Monday, July 5, 2010

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 20-11

På plats 20-11 finns det mycket mumma för trallpunk-älskaren, vilket även jag visade mig vara då de hamnade så högt upp. Helt ärligt var det inget jag hade kunnat tro innan listan började sammanställas.
Men imorrn smäller det! Då är det dags att avslöja plats 10-1.

20. Guns N' Roses - Use Your Illusion II (1991)

Läs först mina tankar angående systerplattan "Use Your Illusion II"s placering på plats 30. Jag föredrar som sagt fortfarande det mer storvulna och bombastiska jämfört med simpel rock n' roll - och denna skiva har ännu mer av det än systerplattan. Här finns ett av Guns N' Roses största ögonblick någonsin i form av "Estranged", men här finns även mer förbisedda mästerverk såsom "Locomotive" och "Breakdown".
Tyvärr finns här även skräp som Bob Dylan covern "Knockin' On Heaven's Door" och Axl's våta dröm "My World". I övrigt är det absolut världsklass.

Plus: Svinbra låtar.
Minus: Varför ha med sanslöst överskattade "Knockin' On Heaven's Door"?
Smash-hits: "Civil War", "Get In The Ring", "Shotgun Blues", "Breakdown", "Pretty Tied Up", "Locomotive", och "Estranged"".

Spotify: Guns N' Roses – Use Your Illusion II
MySpace: http://www.myspace.com/gunsnroses
Officiell hemsida: http://www.gunsnroses.com/

19. Tiamat - A Deeper Kind Of Slumber (1997)

Efter Tiamat's genombrott med "Wildhoney" 1994 (plats 50) fick huvudmannen Johan Edlund en hel del pengar. Detta ledde till att han festade till det rejält och experimenterade en hel del med droger. Resultatet av detta experimenterande sägs vara "A Deeper Kind Of Slumber" som effektivt bryter av med allt som Tiamat gjort tidigare.
Bortsett från "Cold Seed" och "The Whores Of Babylon" är det inte mycket metal eller fart överhuvudtaget. Det är suggestivt, drömmande och allmänt märkligt. Även om små paralleller kan dras till Pink Floyd, särskilt i monstret "Mount Marilyn", är det svårt att sätta fingret på vilken musikgenre det är vi snackar om egentligen. Det är inte snabbt, inte hårt och inte aggressivt för fem öre i alla fall. Men bra som fan är det och på något sätt känner jag att detta är Tiamat's mest mogna och genomtänkta skiva någonsin. Jämfört med senare plattor såsom "Skeleton Skeletron" (plats 64) och "Judas Christ" (plats 41) är dessutom texterna mer genomarbetade. Jag fullkomligt älskar detta:

"What is universe anyway But a pouch of silver coins The intense breathing Of a dying animal A foreboding of afterlife Master keys in oaken chest The somewhere is mine And from there I'll continue All I asked for was a little love Meet me on the other side Where as a rose I will wake Though blind I'll follow every step you take Dianae, my muse Dianae, my solitude Cease to exist, rise to exist no more It's a deeper kind of slumber"

Plus: Underbar atmosfär. Starka låtar.
Minus: Men skivan är inte helt jämn överlag.
Smash-hits: "Cold Seed", "Teonanacatl", "Atlantis As A Lover", "Alteration X 10", "Only In My Tears It Lasts", "Phantasma De Luxe" och "A Deeper Kind Of Slumber".

Spotify: Tiamat – A Deeper Kind Of Slumber
MySpace: http://www.myspace.com/tiamat
Officiell hemsida: http://www.churchoftiamat.com/

18. Coca Carola - Läckert (1994)

Ännu starkare låtar än uppföljaren "Dagar Kommer" (plats 27) hade Coca Carola knåpat ihop på "Läckert". Det finns inte så mycket att säga egentligen. Det här är exceptionellt bra trallpunk med riff, melodier och texter som sätter sig på huvudet inte försvinner. Läckert, helt enkelt.

"Jag tror inte på sägner och jag tror inte på skrock
Jag tror inte på nån jävla religion och gudar

Men jag tror på livet med kärlek och respekt

Utan några jävla religioner"


Så ska trallpunklyrik författas. Simpelt och effektivt.

Plus: Riktigt starka låtar.
Minus: Instrumentala titelspåret och "När Jag Kommer Hem" är klara minus.
Smash-hits: "Religioner", "Mina Fantasier", "Paintball Boys", "Sekunder", "Mitt Ego Och Jag" och "Moderater, Byråkrater, Ekonomer och Fantomer".

Spotify: Coca Carola – Läckert
MySpace: http://www.myspace.com/cocacarola
Officiell hemsida: Nej.

17. Big Fish - Sånger Ur Sten (1994)

Big Fish's andra fullängdare kom mitt i den svenska trallpunk-vågen. De låg på alla trallpunkbands heliga moder BirdNest Records, sjöng på svenska och klumpades naturligtvis ihop med dessa band. Det gör absolut inte "Sånger Ur Sten" någon rättvisa.
För det första är bandet betydligt tyngre och mer metal än De Lyckliga Kompisarna, Radioaktiva Räker, Dia Psalma och Coca Carola. Lägg till det deras medeltida- och folkinfluenser, välskrivna samhällskritiska texter och naturligtvis alla udda instrument som dragspel, hammond, skrot, saxofon, krumhorn, flöjt, mungiga, lira och nyckelharpa.
Dessutom är det starka låtar rakt igenom och bandet växlar effektivt mellan tyngd ("Skapelse"), hastighet ("Mediaburen"), country ("32 Takter"), ballader ("Angående Panopticon") och mellantempo ("Stensång") utan att det någonsin stör helheten.

Plus: Jämnstark skiva.
Minus: Inte direkt.
Smash-hits: "Skapelse", "Vandringsvisa I De Krossade Skallarnas Tid", "32 Takter", "Stensång", "Nyårshambo", "Historiemissbruk" och "Maktbegär".

Spotify: Nej.
MySpace: Inte det heller.
Officiell hemsida: Skulle inte tro det.

16. Dia Psalma - Gryningstid (1994)

Alla trallpunkbands heliga moder "Gryningstid" är egentligen mer folkpunk än trall. Det är vemodig lyrik på vemodig musik, naturligtvis med vokalisten Ulke's karaktäristiska stämma. De flesta svenskar som föddes på åttiotalet har väl någon slags relation till "Gryningstid" då plattan prånglades ut i femtiotusen exemplar på knappt ett år.
Skivan är fullkomligt sprängfylld av klassiker och det är svårt att peka ut några direkta svagheter.

Plus: Riktigt starka låtar.
Minus: Den låt jag gillar minst är "Mamma" - men den är inte dålig.
Smash-hits: Alla utom "Mamma" skulle jag vilja påstå.

Spotify: Näpp.
MySpace: http://www.myspace.com/diapsalmaofficial
Officiell hemsida: http://www.diapsalma.net/

15. Anathema - Judgement (1999)

Anathema's absolut största höjdpunkt släpptes i slutet av nittiotalet under namnet "Judgement". Det är en grymt förbisedd skiva som fullkomligt dryper av ärlig, oförfalskad lidelse. Bandets bägge grundare och bröder, vokalisten/gitarristen Vincent och leadgitarristen Daniel Cavanagh's mamma Helen hade nyligen gått bort. De flesta av texterna på skivan behandlar detta ämne och resterande handlar om annan förlorad kärlek och en total avsaknad av hopp inför mänsklighetens framtid.
Musikaliskt har Anathema dragit ned ytterligare på metal-aspekterna och det som är kvar är atmosfärisk rock med en alternativ-känsla. Detta är en skiva som din mamma och farmor enkelt skulle kunna uppskatta (möjligtvis undantaget metal-partiet i titelspåret) och det är därför jag är så ledsen att den är så underskattad.
Ge den lite tid och "Judgement" kommer att växa till ett monumentalt monster av sorg, svärta och framförallt, ärlighet. Den nakna sanningen manifesteras framförallt starkast i "One Last Goodbye":

"I know you didn't want to leave
Your heart yearned to stay

But the strength I always loved in you

Finally gave way"


Plus: Riktigt jämnstark och extremt deprimerande skiva.
Minus: Nej. Det skulle vara om du inte uppskattar deprimerande musik.
Smash-hits: "Deep", "Forgotten Hopes", "Make It Right (F.F.S.)", "One Last Goodbye", "Don't Look Too Far", "Emotional Winter" och "Anyone, Anywhere".

Spotify: Anathema – Judgement
MySpace: http://www.myspace.com/weareanathema
Officiell hemsida: http://www.anathema.ws/

14. Radioaktiva Räker - Labyrint (1994)

Precis som Big Fish's "Sånger Ur Sten", Coca Carola's "Läckert" och Dia Psalma's "Gryningstid" släppte Radioaktiva Räker "Labyrint" mitt i trallpunkens epicentrum 1994. Det finns egentligen bara en anledning till att denna ligger högst placerad av nyss nämnda skivor. Låtarna är rakt igenom fenomenala trallpunk-hits och skivan skiljer sig egentligen inte nämnvärt från uppföljaren "...Res Dig Upp" förutom att låtarna där är lite mer "experimentella". Här finns fenomenal lyrik som behandlar rikedom ("Diamanter"), Per Gessle's horande ("Enter Sandstrand"), rättsväsendet ("Igåridagimorgon") och naturligtvis en hel del politik (bland annat "Ljus I Mörkret").
Radioaktiva Räker's "Labyrint" är trallpunkens obestridda nummer ett enligt mig.

Plus: Precis alla låtarna är kanonbra.
Minus: Det skulle vara lite kort speltid i sådana fall. Men va fan, det är ju trallpunk vi talar om.
Smash-hits: Alla - från "Befriad" till "Labyrint".

Spotify: Radioaktiva Räker – Labyrint
MySpace: Nej.
Officiell hemsida: http://www.radioaktivaraker.com/

13. Vintersorg - Cosmic Genesis (2000)

Tredje fullängdaren "Cosmic Genesis", markerade mitt absoluta favoritband någonsin, Vintersorg's första resa ut i rymden på engelska. Jag ska villigt erkänna att jag blev besviken vid första lyssningen - var hade den naturromantiska svenska lyriken tagit vägen? Musikmässigt var det dock fortfarande intakt - black metal i gråzonen med episka anslag - den här gången hade det dock slunkit med lite mer keyboards än tidigare. Men helvete vad bra det blev efter ett antal lyssningar.
Från inledande eposet "Astral And Arcane" till avslutande episka rymdballaden "The Enigmatic Spirit" är det bedårande vacker metal som bara Vintersorg kan göra det. Skulle man sakna den svenska lyriken finns alltid de överfantastiska låtarna "Om Regnbågen Materialiserades" och "Naturens Galleri" att ta till sig.
Det enda smolket jag kan hitta i glädjebägaren är att Uriah Heep-covern "Rainbow Demon" inte riktigt passar in i helheten. Covern är inte dålig på något sätt - tvärtom - men den passar bara inte in på skivan ordentligt. Synd, annars hade "Cosmic Genesis" varit ytterligare en överfantastisk platta från Andreas Hedlund - nu får jag "nöja" mig med helt fantastisk.

Plus: Jämnstark skiva.
Minus: Nej, inte direkt.
Smash-hits: "Astral And Arcane", "Algol", "A Dialouge With The Stars", "Cosmic Genesis", "Om Regnbågen Materialiserades", "Ars Memorativa", "Rainbow Demon", "Naturens Galleri" och "The Enigmatic Spirit". Jag ville bara skriva in alla låtarna :P

Spotify: Vintersorg – Cosmic Genesis
MySpace: http://www.myspace.com/vintersorganic
Officiell hemsida: Nope. Men testa forumet, där jag hänger rätt mycket.


12. Metallica - Ride The Lightning (1984)

Lite smått oväntat (för egen del också) finner vi Metallica's "Ride The Lightning" så högt upp som tolfte plats. Detta är jänkarnas absoluta formtopp enligt min åsikt. Här finns hastighet så det räcker och blir över ("Fight Fire With Fire"), episka monument såsom "For Whom The Bell Tolls", den fantastiska balladen "Fade To Black", den radiovänliga "Escape" samt naturligtvis det dånande monstret "Creeping Death" som i mitt tycke är Metallica's bästa stund någonsin.
Det enda negativa jag har att säga om 1984 års mästerverk är att James Hetfield's sång inte riktigt håller hela vägen. Det hörs att mannen var väldigt ung när skivan spelades in, men det stör mig inte nämnvärt när låtarna är så överjävligt bra.

"Die by my hand
I creep across the land

Killing first born man"


Ovanstående rader gav mig kalla kårar som liten grabb, och gör det fortfarande.

Plus: Metallica. 1984. Legendariskt.
Minus: Det skulle i sådana fall vara sången.
Smash-hits: Samtliga.

Spotify: Nej. Fortfarande inte.
MySpace: http://www.myspace.com/metallica
Officiell hemsida: http://www.metallica.com/

11. Otyg - Sagovindars Boning (1999)

Efter att 1999 ha hört sångaren Andreas "Vintersorg" Hedlund's huvudsakliga band Vintersorg var jag bara tvungen att kolla upp hur hans betydligt mer folkmusik-inspirerade band Otyg lät. Det ledde inte bara till ett inköp av "Sagovindars Boning". Det ledde till en livslång kärlek som aldrig kommer att dö.
Utan tvekan var det "Sagovindars Boning" som fick mig att upptäcka tjusningen i den smala genren som kallas folkmetal. Utan tvekan var det Otyg som fick mig att starta mitt eget folkmetalband 2005.
"Sagovindars Boning"
är svängig metal som ofta lutar åt hårdrock - med fioler, flöjter och mungiga, som slutligen kompletteras av Vintersorg's mäktiga (men för många skrattretande) sånginsats och super-pretentiösa lyrik, till stor del författad med många ord och strofer gemene man har väldigt svårt att förstå. Jag faller naturligtvis på knä och dyrkar.
Det är svårt att vara kritisk mot ett band och en skiva som har betytt så extremt mycket för mig, men jag måste ändå peka på skivans stora svaghet - "Holy Diver". Av någon bisarr anledning finns det alltså här - på en skiva som behandlar nordisk folktro och mytologi - en cover på Dio's klassiska låt från skivan med samma namn. Varför? Jag ska villigt erkänna att jag vissa dagar verkligen gillar covern, men den känns onekligen malplacerad i sammanhanget. Synd, på en annars felfri platta.

"På ensliga hedens mossprydda mark
Boträdet står mot höstvinden stark

kringrännes av bemantlande bark

Dess krona mot himlen spirar

En urstam bemäld längs bergland och fåld

Oskönjbar uti grenverkets båld

Lövjerskan dväljs i ovädrets våld

Bland lavar som stammen sirar"


Plus: Folkmetal. Hårdrock. Fantastisk lyrik. Otyg.
Minus: Den där buttra covern.
Smash-hits: Naturligtvis alla utom "den där covern".

Spotify: Otyg – Sagovindars Boning
MySpace: http://www.myspace.com/otyg
Officiell hemsida: Nej.

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 10-1

Här vi då dem till slut. Mina 10 absoluta favoritplattor.
Ge gärna tips på vad jag kan lista härnäst på bloggen.

10. Borknagar - The Archaic Course (1998)

Högtravande, mäktig och episk metal med ytterst små lutande tendenser åt black metal. Det är svårt att beskriva mästerliga "The Archaic Course" med ord - den måste helt enkelt upplevas. Det är till största delen rensång från Simen "ICS Vortex" Hestnæs underbara strupe och musiken är till största delen midtempo, men utan att det blir tråkigt i längden. Lägg på det till helt underbara texter och ni har en skiva som sannerligen förtjänar tiondeplatsen.

"Milleniums are falling
Milleniums are calling
Hail!
The dawn of a new era"

Plus: Underbara låtar.
Minus: Avslutande, instrumentala "Fields Of Long Gone Presence" kan med fördel skippas.
Smash-hits: Alla, utom nyss nämnda.

Spotify: Borknagar – The Archaic Course
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

9. My Dying Bride - Turn Loose The Swans (1993)

Ojojoj, nu blir det nostalgi på hög nivå igen. Stort tack till Jesper Sjöberg (http://deadmoonnight.blogg.se) som en gång i tiden introducerade mig till detta fantastiska band och framförallt, till "Turn Loose The Swans".
Skivan öppnar vågat med "Sear Me MCMXCIII" - vilket är 1993 års version av låten som återfinns på debuten "As The Flower Withers" från 1991. Låten bärs enbart upp av ett ensamt piano, en gråtande fiol och vokalisten Aaron Stainthorpe's sorgsna stämma. Den högtravande, men poetiska lyriken, vävs in på ett så vackert sätt att jag nästan får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på den.
Sju minuter senare är den slut och den förkrossande tunga "Your River" tar över. Det är traditionell doom som efter ett tag övergår till dånande death metal och My Dying Bride knyter ihop säcken på låten på ett helt fantastiskt vis. Så fortsätter det skivan igenom - fioler, domedagstunga riff, dödsmetall, akustiska gitarrer och några keyboardutflykter här och där - det enda misstaget bandet gör är att ha med avslutande "Black God". Förmodligen ville man avsluta skivan på ett lika sprött sätt som man börjat den med, men jag tycker att den kunde skippats helt och hållet. Förvisso kan det vara skönt med en liten andningspaus efter det mastodontepiska titelspåret har tonat ut, men jag brukar oftast skippa den.

"Your bloodied body is what I cling to.
In powerful rain, they laid their heads to die.

Let your dark, thirsty eyes drink deep the sights of me.

It's sad that, in our blindness, we gather thorns for flowers."


Plus: Deprimerande. Gråtande fioler. Tunga krossarriff. My Dying Bride.
Minus: Avslutande "Black God" kan med fördel skippas.
Smash-hits: Alla, utom "Black God".

Spotify: My Dying Bride – Turn Loose the Swans
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

8. Vintersorg - Ödemarkens Son (1999)

Den andra fullängdaren med Skellefteås stoltheter var det första jag någonsin hörde som herr Andreas "Vintersorg" Hedlund medverkar och sjunger på. Idag äger jag 18 stycken plattor med mannen. "Ödemarkens Son" satte sig direkt och jag fascinerades och trollbands av den folkmusiksanstrukna och hedniska version av black metal som Andreas tillsammans med gitarristen Mattias Marklund producerade.
Från inledande fartvidundret "När Alver Sina Runor Sjungit", via den sorgsna "Svältvinter" till avslutande natureposet "På Landet" är det kärlek hela vägen.
Idag kan jag varenda textrad på skivan som rinnande vatten och jag upphör aldrig att fullkomligt dyrka "Ödemarkens Son". Precis som i fallet med Otyg är detta en kärlek som aldrig kommer att avta.

"Ödemarkens son - höglandets profet
Ödemarkens son - besitter utmarkens hemlighet
Ödemarkens son - vid ättekullarnas horg
Ödemarkens son - han är omnämnd som Vintersorg"


Plus: Episkt. Hedniskt. Mäktigt. Fascinerande. Vintersorg.
Minus: Instrumentala "Trollbunden" kan skippas om man inte är på rätt humör.
Smash-hits: Allesamman.

Spotify: Vintersorg – Ödemarkens son
MySpace: http://www.myspace.com/vintersorganic
Officiell hemsida: Nope. Men testa forumet, där jag hänger rätt mycket.

7. Candlemass - Epicus Doomicus Metallicus (1986)

På plats 28 hittade vi Candlemass' senaste platta "Death Magic Doom" och jag skrev då att:
"Bandet släppte sin legendariska debut redan 1986 och har sedan dess inte kommit i närheten av den plattan. Hela tjugotre år senare kommer då "Death Magic Doom" som en blixt från klar himmel och nuddar faktiskt vid den."
Jodå, de har definitivt revitaliserat sig på senare år, men att de någonsin kan slå 1986 års mästerliga "Epicus Doomicus Metallicus", det är något jag betvivlar starkt. Man känner definitivt av den ungdomliga naiviteten på skivan då den har en atmosfär och en produktion som, trots att den är inspelad på åttiotalet, fortfarande håller än idag.
Debuten är den enda platta Candlemass har spelat in med den mästerlige session-sångaren Johan Längqvist. Han har en sådan närvaro och pondus i rösten att man är nära att bli gråtfärdig flera gånger under plattans 43 minuter. Låtarna är inte sämre de. Från inledande depp-mästerverket "Solitude" till den avslutande, episka och dynamiska "A Sorcerer's Pledge" är det smash-hits rakt igenom. De två nyss nämnda, tillsammans med resterande "Demons Gate", "Crystal Ball", "Black Stone Wielder" och "Under The Oak" är alla givna, ikoniska klassiker hos Candlemass-fansen.
Så mycket mer har jag inte att säga egentligen, då titeln säger allt: det här är episk doom metal.

"Hate is my only friend, pain is my father
Torment is delight to me

Death is my sanctuary, I seek it with pleasure

Please let me die in solitude"


Plus: Helt jämn rakt igenom.
Minus: Absolut inte.
Smash-hits: Samtliga.

Spotify: Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus
MySpace: http://www.myspace.com/candlemass
Officiell hemsida: http://www.candlemass.se/

6. Ásmegin - Hin Vordende Sod Og Sø (2003)

Den enda skiva i topp-10 som är släppt på 2000-talet är norska Ásmegin's debut som kom som en blixt från klar himmel. Musikmässigt är detta en häxbrygd (som omslaget dessutom förtäljer) komponerad av black- folk- viking- episk- och heavy metal i en salig blandning. Grejen är den att Ásmegin gör det så bra, så bra. De flesta låtar öser på i en ganska hög hastighet och man blandar friskt blastbeats med fioler, manlig och kvinnlig rensång, infernaliska skrik och dova vrål samt tunga gitarrer och maffiga keyboards. Vid min första lyssning då skivan nyss hade släppts var bara en enda röra av musikstilar. Det tog några år innan jag insåg storheten i "Hin Vordende Sod Og Sø" och då var det bara att knäböja och totaldyrka.
I många år såg jag sedan fram emot uppföljaren till detta mästerverk, men då "Arv" slutligen släpptes 2008 var det en besvikelse av gigantiska mått. Endast en låt nådde nästan upp i samma klass som det sämsta på debuten och jag hyser inga hopp idag om att jag någonsin ska få höra en sådan här fantastisk debut igen.

"I begsorte Fieldkamre bløde, hvor Myriader af Øine vil gløde
over kristenblodig Hold forkunn til hin vordende Sod og Sø

Bragt til Rondefolkets Herskab, saa mellem Afaat og Troldskab,

stiller Aases Enbaarne hen om at ægte Trolddrottins fagreste Mø"


Plus: Dynamisk och mäktig så det förslår.
Minus: En låt, "Slit Livets Baand" - består enbart av barnskrik(!).
Smash-hits: Alla, utom "Slit Livets Baand".

Spotify: Asmegin – Hin Vordende Sod Og Sø
MySpace: http://www.myspace.com/asmeginfanpage
Officiell hemsida: http://www.asmegin.com/

5. Moonspell - Wolfheart (1995)

Precis som i fallet med My Dying Bride's "Turn Loose The Swans" är detta för min del nostalgi på hög nivå. Men åh, vad den här skivan fortfarande håller år 2010. "Wolfheart" är en del mörk gothmetal, en del portugisisk folkloristik och en del black metal. Det är dessutom ganska så töntiga texter om varulvar, vampyrer och erotisk alkemi(!) - komplett med vokalisten Fernando Ribiero's (eller Langsuyar som han kallade sig här) bristfälliga och extremt brutna engelska.
"Wolfheart" har kallats för den europeiska black metal-scenens fula ankunge och jag kan förstå den liknelsen, då den inte låter som någon annan platta - men den har blommat ut på ett sätt som är obeskrivligt. Inledande "Wolfshade (A Werewolf Masquerade)" sänder kalla kårar längs ryggraden, den mer traditionella "Trebaruna" låter som ett medeltida fylleslag och avslutande "Alma Mater" är den episka black metal-låten som bandet alltid avslutar sina konserter med.
Moonspell har aldrig lyckats - och kommer förmodligen ej aldrig att lyckas - med att skriva en skiva till bredden fylld av legendariska låtar som debuten har. Det sorgliga är att man tydligt hör att bandet försöker än idag, men de kommer naturligtvis inte i närheten av storheten som "Wolfheart" är.
Dessutom, hur coolt är det egentligen inte att Portugals Postservice har lanserat ett frimärke i landet med omslaget till "Wolfheart"? Det, om något, säger hur stort den här skivan verkligen slog.

"Your nightly birth. A requiem God can't forget.
For your life is just a celebration of his death

Without his thorns in her heart. She wears a shadow as face.

A werewolf masquerade. In her eyes the wolfshade."


Plus: Så mörk. Så mysig. Så bra låtar.
Minus: Instrumentala "Lua D'Inverno" fungerar mycket bra, men går att skippa.
Smash-hits: Samtliga.

Spotify: Moonspell – Wolfheart
MySpace: http://www.myspace.com/moonspell
Officiell hemsida: http://www.moonspell.com/

4. Otyg - Älvefärd (1998)

Efter att ha översköljts och tagit in kärleken hos den superba folkmetallen på Otyg's andra fullängdare "Sagovindars Boning" (plats 11) var jag till slut tvungen att höra om debuten kunde rå på det mästerverket. Svaret är tveklöst ja.
Skivorna påminner i mångt och mycket om varandra, även om musiken är lite mer folk, lite mer metal och lite mindre hårdrock på "Älvefärd", men den största skillnaden är tveklöst Andreas' röst. Han var nämligen mer än lovligt förkyld när plattan spelades in. Och det hörs. Väldigt mycket.
Vid första lyssningen fattade jag ingenting och tyckte han lät värdelös. Men som så många andra gånger vänjer man sig vid sången när låtarna bara växer och växer. De som tycker att Andreas' röst låter usel på uppföljaren eller på Vintersorg's tidigare plattor gör bäst i att vänja sig vid dem innan de tar sig an "Älvefärd".

"Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn

Draugen beskuggar sjömannafrid

I mörker mareldsskimmer tar vid"


Plus: En magisk skiva utan några som helst transportsträckor.
Minus: Den förkylda sången kan få folk att tveka. Men ge den en chans säger jag.
Smash-hits: Absolut samtliga låtar.

Spotify: Otyg – Älvefärd
MySpace: http://www.myspace.com/otyg
Officiell hemsida: Nej.

3. My Dying Bride - The Angel And The Dark River (1995)

När en skiva börjar med den episka live-klassikern "Cry Of Mankind" vet man att det inte kan gå snett. Det är ju My Dying Bride och detta är definitivt den mest deprimerande skiva som någonsin spelats in. Punkt.
Från början till slut dryper "The Angel And The Dark River" av vemod, vånda, sorg och en svärta utan dess like. Texterna är hjärtskärande deppiga, musiken är tyngre och slöare än slöast, sångaren sjunger inte - han gråter fram lyriken tillsammans med de gråtande fiolerna. Och så fortsätter skivan - "From Darkest Skies", "Black Voyage", "A Sea To Suffer In", "Two Winters Only" och "Your Shameful Heaven" - ni hör ju att det inte direkt är några positiva titlar som britterna har satt på pränt. Visst, det finns en del textrader som behandlar religiös symbolism och faktiskt även lite erotik, men huvudtemat på "The Angel And The Dark River" är utan tvivel becksvart mörker.
Här finns inte en dålig låt och My Dying Bride fick med denna skiva, åtminstone ett livslångt fan i form av mig själv...

"With lust, you're kicking mankind to death
We live and die without hope

You tramp us down in a river of death

As I stand here now, my heart is black

I don't want to die a lonely man"


Plus: Sorgen. Smärtan. Våndan. Pinan. Döden.
Minus: Haha, som om det skulle finnas några minus här.
Smash-hits: Exakt alla.

Spotify: My Dying Bride – The Angel And The Dark River
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

2. Arcturus - La Masquerade Infernale (1997)

Silverplatsen på min lista tillfaller mycket rättvist de norska galenpannorna i all-star kollektivet Arcturus. Med deras andra fullängdare "La Masquerade Infernale" siktade de på att skriva en temaplatta om Satan, Hin Håle, Belsebub själv. Den var tänkt att betitlas "The Satanist" och det är jag glad att den inte gjorde då det hade skrämt bort mången tänkbar publik.
Texttemat till trots är inte detta black metal för fem öre. Tänk er istället spritt språngande galen karnevalsmusik kombinerat med symfonisk metal och jazz-utflykter och ni börjar få ett litet, litet hum om vad den schizofrena "La Masquerade Infernale" handlar om. Skivan är så dynamisk, föränderlig och spännande att jag mer än 10 år senare fortfarande upptäcker små nyanser och märkliga ting i musiken jag inte hört förut. T.om. det instrumentala titelspåret kräver en genomlyssning varje gång jag blir sugen på att slänga på plattan. Spela det på riktigt hög volym i hörlurar, när du sitter i ett nedsläckt rum med endast ett stearinljus tänt och jag lovar dig att du kommer att se varelser kräla ut ur väggarna.
Arcturus har med "La Masquerade Infernale" skapat en helskum och bisarr skiva som inte låter som något annat du någonsin har hört - jag lovar. Det här är musik utan någon egentligen genrebeteckning. Det menar jag naturligtvis på ett positivt sätt.

"Pure I live in blasphemy
Mephisto I am hidden in Madonnas gown

From the code of common sense I`m free

To(o) bad you`re not here to partake my strange horror"


Plus: En helt unik skiva. Superb lyrik. Superba musiker. Sjukt bra låtar.
Minus: Absolut ingenting.
Smash-hits: "Master Of Disguise", "Ad Astra", "The Chaos Path", "La Masquerade Infernale", "Alone", "The Throne Of Tragedy", "Painting My Horror" och "Of Nails And Sinners" - ja, det var samtliga låtar.

Spotify: Arcturus – La Masquerade Infernale
MySpace: http://www.myspace.com/arcturusnorway
Officiell hemsida: Nej.

1. Vintersorg - Till Fjälls (1998)

Det var väl ingen större överraskning att herr Andreas Hedlunds skötebarn Vintersorg skulle knipa förstaplatsen med debut-fullängdaren "Till Fjälls". Skivan staplar hits på hits i en imponerande takt.
1. Rundans - En stillsam balladliknande visa som på sina blott 1½ minut effektivt sätter standarden för vad som komma skall. Inget intro i dess riktiga bemärkelse - mer en hymn för att visa skivans bredd.
2. För Kung Och Fosterland - Den enda text Andreas har skrivit som rör ämnet vikingar - ändå envisas folk med att kalla Vintersorg för viking metal - är lyrikmässigt kanske inte lika stark som resten av låtarna. Men musiken visar exakt vad skivan handlar om - episk och hednisk metal där ilskna black metal-utbrott samsas med en melodisk refräng. Som grädde på moset kommer det kändaste partiet från Edward Grieg's "I Bergakungens Sal" i ett löjligt snygg gitarrspel.
3. Vildmarkens Förtrollande Stämmor - Titeln säger egentligen allt. Det är som om Vintersorg har gått ut i naturen, tagit en bild, gått hem och skrivit en text som berättar vad man ser och sedan tonsatt detta perfekt. Jag dyrkar.
4. Till Fjälls - Titelspåret är utan tvekan bandets mest kända låt och den som alltid avslutar konserterna. Den är det av en jävligt bra anledning också. Pianopartiet som slåss med gitarrmelodin om utrymmet är för alltid cementerat som bandets kanske mäktigaste stund.
5. Urberget, Äldst Av Troner - Lite mer midtempo är det i denna mäktiga låt där bara Andreas Hedlund kan skriva en hel text som beskriver hur ett berg ser ut. När låten når sitt crescendo i avslutningen är det episkt så det förslår och jag bara gapar och vill höra låten igen.
6. Hednad I Ulvermånens Tecken - En välbehövlig andningspaus får vi så i det sjätte spåret. Det är piano, akustiska gitarrer och Andreas' mässande stämma i en vacker symbios. Två minuter och tjugotre sekunder senare är det över.
7. Jökeln - Men så brakar helvetet löst när bandet manglar så det svartnar för ögonen. Låten är den enda på skivan som Andreas inte skrivit lyriken till, utan en poet vid namn Karl-Erik Forsslund. Den någorlunda korta låten (3.26) består till största delen av black metal-mangel innan det mot sluten byggs upp ett mäktigt crescendo (igen) och Andreas' karaktäristiska mässande "oh-åh" ljuder över gitarrerna.
8. Isjungfrun - Oh-åh:andet inleder, tillsammans med försiktiga, akustiska gitarrer, även den åttonden låten. När versen börjar är det helt plötsligt Cia Hedmark's (Otyg) fagra stämma som ljuder. I den faktiskt något torftiga refrängen kommer herr Hedlund in igen, men Cia är den som briljerar mest här. En snabb sväng in på black metal hinner vi också med innan låten är slut.
9. Asatider - En ganska fartfylld låt, ändå utan black metal-partier. Det är rensång hela vägen och låten når sin absoluta höjdpunkt i refrängen då Andreas mässar: "Hednahären leds av Vintersorg". Mäktigt är bara förnamnet.
10. Fångad Utav Nordens Själ - Men allra mest mäktigt och episkt blir det ändå i sista låten. Titeln säger egentligen allt och här känner man verkligen nordens själ i både musik och lyrik. En fantastisk avslutning på en fantastisk skiva.
Det enda lilla negativa jag har att säga om skivan handlar faktiskt om mixningen och inte något av hantverket. Den är lite klent mixad och har på så sätt gått miste om lite kraft och ljudet är överlag ganska lågt. Spelar man te.x. "Till Fjälls" efter att ha lyssnat på "Ödemarkens Son" (plats 8) får man skruva upp volymen avsevärt. Men den lilla fadäsen ger dock skivan en ungdomlig charm och hindrar mig inte från att lägga den på någon annan position än nummer ett.

"Nordstjärnan vandrar min dunkelblåa vy
Naturen slår på sin harpas strängar

Trollelden skär genom bergluft och sky

Upplyser tallhed och spirande ängar"


Plus: Det är världens bästa skiva. Punkt.
Minus: Skivan har tyvärr förlorat lite kraft och ljud i mixningen.
Smash-hits: Naturligtvis allihop.

Spotify: Vintersorg – Till fjälls
MySpace: http://www.myspace.com/vintersorganic
Officiell hemsida: Nope. Men testa forumet, där jag hänger rätt mycket.

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 30-21

Sådärja. Då var plats 30-21 uppe!

30. Guns N' Roses - Use Your Illusion I (1991)

Folk lär vilja slå mig på käften då jag har Guns N' Roses betydligt mer bespottade uppföljare "Use Your Illusion I" till världens mest säljande debut "Appetite For Destruction" högre på listan. Anledningen är egentligen den att jag tycker att denna har en längre hållbarhetstid än den ikoniska debuten. Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag föredrar mer högtravande och pretentiös musik framför simpel rock n' roll, vilket denna skiva har betydligt mer av.
Men visst, jag erkänner att låtmaterialet ÄR bättre och betydligt mer klassiskt på "Appetite For Destruction". Men det här är min lista och jag tar hellre fram denna då jag vill lyssna på mina barndomsidoler Guns N' Roses.
Jag måste dessutom få tillägga ett faktum som är totalt bisarrt. Enligt Wikipedia är "Don't Damn Me" (i mitt tycke den bästa låten) den enda låt från plattan som aldrig någonsin spelats live! Helt sinnessjukt!

Plus: Många sköna låtar som BORDE blivit klassiker.
Minus: Helheten är sannerligen inte perfekt. "Live And Let Die" kunde ha skippats rakt av.
Smash-hits: "Right Next Door To Hell", "Perfect Crime", "Back Off Bitch", "November Rain", "Don't Damn Me" och "Coma".

Spotify: Guns N' Roses – Use Your Illusion I
MySpace: http://www.myspace.com/gunsnroses
Officiell hemsida: http://www.gunsnroses.com/

29. Therion - Lepaca Kliffoth (1995)

Svenska Therion fick sitt stora genombrott med "Theli" som var en av föregångarna som blandade opera och symfoniorkester med metal. Resultatet fick mig att knäböja 1996, men jag gör det dock inte längre.
Backar man ett år så hittar man skivan som borde blivit bandets genombrott. Låtmaterialet är betydligt jämntjockare och enligt mig är detta Therion's finaste stund någonsin. Det är svårt att beskriva musiken, annat än att den är väldigt mörk. Här finns inslag av goth- doom- death- och heavy metal, samt lite små symfoniska partier. Det är keyboards överallt, men de låter aldrig mesiga på något sätt. Huvudmannen Christoffer grymtade dessuotm betydligt mer på "Lepaca Kliffoth" än på senare plattor. Det ger en betydligt bättre dynamik overall.

Plus: Jämntjock platta.
Minus: Det kan bli lite för mycket midtempo generellt.
Smash-hits: "The Wings Of The Hydra", "Melez", "The Beauty In Black", "Black", "Sorrows Of The Moon" och "Evocation Of Vovin".

Spotify: Therion – Lepaca Kliffoth
MySpace: http://www.myspace.com/therion
Officiell hemsida: http://www.megatherion.com/

28. Candlemass - Death Magic Doom (2009)

Få var det väl som trodde att Candlemass skulle ha något att komma med idag. Bandet släppte sin legendariska debut redan 1986 och har sedan dess inte kommit i närheten av den plattan. Hela tjugotre år senare kommer då "Death Magic Doom" som en blixt från klar himmel och nuddar faktiskt vid den. Ty nu har bandet har aldrig tidigare låtit mer fokuserat och inspirerat.
Huvudmannen Leif Edling har lyckats skriva 8 stycken låtar, som all förvisso har grunden i klassisk doom metal, men tempot och dynamiken är mer varierad än på länge. Mästerliga öppningen "If I Ever Die" brakar igång med ett tempo som Candlemass inte haft sen klassiska "Dark Reflections", efterföljande "Hammer Of Doom" är precis som titeln antyder - klassisk doom som bara Candlemass och ett fåtal band kan göra det idag.
"Death Magic Doom" (töntigaste skivtiteln på länge?) är en värdig comeback från ett band som på åttiotalet var fantastiskt. Jag bugar och bockar.

Plus: De starkaste låtarna bandet skrivit på år och dar...
Minus: Nej, det är faktiskt svårt att hitta några.
Smash-hits: "If I Ever Die", "Hammer Of Doom", "The Bleeding Baroness", "House Of 1000 Voices" och "Dead Angel".

Spotify: Candlemass – Death Magic Doom
MySpace: http://www.myspace.com/candlemass
Officiell hemsida: http://www.candlemass.se/

27. Coca Carola - Dagar Kommer (1996)

Trallpunk aüs alles!
Åkersberga-grabbarna i Coca Carola är ett av de mest seglivade banden i den våg av svensk trallpunk som sköljde över landet i början och mitten av nittiotalet. 2004 kastade de in handduken, och det var nog lika bra det, då de sista plattorna bandet släppte var allt annat än bra. 1996 var det dock ett jävlar anamma som gällde och bandet visade tydligt att de visste hur man skrev smittande refränger, härliga melodier och (emellanåt) underfundiga texter.

Plus: Många finfina låtar.
Minus: Men visst finns här utfyllnad.
Smash-hits: "Livet", "Fel", "Ta Mej Härifrån", "Bussresan", "Lobbyfånen", "Svagfelighet", "Bullerberga" och "Dagar Kommer".

Spotify: Coca Carola – Dagar Kommer
MySpace: http://www.myspace.com/cocacarola
Officiell hemsida: Nej.

26. Metallica - ...And Justice For All (1988)

Metallica's fjärde opus "...And Justice For All" har fått utstå mycket kritik genom åren och många tycker säkert att jag är en jubelidiot som har denna högre på listan än "Master Of Puppets". Jag tycker dock att låtmaterialet är starkare på denna plattan, så mitt val står fast.
Däremot avskyr jag också den nästintill totala avsaknaden av basljudet samt det infernaliska tattar-trumljudet som är så klent att det är löjligt. Det finns torrents att ladda hem där skivan har blivit "remastrad" av fans som har höjt både bas- och trumljud och det är betydligt fräschare att lyssna på än originalet.

Plus: Starka låtar som vanligt.
Minus: Vissa spår är lite för långa för sitt eget bästa. Trumljudet och avsaknaden av bas.
Smash-hits: "Blackened", "...And Justice For All", "One", "The Shortest Straw", "The Frayed Ends Of Sanity" och "Dyers Eve".

Spotify: Näpp.
MySpace: http://www.myspace.com/metallica
Officiell hemsida: http://www.metallica.com/

25. Anathema - Alternative 4 (1998)

"Alternative 4" är Anathema's kanske mest experimentella skiva hittills. Efter de softare tongångarna som fanns på "Eternity" (plats 31) skalade bandet av sitt sound ytterligare och lät de, för Anathema personifierade, gitarrerna ta ett steg bakåt och använde sig mer av piano och cello.
Resultatet är bedårande vackert och lite småschizofrent på samma gång. Lyriken är deppigare än någonsin och vokalisten Vincent har för första gången lyckats perfekt med sången. Här återfinner vi även bandets kanske mäktigaste ögonblick någonsin i låten "Fragile Dreams".

Plus: Inte en dålig låt.
Minus: Man saknar gitarrharmonierna emellanåt. Skivan känns lite för kort.
Smash-hits: "Fragile Dreams", "Empty", "Lost Control", "Alternative 4", "Regret" och "Feel".

Spotify: Anathema – Alternative 4
MySpace: http://www.myspace.com/weareanathema
Officiell hemsida: http://www.anathema.ws/

24. Borknagar - Quintessence (2000)

Jag minns så väl att jag tyckte att denna skiva var ett litet snedsteg av Borknagar-boysen när jag först hörde den. Tyckte det var lite väl mycket black metal och för lite episka anslag (naturligtvis undantaget monsterhiten "Colossus") för att skivan skulle hålla. Men ger man den lite tid upptäcker man fantastiska symfoniska, episka black metal-låtar som är så långt ifrån Dimmu Borgir man kan komma. Istället är det här är ett musikaliskt hantverk utan dess like!

Plus: Riktigt starka låtar.
Minus: Två stycken instrumentalspår håller inte här.
Smash-hits: "Rivalry Of Phantoms", "The Presence Is Ominous", "Ruins Of The Future", "Colossus", "Invincible" och "Genesis Torn".

Spotify: Borknagar – Quintessence
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

23. Arcturus - The Sham Mirrors (2002)

Med en fot i symfonisk metal och den andra i någon slags bisarr electronica/trip-hop/ambient befäste norska Arcturus sin absoluta topp inom avantgarde metal när de 2002 släppte "The Sham Mirrrors". Glöm allt du tidigare hört inom metal och bara låt denna skiva sluka dig. Trots märkliga vändningar hit och dit, irrar bandet aldrig bort sig utan syr ihop låt efter låt på ett utmärkt sätt. Det är rymd, stjärnor, symfonier, kaos, galenskap, schizofreni, blod, svett och tårar i salig gegga. Och det fungerar på ett ypperligt sätt.
Här finns även låten som har fått titulera denna bloggen.

Plus: Underbar atmosfär. Starka låtar.
Minus: Låten "Radical Cut" som nästan är black metal är klart sämst på plattan.
Smash-hits: "Kinetic", "Nightmare Heaven", "Ad Absurdum", "Collapse Generation" och "Star-Crossed".

Spotify: Tyvärr.
MySpace: http://www.myspace.com/arcturusnorway
Officiell hemsida: Nej.

22. The Coffinshakers - We Are The Undead (2000)

Min andra bekantskap med The Coffinshakers (även plats 61) blev deras debut "We Are The Undead". Jag håller den betydligt närmare hjärtat än uppföljaren - främst pga. dess starkare låtar. Dessutom är produktionen skitigare här och det passar det här stuket mycket, mycket bättre. Sångaren Rob Coffinshaker låter som en blandning mellan Johnny Cash och Glenn Danzig, med sin säregna betoning på bokstaven R.
Suverän skräckrockabilly med fantastisk lyrik.

Plus: Fortfarande suverän lyrik och starka låtar.
Minus: Öppnande titelspåret är faktiskt inte speciellt bra.
Smash-hits: "Black Sunday", "Pale Man In Black", "You Don't Know", "No Rest For The Wicked", "You Call It Graveyard (I Call It Home)" och "Vampires Don't Cry".

Spotify: Tyvärr, men låten Pale Man In Black finns med iaf.
MySpace: http://www.myspace.com/coffinshakers
Officiell hemsida: http://www.coffinshakers.com/

21. Radioaktiva Räker - ...Res Dig Upp (1996)

Tryck på Spotify-länken. Lyssna på "Ensam Vinner Krig" tills du vänjer dig vid vokalisten Johan Antillas sång. Lyssna på "Hjälten I Drömmen" om du inte vant dig. Sådärja. Nu kan du fortsätta njuta av vad jag skulle vilja påstå var Sveriges absolut bästa trallpunkband - miltals bortom ett överskattat band som De Lyckliga Kompisarna.
Låtarna är enkla, korta, raka och straight to the point. Och även om lyriken stundtals består av nödrim är den mestadels fantastisk. Gillar du DLK, Coca Carola, Räserbajs och/eller liknande band och aldrig hört Radioaktiva Räker är det inget annat än skam.

Plus: Superstarka trallpunklåtar med ett härligt driv. Jämnstark skiva.
Minus: Förstaspåret "Vindar" är det enda egentliga minuset.
Smash-hits: Alla utom just "Vindar" är smash-hits. Och det finns 13 spår.

Spotify: Radioaktiva Räker – Res Dig Upp
MySpace: Nej.
Officiell hemsida: http://www.radioaktivaraker.com/

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 40-31

Nu börjar vi så sakteligen närma oss toppen. Några gissningar om vilka plattor som kommer vara i topp-10? Skriv i kommentarsfältet för bövelen!

40. My Dying Bride - For Lies I Sire (2009)

Mina förväntningar på "For Lies I Sire" var minst sagt gigantiska då det innan albumets utgivelse annonserades att skivan skulle innehålla fiol, något som saknats sedan 1996 års "Like Gods Of The Sun". För mig som lyssnat på bandet ungefär lika länge var detta 2009 års största händelse i musikväg. Infriades förväntningarna eller blev jag besviken?
Nja, både och skulle jag vilja säga. För det första är det inte alls mycket fiol med på skivan och jag förstår detta, då det saknas passager i musiken där fiolen skulle ha låtit naturlig. Inte heller når den upp i samma klass som det tidiga 90-talets mästerverk. Men låtarna är starkare än någonsin och så här deprimerande har doom-kollektivet inte låtit sedan "The Angel And The Dark River" (1995) vilket i min bok betyder väldigt, väldigt mycket.

Plus: Fiolen är tillbaka - hurra!
Minus: Det håller inte riktigt hela vägen.
Smash-hits: "My Body, A Funeral", "Fall With Me", "The Lies I Sire", "Echoes From A Hollow Soul" och "Death Triumphant".

Spotify: My Dying Bride – For Lies I Sire
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

39. Metallica - Master Of Puppets (1986)

Precis som i fallet med Paradise Lost's "Draconian Times" (plats 80) duckar jag för inkommande slag angående denna skivans någorlunda låga placering.
Det verkar som att de flesta har skivorna som släpptes under årtalen 1984-1988 som favoriter när det gäller Metallica och så har även jag. Däremot anses 1986 års klassiker "Master Of Puppets" vara amerikanarnas finaste stund. Det kan jag absolut inte hålla med om.
Det är i sig inget större fel på "Master Of Puppets". Den har ett gäng starka, klassiska låtar. Här finns bastyngden som saknas på uppföljaren och sången är betydligt bättre än på föregångaren. Men jag tillhör den skaran som föredrar "Blackened" före "Battery", "For Whom The Bell Tolls" före "The Thing That Should Not Be" och "To Live Is To Die" före "Orion". That's it. Det finns en del riktigt starka låtar, men det är bara titelspåret som är sådär extremklassiskt enligt mig.

Plus: Klassiska låtar. Bra produktion för att vara 80-tal.
Minus: Ledsen, men del haltar lite som helhet.
Smash-hits: "Master Of Puppets", "Welcome Home (Sanitarium)", "Disposable Heroes" och "Leper Messiah".

Spotify: Detta bandet vägrar Spotify.
MySpace: http://www.myspace.com/metallica
Officiell hemsida: http://www.metallica.com/

38. Guns N' Roses - Appetite For Destruction (1988)

Skulle också detta monumentala åttiotalsverk varit högre på listan? I helvete heller säger jag. Alla har hört plattan ett antal gånger och de flesta kan många av låtarna utantill och visst är det jävligt bra låtar också.
Det stora problemet som jag ser det är att klassiker som denna oftast blir sönderspelade och idag är denna (precis som "Wildhoney" och "Theli") betydligt mer nostalgi än bra låtar för min del. För min del skulle jag definitivt kunna dö lycklig om jag slapp höra "Sweet Child O' Mine" någonsin igen.

Plus: Monumentala klassiker på denna plattan.
Minus: "Anything Goes" är riktigt kass. "Sweet Child O' Mine" är riktigt trist.
Smash-hits: "Welcome To The Jungle", "Nightrain", "Out Ta Get Me", "Mr. Brownstone", "Think About You" och "Rocket Queen".

Spotify: Guns N' Roses – Appetite For Destruction
MySpace: http://www.myspace.com/gunsnroses
Officiell hemsida: http://www.gunsnroses.com/

37. Satyricon - Now, Diabolical (2006)

Man kunde ana rock n' roll-inslagen på föregångaren "Volcano", men Satyricon nådde otvivelaktigt fulländning med sin sjätte fullängdare "Now, Diabolical". Förutom snarkfesten "Delirium" har Satyr och Frost lyckats med konststycket att rakt igenom skriva hit på hit. Det svarta i black metal har tonats ned ordentligt, för en mer elakartad och riff-orienterad musik och det som på pappret såg förkastligt ut, visade sig vara en lyckoträff.
Black metal-puritanerna kan skrika "sell-outs" och "fjollor" hur mycket de vill. Förstår man inte storheten i "Now, Diabolical" får man helt enkelt skylla sig själv.

Plus: Fantastiskt catchy och minnesvärda låtar.
Minus: Förutom "Delirium", kan det bli lite segdraget i vissa låtar, men det är inget som stör.
Smash-hits: "Now, Diabolical", "K.I.N.G.", "The Pentagram Burns", "A New Enemy", "The Rite Of Our Cross" och "To The Mountains".

Spotify: Satyricon – Now, Diabolical
MySpace: http://www.myspace.com/satyricon
Officiell hemsida: http://www.satyricon.no/

36. The Crown - Deathrace King (2000)

Trollhättan-grabbarna i The Crown nådde enligt mig perfektion med sin fjärde fullängdare "Deathrace King". Grundstommen är stabil thrash metal som är kryddad med Johan Lindstrands vansinnesvrål, basisten Magnus Olsfelts rock n' roll/satan-lyrik, Janne Sarenpääs infernaliskt snabba trummande och en fet dos av death metal och rock n' roll attityd.
Mer behöver jag egentligen säga. Det är bara att följa Spotify-länken nedan, klicka på übercoola "Total Satan" och piska nacken mot väggen. Löjligt bra helt enkelt!
"Say what? I'm damned? I don't care 'cause I don't wanna get to heaven!"

Plus: Fantastiskt coola headbanging-hits med lika fantastisk lyrik.
Minus: Det skulle vara avslutande spåret "Killing Star" i sådana fall.
Smash-hits: "Deathexplosion", "Executioner: Slayer Of The Light", "Back From The Grave", "Devil Gate Ride", "I Won't Follow" och "TOTAL SATAN".

Spotify: the Crown – Deathrace King
MySpace: http://www.myspace.com/thecrownonlineswe
Officiell hemsida: http://www.thecrownofficial.com/

35. Moonspell - Irreligious (1996)

Naturligtvis lyckades inte Moonspell med konststycket att följa upp det mästerverk som debuten var, men de kom åtminstone ganska nära med 1996 års "Irreligious".
Ni som följt den här listan vet vid det här laget hur mycket jag avskyr intron och instrumentala spår, men det finns ju alltid ett undantag som bekräftar regeln och här kommer det. Introt "Perverse...Almost Religious" är alldeles lagom långt och det lyckas så fantastiskt bra med att bygga upp helt rätt stämning som resten av skivan har. Och det är en väldigt mångfacetterad skiva vi har att göra med. Grundstommen är utan tvekan goth metal, men vi får också några avstickare till doom- och black metal vilket bara stärker helheten i "Irreligious".
Tyvärr finns det inte, förutom "Opium", några extrema smash-hits som föregångaren hade, men skivan klarar sig utmärkt på egen hand.

Plus: En välbalanserad dynamik och ett intro som fungerar.
Minus: Trots bra låtar finns det lite utfyllnad här och där.
Smash-hits: "Opium", "For A Taste Of Eternity", "Ruin & Misery", "A Poisioned Gift", "Raven Claws" och "Mephisto".

Spotify: Moonspell – Irreligious
MySpace: http://www.myspace.com/moonspell
Officiell hemsida: http://www.moonspell.com/

34. Storm - Nordavind (1995)

Okej, "Nordavind" sneglar inte så lite åt det högerextrema hållet och det får väl anses som ganska tvivelaktigt med texten på plattans baksida; "Norsk Nasjonalromantsik Musikk". Men det kortlivade norska projektet Storm lyckades ändå skriva in sig i musikhistorien. Idén var följande: Fenriz (Darkthrone) och Satyr (Satyricon) arrangerade om ett gäng gamla norska folklåtar till metal, bjöd in Kari Rueslåtten (ex-3rd & The Mortal) för att sjunga och saken var norsk biff.
Skivan har med all rätt fått en ganska fet kultstatus idag, då den anses vara startskottet för folkmetal-genren som idag är populärare än någonsin. Fenriz' fyllestämma är emellanåt helt fantastisk och det är en fröjd att sjunga med också. Vem kan te.x. glömma den gamla antikristna klassikern "Oppi Fjellet"?
"Kan dere se han?
Se den kristne kjøteren!

Deng ham opp!

Deng ham opp!

Og om du nøn gang lukter kristenmanns blod, oppi fjellet.

Ja, hent øksa og kutt dem ned!"


Plus: Riktigt catchy låtar.
Minus: Meningslöst intro och outro, tvivelaktiga texter emellanåt.
Smash-hits: "Mellom Bakkar Og Berg", "Villemann", "Haavard Hedde", "Oppi Fjellet" och "Noregsgard".

Spotify: Nej.
MySpace: http://www.myspace.com/oppifjellet
Officiell hemsida: Icke.

33. Borknagar - The Olden Domain (1997)

"The Olden Domain" är Borknagar's andra fullängdare och skillnaderna från debuten är stor. De valde att gå mer in på den episka och naturromantiska vägen, även om svartmetallen på sina håll är intakt. Det är helt enkelt mer rensång, starkare låtar, bättre produktion och ett bättre musikaliskt hantverk överlag.
Kort och gott: en riktigt bra hednisk/episk black metal-platta.

Plus: Starka låtar (jag börjar bli lite trött på att skriva det nu... :P)
Minus: Det finns två trista instrumentala hafsverk.
Smash-hits: "The Eye Of Oden", "The Winterway", "A Tale Of Pagan Tounge", "To Mount And Rove" och "The Dawn Of The End".

Spotify: Borknagar – The Olden Domain
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

32. Thyrfing - Vansinnesvisor (2002)

Jag minns så väl att jag inte alls uppskattade Tyresö-huserande Thyrfing's viking metal. När "Vansinnesvisor" släpptes 2002, blev den prisad nästan överallt i underjorden och jag stod som ett frågetecken och undrade var hypen handlade om.
Det tog ett antal år innan jag fattade storheten i skivan. Det första jag fastnade för var utan tvekan refrängen till "Vansinnesvisan":
"Djävlar anamma
Svält och bedrövelse

Pest och förintelse

Död och förbannelse"

Det, i samband med låtens mäktiga och skitiga ljud fick mig att sakta men säkert lära mig fler texter på skivan. Sen var jag fast och idag tycker jag att det egentligen inte finns något dåligt spår på skivan.

Plus: Jämn rakt igenom.
Minus: Vissa låtar kan bli lite långtråkiga om man inte är på rätt humör.
Smash-hits: "Draugs Harg", "Digerdöden", "Världsspegeln", "Ångestens Högborg", "The Giant's Laughter" och "Kaos Återkomst".

Spotify: Nej, av någon sjuk anledning då deras andra plattor finns där.
MySpace: http://www.myspace.com/thyrfingband
Officiell hemsida: http://www.thyrfing.com/

31. Anathema - Eternity (1996)

Precis som i fallet med Amorphis' "Tales From The Thousand Lakes" (plats 44) är Anathema's tredje fullängdare "Eternity" en klassisk nostalgiskiva som håller än idag. Här började den tidigare doom-metallen försvinna allt mer och mer och bandet rörde sig mot poppiga Radiohead och flummiga Pink Floyd-marker. Atmosfär är skivans egentliga ledord och sällan har jag stött på en skiva som har så mycket som denna. Däremot är skivomslaget ett av historiens mest malplacerade.

Plus: Atmosfären. Stämningen. Soundet.
Minus: Är man på fel humör så funkar ingenting på skivan.
Smash-hits: "Angelica", "The Beloved", "Eternity, Part I", "Hope", "Suicide Veil" och "Cries On The Wind".

Spotify: Anathema – Eternity
MySpace: http://www.myspace.com/weareanathema
Officiell hemsida: http://www.anathema.ws/