Thursday, July 1, 2010

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 80-71

Då kör vi! Åttio till sjuttioett.

80. Paradise Lost - Draconian Times (1995)

Jag duckar direkt för inkommande slag när det gäller denna skivans låga placering. Av de flesta (inklusive mig själv) ansedd som brittiska Paradise Lost's allra förnämsta stund, och det är definitivt rättfärdigat. För första (och enda?) gången i bandets långa historia gjorde de 1995 sitt allra yttersta för att skriva starka låtar. Herrejävlar vad de lyckades med det. Detta är gothmetal med små inslag av doom och heavy, som den bara kunde göras på nittiotalet.
Det skall dock sägas att jag lyssnar allt mindre och mindre på Paradise Lost nuförtiden och de har aldrig varit speciellt stora i min bok.

Plus: Bandets starkaste skiva någonsin...
Minus: ...som ändå inte betyder att den är helgjuten på något sätt.
Smash-hits: "Hallowed Land", "The Last Time", "Forever Failure", "Once Solemn" och "Shadowkings".

Spotify: Av någon jävla anledning finns alla PL's skivor utom denna med på piss-Spotify.
MySpace: http://www.myspace.com/paradiselostuk
Officiell hemsida: http://www.paradiselost.co.uk/

79. Bloodbath - Nightmares Made Flesh (2005)

Hade jag varit en riktigt dödsmetallgrabb hade jag definitivt placerat denna "supergrupps" andra fullängdare högre på min lista. Nu är jag inte något stort fan av nyss nämnda genre, men det är svårt att inte knockas av de fantastiska låtarna på skivan. Trots att helheten brister litegrann, finns det tillräckligt med hårda, tunga, snabba och ondskefulla hits på skivan.

Plus: Stark produktion. Otroligt grym sång. En del bra låtar.
Minus: Andra halvan av skivan är betydligt tristare än första.
Smash-hits: "Cancer Of The Soul", "Brave New Hell", "Soul Evisceration" och "Eaten".

Spotify: Bloodbath – Nightmares Made Flesh (re-issue)
MySpace: http://www.myspace.com/bloodbathband
Officiell hemsida: http://www.bloodbath.biz/

78. Biohazard - Urban Discipline (1992)

Bad-ass boys born in Brooklyn - it's Biohazard! Jag ska erkänna att jag är svag för grabbarnas ypperliga mix av hardcore, hårdrock och metal. Det fungerade så sjukt bra på nittiotalet, men efter "State Of The World Address" kändes deras musik urvattnad och efterbliven. På deras andra platta "Urban Discipline" från 1992, känns det som att grabbarna var som hungrigast. Ett band som förtjänar mer cred än de fått, då band som Machine Head och Pantera förmodligen har inspirerats av dem.

Plus: Stark skiva rakt igenom.
Minus: Känns lite FÖR mycket 90-tal idag. Det blir för mycket nostalgi med andra ord.
Smash-hits: "Chamber Spins Three", "Punishment", "Business", "Man With A Promise", "Disease" och "Urban Discipline".

Spotify: Biohazard – Urban Discipline
MySpace: http://www.myspace.com/biohazard
Officiell hemsida: http://www.biohazard.com/

77. Theatre Of Tragedy - Velvet Darkness They Fear (1996)

Om norska Theatre Of Tragedy var först med "beauty and the beast"-konceptet (kvinnlig soprano vs. djupa growls) ska jag låta vara osagt. Precis som på deras första, självbetitlade platta från 1995 körde det med detta konceptet. Lägg därtill Shakespeare-aktig gammalengelska, slöa riff och mycket keyboard-godis och ni börjar få ett hum om hur ToT låter.
Även om efterföljande "Aégis" räknas som deras största stund, tycker jag att det var på "Velvet Darkness They Fear" som bandet perfekterade denna stilen.

Plus: Mycket speciell stämning och atmosfär som är svår att hitta annorstädes.
Minus: Kan lätt bli ganska långtråkig.
Smash-hits: "Fair And 'Guiling Copesmate Death", "Bring Forth Ye Shadow", "And When He Falleth" och "Black As The Devil Painteth".

Spotify: Nej, men MCD'n Theatre Of Tragedy – A Rose For The Dead, som i mångt och mycket påminner om skivan finns.
MySpace: http://www.myspace.com/pagesoftragedy
Officiell hemsida: http://www.theatreoftragedy.com/

76. Big Fish - Vargavinter (1992)

Big Fish var ett bisarrt, experiment Uppsala-band som vid releasen av deras första platta "Vargavinter", själva kallade sin musik för medeltidsmaskinmetall. Skivan blandar friskt inom så vitt skilda genrés som tung metall, trallpunk, industri och vispop - vilket enligt min mening gör Big Fish helt unika. Vokalisten David Giese's texter var här inte lika genomarbetade som de skulle bli på senare skivor och musiken är också aningens ofokuserad emellanåt. Det spelar dock inte så stor roll när många av låtarna är en riktig njutning att lyssna på och förundras över.

Plus: Annorlunda musik som man inte tröttnar på i första taget.
Minus: Texterna är på sina håll usla. Produktionen är värdelös.
Smash-hits: "Den Smala Vägen", "Framtiden Är Här", "Död Mans Vals", "Missbrukarvisa" och "Vargavinter".

Spotify: Nope.
MySpace: Inte det heller.
Officiell hemsida: Vad trodde du egentligen? Det enda jag lyckats hitta på nätet som ett bevis för att de verkligen existerar är en svensk Wiki-sida.

75. 3rd & The Mortal - Tears Laid In Earth (1994)

Atmosfärisk doom. Så kallas den stilen som norrbaggarna i 3rd & The Mortal patenterade på sin fullängdsdebut "Tears Laid In Earth". Överlag är det ganska tillbakalagt, det går inte speciellt snabbt och gitarrerna är inte speciellt tunga heller. Endast små, små doser av keyboards används och det är verkligen till musikens fördel. Vokalissan Kari Rueslåtten är förmodligen min absoluta favoritsångerska och här levererar hon verkligen med bravur.

Plus: Stämningsfull till tusen. Den är metal utan att vara hård.
Minus: Lite för mycket instrumentalt på sina håll
Smash-hits: "Why So Lonely?", "Autopoéma", "Death-Hymn" och "In Mist Shrouded".

Spotify: The Third And The Mortal – Tears Laid In Earth
MySpace: http://www.myspace.com/the3rdandthemortal
Officiell hemsida: http://mortal.info/

74. Borknagar - Epic (2004)

Trots titeln är "Epic" så långt ifrån episk som man kan komma. Jag började följa norrmännen i Borknagar 2001, då min favoritartist Andreas "Vintersorg" Hedlund från bandet Vintersorg gick in och tog över rollen som vokalist efter Simen "ICS Vortex" Hestnæs permanenta övergång till tramsbandet Dimmu Borgir. Då släppte bandet "Empiricism", som var mycket bra. Tre år senare kom så denna platta som inte övertygade direkt. Visst finns det inga direkt dåliga låtar på plattan, men med undantag för bandets debut, är alla övriga skivor i diskografin bättre än "Epic". Skivan är ömsom hård, ömsom mjuk och sticker ut med sin progressiva black metal utan att riktigt beröra på djupet.

Plus: Jämntjock, på gott och ont.
Minus: De kan så mycket bättre. Vintersorg's sång är inte den starkaste här.
Smash-hits: "Future Reminiscence", "Sealed Chambers Of Electricity", "Circled" och "Quintessence".

Spotify: Borknagar – Epic
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

73. My Dying Bride - The Dreadful Hours (2001)

Att det skulle bli så långt ned som plats 73, första gången då ett av mina absoluta favoritband My Dying Bride, äntrade listan var det nog få som trodde - inklusive jag själv. Men jag måste se till helheten när jag det gäller skivor och "The Dreadful Hours" är helt enkelt minst bra, när det gäller de plattor britterna har släppt på 00-talet.
I övrigt är det mesta sig likt; det är extremt deppig och förkrossande doom metal som kräver en hel del av lyssnaren. När man väl insett storheten i Den Döende Bruden, är det svårt att någonsin släppa det.

Plus: Det är My Dying Bride som spelar doom.
Minus: Den mest ojämna plattan bandet har släppt under 00-talet.
Smash-hits: "The Dreadful Hours", "A Cruel Taste Of Winter" och "My Hope, The Destroyer".

Spotify: My Dying Bride – The Dreadful Hours
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

72. Fejd - Storm (2009)

Fejd är ett folkmetal band som fokuserar betydligt mer på folkaspekterna än på metallen. Första gången jag hörde bandets demos för ett antal år sedan ville jag dock höra lite mer distade gitarrer och den önskan gäller tyvärr fortfarande. Jag tror att bandet hade kunnat bli hur bra som helst om de började spela lite mer metal. Det hade inte skadat om de gjorde sig av med sångaren heller. Första gången man hör Fejd låter han som en berusad groda. Och även om man vänjer sig med tiden, tror jag de skulle tjäna på att ha en bättre sångare. Man vet att det är illa, när ett band sjunger på svenska, inte har några distade gitarrer, inga growls eller skrik och man ÄNDÅ INTE kan höra vad han sjunger...
Trots detta har skivan så många bra, catchy och genomarbetade låtar att det vore en skam om jag inte hade med den på min lista.

Plus: Många sköna låtar.
Minus: Sången håller tyvärr inte i längden, vilket gör att skivan blir långtråkig mot slutet.
Smash-hits: "Offerrök", "Älvorna Dansar", "Vid Jore Å", "Storm" och "Bergakungen".

Spotify: Fejd – Storm
MySpace: http://www.myspace.com/fejd
Officiell hemsida: http://www.fejd.se/

71. Satyricon - The Shadowthrone (1994)

"Kampen mot Gud og hvitekrist er igang!"
Så börjar det ökända stridsropet från vokalisten Satyr på klassikern "Hvite Krists Død" och därefter är det medeltida- och folk-inspirerad black metal skivan rakt igenom. Jag rankar "The Shadowthrone" som Satyricon's absolut största ögonblick under 90-talet. Det är långa, episka låtar med märkliga vändningar som förmodligen är med då grabbarna knappt visste hur man sydde ihop en låt pga sin låga ålder och oerfarenhet.
Det är med en oerhörd ungdomlig charm och naiv pondus som Satyr och trummisen Frost styr skutan och slutresultatet är en fröjd att lyssna på.

Plus: Charmen säger allt. Annars är det värt att lyssna på bara pga av "Hvite Krists Død".
Minus: Rätt dålig produktion. Vissa låtar är småtrista.
Smash-hits: "Hvite Krists Død", "In The Mist By The Hills" och "Vikingland".

Spotify: Satyricon – The Shadowthrone
MySpace: http://www.myspace.com/satyricon
Officiell hemsida: http://www.satyricon.no/

No comments: