Monday, July 5, 2010

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 10-1

Här vi då dem till slut. Mina 10 absoluta favoritplattor.
Ge gärna tips på vad jag kan lista härnäst på bloggen.

10. Borknagar - The Archaic Course (1998)

Högtravande, mäktig och episk metal med ytterst små lutande tendenser åt black metal. Det är svårt att beskriva mästerliga "The Archaic Course" med ord - den måste helt enkelt upplevas. Det är till största delen rensång från Simen "ICS Vortex" Hestnæs underbara strupe och musiken är till största delen midtempo, men utan att det blir tråkigt i längden. Lägg på det till helt underbara texter och ni har en skiva som sannerligen förtjänar tiondeplatsen.

"Milleniums are falling
Milleniums are calling
Hail!
The dawn of a new era"

Plus: Underbara låtar.
Minus: Avslutande, instrumentala "Fields Of Long Gone Presence" kan med fördel skippas.
Smash-hits: Alla, utom nyss nämnda.

Spotify: Borknagar – The Archaic Course
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

9. My Dying Bride - Turn Loose The Swans (1993)

Ojojoj, nu blir det nostalgi på hög nivå igen. Stort tack till Jesper Sjöberg (http://deadmoonnight.blogg.se) som en gång i tiden introducerade mig till detta fantastiska band och framförallt, till "Turn Loose The Swans".
Skivan öppnar vågat med "Sear Me MCMXCIII" - vilket är 1993 års version av låten som återfinns på debuten "As The Flower Withers" från 1991. Låten bärs enbart upp av ett ensamt piano, en gråtande fiol och vokalisten Aaron Stainthorpe's sorgsna stämma. Den högtravande, men poetiska lyriken, vävs in på ett så vackert sätt att jag nästan får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på den.
Sju minuter senare är den slut och den förkrossande tunga "Your River" tar över. Det är traditionell doom som efter ett tag övergår till dånande death metal och My Dying Bride knyter ihop säcken på låten på ett helt fantastiskt vis. Så fortsätter det skivan igenom - fioler, domedagstunga riff, dödsmetall, akustiska gitarrer och några keyboardutflykter här och där - det enda misstaget bandet gör är att ha med avslutande "Black God". Förmodligen ville man avsluta skivan på ett lika sprött sätt som man börjat den med, men jag tycker att den kunde skippats helt och hållet. Förvisso kan det vara skönt med en liten andningspaus efter det mastodontepiska titelspåret har tonat ut, men jag brukar oftast skippa den.

"Your bloodied body is what I cling to.
In powerful rain, they laid their heads to die.

Let your dark, thirsty eyes drink deep the sights of me.

It's sad that, in our blindness, we gather thorns for flowers."


Plus: Deprimerande. Gråtande fioler. Tunga krossarriff. My Dying Bride.
Minus: Avslutande "Black God" kan med fördel skippas.
Smash-hits: Alla, utom "Black God".

Spotify: My Dying Bride – Turn Loose the Swans
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

8. Vintersorg - Ödemarkens Son (1999)

Den andra fullängdaren med Skellefteås stoltheter var det första jag någonsin hörde som herr Andreas "Vintersorg" Hedlund medverkar och sjunger på. Idag äger jag 18 stycken plattor med mannen. "Ödemarkens Son" satte sig direkt och jag fascinerades och trollbands av den folkmusiksanstrukna och hedniska version av black metal som Andreas tillsammans med gitarristen Mattias Marklund producerade.
Från inledande fartvidundret "När Alver Sina Runor Sjungit", via den sorgsna "Svältvinter" till avslutande natureposet "På Landet" är det kärlek hela vägen.
Idag kan jag varenda textrad på skivan som rinnande vatten och jag upphör aldrig att fullkomligt dyrka "Ödemarkens Son". Precis som i fallet med Otyg är detta en kärlek som aldrig kommer att avta.

"Ödemarkens son - höglandets profet
Ödemarkens son - besitter utmarkens hemlighet
Ödemarkens son - vid ättekullarnas horg
Ödemarkens son - han är omnämnd som Vintersorg"


Plus: Episkt. Hedniskt. Mäktigt. Fascinerande. Vintersorg.
Minus: Instrumentala "Trollbunden" kan skippas om man inte är på rätt humör.
Smash-hits: Allesamman.

Spotify: Vintersorg – Ödemarkens son
MySpace: http://www.myspace.com/vintersorganic
Officiell hemsida: Nope. Men testa forumet, där jag hänger rätt mycket.

7. Candlemass - Epicus Doomicus Metallicus (1986)

På plats 28 hittade vi Candlemass' senaste platta "Death Magic Doom" och jag skrev då att:
"Bandet släppte sin legendariska debut redan 1986 och har sedan dess inte kommit i närheten av den plattan. Hela tjugotre år senare kommer då "Death Magic Doom" som en blixt från klar himmel och nuddar faktiskt vid den."
Jodå, de har definitivt revitaliserat sig på senare år, men att de någonsin kan slå 1986 års mästerliga "Epicus Doomicus Metallicus", det är något jag betvivlar starkt. Man känner definitivt av den ungdomliga naiviteten på skivan då den har en atmosfär och en produktion som, trots att den är inspelad på åttiotalet, fortfarande håller än idag.
Debuten är den enda platta Candlemass har spelat in med den mästerlige session-sångaren Johan Längqvist. Han har en sådan närvaro och pondus i rösten att man är nära att bli gråtfärdig flera gånger under plattans 43 minuter. Låtarna är inte sämre de. Från inledande depp-mästerverket "Solitude" till den avslutande, episka och dynamiska "A Sorcerer's Pledge" är det smash-hits rakt igenom. De två nyss nämnda, tillsammans med resterande "Demons Gate", "Crystal Ball", "Black Stone Wielder" och "Under The Oak" är alla givna, ikoniska klassiker hos Candlemass-fansen.
Så mycket mer har jag inte att säga egentligen, då titeln säger allt: det här är episk doom metal.

"Hate is my only friend, pain is my father
Torment is delight to me

Death is my sanctuary, I seek it with pleasure

Please let me die in solitude"


Plus: Helt jämn rakt igenom.
Minus: Absolut inte.
Smash-hits: Samtliga.

Spotify: Candlemass – Epicus Doomicus Metallicus
MySpace: http://www.myspace.com/candlemass
Officiell hemsida: http://www.candlemass.se/

6. Ásmegin - Hin Vordende Sod Og Sø (2003)

Den enda skiva i topp-10 som är släppt på 2000-talet är norska Ásmegin's debut som kom som en blixt från klar himmel. Musikmässigt är detta en häxbrygd (som omslaget dessutom förtäljer) komponerad av black- folk- viking- episk- och heavy metal i en salig blandning. Grejen är den att Ásmegin gör det så bra, så bra. De flesta låtar öser på i en ganska hög hastighet och man blandar friskt blastbeats med fioler, manlig och kvinnlig rensång, infernaliska skrik och dova vrål samt tunga gitarrer och maffiga keyboards. Vid min första lyssning då skivan nyss hade släppts var bara en enda röra av musikstilar. Det tog några år innan jag insåg storheten i "Hin Vordende Sod Og Sø" och då var det bara att knäböja och totaldyrka.
I många år såg jag sedan fram emot uppföljaren till detta mästerverk, men då "Arv" slutligen släpptes 2008 var det en besvikelse av gigantiska mått. Endast en låt nådde nästan upp i samma klass som det sämsta på debuten och jag hyser inga hopp idag om att jag någonsin ska få höra en sådan här fantastisk debut igen.

"I begsorte Fieldkamre bløde, hvor Myriader af Øine vil gløde
over kristenblodig Hold forkunn til hin vordende Sod og Sø

Bragt til Rondefolkets Herskab, saa mellem Afaat og Troldskab,

stiller Aases Enbaarne hen om at ægte Trolddrottins fagreste Mø"


Plus: Dynamisk och mäktig så det förslår.
Minus: En låt, "Slit Livets Baand" - består enbart av barnskrik(!).
Smash-hits: Alla, utom "Slit Livets Baand".

Spotify: Asmegin – Hin Vordende Sod Og Sø
MySpace: http://www.myspace.com/asmeginfanpage
Officiell hemsida: http://www.asmegin.com/

5. Moonspell - Wolfheart (1995)

Precis som i fallet med My Dying Bride's "Turn Loose The Swans" är detta för min del nostalgi på hög nivå. Men åh, vad den här skivan fortfarande håller år 2010. "Wolfheart" är en del mörk gothmetal, en del portugisisk folkloristik och en del black metal. Det är dessutom ganska så töntiga texter om varulvar, vampyrer och erotisk alkemi(!) - komplett med vokalisten Fernando Ribiero's (eller Langsuyar som han kallade sig här) bristfälliga och extremt brutna engelska.
"Wolfheart" har kallats för den europeiska black metal-scenens fula ankunge och jag kan förstå den liknelsen, då den inte låter som någon annan platta - men den har blommat ut på ett sätt som är obeskrivligt. Inledande "Wolfshade (A Werewolf Masquerade)" sänder kalla kårar längs ryggraden, den mer traditionella "Trebaruna" låter som ett medeltida fylleslag och avslutande "Alma Mater" är den episka black metal-låten som bandet alltid avslutar sina konserter med.
Moonspell har aldrig lyckats - och kommer förmodligen ej aldrig att lyckas - med att skriva en skiva till bredden fylld av legendariska låtar som debuten har. Det sorgliga är att man tydligt hör att bandet försöker än idag, men de kommer naturligtvis inte i närheten av storheten som "Wolfheart" är.
Dessutom, hur coolt är det egentligen inte att Portugals Postservice har lanserat ett frimärke i landet med omslaget till "Wolfheart"? Det, om något, säger hur stort den här skivan verkligen slog.

"Your nightly birth. A requiem God can't forget.
For your life is just a celebration of his death

Without his thorns in her heart. She wears a shadow as face.

A werewolf masquerade. In her eyes the wolfshade."


Plus: Så mörk. Så mysig. Så bra låtar.
Minus: Instrumentala "Lua D'Inverno" fungerar mycket bra, men går att skippa.
Smash-hits: Samtliga.

Spotify: Moonspell – Wolfheart
MySpace: http://www.myspace.com/moonspell
Officiell hemsida: http://www.moonspell.com/

4. Otyg - Älvefärd (1998)

Efter att ha översköljts och tagit in kärleken hos den superba folkmetallen på Otyg's andra fullängdare "Sagovindars Boning" (plats 11) var jag till slut tvungen att höra om debuten kunde rå på det mästerverket. Svaret är tveklöst ja.
Skivorna påminner i mångt och mycket om varandra, även om musiken är lite mer folk, lite mer metal och lite mindre hårdrock på "Älvefärd", men den största skillnaden är tveklöst Andreas' röst. Han var nämligen mer än lovligt förkyld när plattan spelades in. Och det hörs. Väldigt mycket.
Vid första lyssningen fattade jag ingenting och tyckte han lät värdelös. Men som så många andra gånger vänjer man sig vid sången när låtarna bara växer och växer. De som tycker att Andreas' röst låter usel på uppföljaren eller på Vintersorg's tidigare plattor gör bäst i att vänja sig vid dem innan de tar sig an "Älvefärd".

"Ett kustlandskap i daggvuren tid
Den dystraste ymn av stormarnas hymn

Draugen beskuggar sjömannafrid

I mörker mareldsskimmer tar vid"


Plus: En magisk skiva utan några som helst transportsträckor.
Minus: Den förkylda sången kan få folk att tveka. Men ge den en chans säger jag.
Smash-hits: Absolut samtliga låtar.

Spotify: Otyg – Älvefärd
MySpace: http://www.myspace.com/otyg
Officiell hemsida: Nej.

3. My Dying Bride - The Angel And The Dark River (1995)

När en skiva börjar med den episka live-klassikern "Cry Of Mankind" vet man att det inte kan gå snett. Det är ju My Dying Bride och detta är definitivt den mest deprimerande skiva som någonsin spelats in. Punkt.
Från början till slut dryper "The Angel And The Dark River" av vemod, vånda, sorg och en svärta utan dess like. Texterna är hjärtskärande deppiga, musiken är tyngre och slöare än slöast, sångaren sjunger inte - han gråter fram lyriken tillsammans med de gråtande fiolerna. Och så fortsätter skivan - "From Darkest Skies", "Black Voyage", "A Sea To Suffer In", "Two Winters Only" och "Your Shameful Heaven" - ni hör ju att det inte direkt är några positiva titlar som britterna har satt på pränt. Visst, det finns en del textrader som behandlar religiös symbolism och faktiskt även lite erotik, men huvudtemat på "The Angel And The Dark River" är utan tvivel becksvart mörker.
Här finns inte en dålig låt och My Dying Bride fick med denna skiva, åtminstone ett livslångt fan i form av mig själv...

"With lust, you're kicking mankind to death
We live and die without hope

You tramp us down in a river of death

As I stand here now, my heart is black

I don't want to die a lonely man"


Plus: Sorgen. Smärtan. Våndan. Pinan. Döden.
Minus: Haha, som om det skulle finnas några minus här.
Smash-hits: Exakt alla.

Spotify: My Dying Bride – The Angel And The Dark River
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

2. Arcturus - La Masquerade Infernale (1997)

Silverplatsen på min lista tillfaller mycket rättvist de norska galenpannorna i all-star kollektivet Arcturus. Med deras andra fullängdare "La Masquerade Infernale" siktade de på att skriva en temaplatta om Satan, Hin Håle, Belsebub själv. Den var tänkt att betitlas "The Satanist" och det är jag glad att den inte gjorde då det hade skrämt bort mången tänkbar publik.
Texttemat till trots är inte detta black metal för fem öre. Tänk er istället spritt språngande galen karnevalsmusik kombinerat med symfonisk metal och jazz-utflykter och ni börjar få ett litet, litet hum om vad den schizofrena "La Masquerade Infernale" handlar om. Skivan är så dynamisk, föränderlig och spännande att jag mer än 10 år senare fortfarande upptäcker små nyanser och märkliga ting i musiken jag inte hört förut. T.om. det instrumentala titelspåret kräver en genomlyssning varje gång jag blir sugen på att slänga på plattan. Spela det på riktigt hög volym i hörlurar, när du sitter i ett nedsläckt rum med endast ett stearinljus tänt och jag lovar dig att du kommer att se varelser kräla ut ur väggarna.
Arcturus har med "La Masquerade Infernale" skapat en helskum och bisarr skiva som inte låter som något annat du någonsin har hört - jag lovar. Det här är musik utan någon egentligen genrebeteckning. Det menar jag naturligtvis på ett positivt sätt.

"Pure I live in blasphemy
Mephisto I am hidden in Madonnas gown

From the code of common sense I`m free

To(o) bad you`re not here to partake my strange horror"


Plus: En helt unik skiva. Superb lyrik. Superba musiker. Sjukt bra låtar.
Minus: Absolut ingenting.
Smash-hits: "Master Of Disguise", "Ad Astra", "The Chaos Path", "La Masquerade Infernale", "Alone", "The Throne Of Tragedy", "Painting My Horror" och "Of Nails And Sinners" - ja, det var samtliga låtar.

Spotify: Arcturus – La Masquerade Infernale
MySpace: http://www.myspace.com/arcturusnorway
Officiell hemsida: Nej.

1. Vintersorg - Till Fjälls (1998)

Det var väl ingen större överraskning att herr Andreas Hedlunds skötebarn Vintersorg skulle knipa förstaplatsen med debut-fullängdaren "Till Fjälls". Skivan staplar hits på hits i en imponerande takt.
1. Rundans - En stillsam balladliknande visa som på sina blott 1½ minut effektivt sätter standarden för vad som komma skall. Inget intro i dess riktiga bemärkelse - mer en hymn för att visa skivans bredd.
2. För Kung Och Fosterland - Den enda text Andreas har skrivit som rör ämnet vikingar - ändå envisas folk med att kalla Vintersorg för viking metal - är lyrikmässigt kanske inte lika stark som resten av låtarna. Men musiken visar exakt vad skivan handlar om - episk och hednisk metal där ilskna black metal-utbrott samsas med en melodisk refräng. Som grädde på moset kommer det kändaste partiet från Edward Grieg's "I Bergakungens Sal" i ett löjligt snygg gitarrspel.
3. Vildmarkens Förtrollande Stämmor - Titeln säger egentligen allt. Det är som om Vintersorg har gått ut i naturen, tagit en bild, gått hem och skrivit en text som berättar vad man ser och sedan tonsatt detta perfekt. Jag dyrkar.
4. Till Fjälls - Titelspåret är utan tvekan bandets mest kända låt och den som alltid avslutar konserterna. Den är det av en jävligt bra anledning också. Pianopartiet som slåss med gitarrmelodin om utrymmet är för alltid cementerat som bandets kanske mäktigaste stund.
5. Urberget, Äldst Av Troner - Lite mer midtempo är det i denna mäktiga låt där bara Andreas Hedlund kan skriva en hel text som beskriver hur ett berg ser ut. När låten når sitt crescendo i avslutningen är det episkt så det förslår och jag bara gapar och vill höra låten igen.
6. Hednad I Ulvermånens Tecken - En välbehövlig andningspaus får vi så i det sjätte spåret. Det är piano, akustiska gitarrer och Andreas' mässande stämma i en vacker symbios. Två minuter och tjugotre sekunder senare är det över.
7. Jökeln - Men så brakar helvetet löst när bandet manglar så det svartnar för ögonen. Låten är den enda på skivan som Andreas inte skrivit lyriken till, utan en poet vid namn Karl-Erik Forsslund. Den någorlunda korta låten (3.26) består till största delen av black metal-mangel innan det mot sluten byggs upp ett mäktigt crescendo (igen) och Andreas' karaktäristiska mässande "oh-åh" ljuder över gitarrerna.
8. Isjungfrun - Oh-åh:andet inleder, tillsammans med försiktiga, akustiska gitarrer, även den åttonden låten. När versen börjar är det helt plötsligt Cia Hedmark's (Otyg) fagra stämma som ljuder. I den faktiskt något torftiga refrängen kommer herr Hedlund in igen, men Cia är den som briljerar mest här. En snabb sväng in på black metal hinner vi också med innan låten är slut.
9. Asatider - En ganska fartfylld låt, ändå utan black metal-partier. Det är rensång hela vägen och låten når sin absoluta höjdpunkt i refrängen då Andreas mässar: "Hednahären leds av Vintersorg". Mäktigt är bara förnamnet.
10. Fångad Utav Nordens Själ - Men allra mest mäktigt och episkt blir det ändå i sista låten. Titeln säger egentligen allt och här känner man verkligen nordens själ i både musik och lyrik. En fantastisk avslutning på en fantastisk skiva.
Det enda lilla negativa jag har att säga om skivan handlar faktiskt om mixningen och inte något av hantverket. Den är lite klent mixad och har på så sätt gått miste om lite kraft och ljudet är överlag ganska lågt. Spelar man te.x. "Till Fjälls" efter att ha lyssnat på "Ödemarkens Son" (plats 8) får man skruva upp volymen avsevärt. Men den lilla fadäsen ger dock skivan en ungdomlig charm och hindrar mig inte från att lägga den på någon annan position än nummer ett.

"Nordstjärnan vandrar min dunkelblåa vy
Naturen slår på sin harpas strängar

Trollelden skär genom bergluft och sky

Upplyser tallhed och spirande ängar"


Plus: Det är världens bästa skiva. Punkt.
Minus: Skivan har tyvärr förlorat lite kraft och ljud i mixningen.
Smash-hits: Naturligtvis allihop.

Spotify: Vintersorg – Till fjälls
MySpace: http://www.myspace.com/vintersorganic
Officiell hemsida: Nope. Men testa forumet, där jag hänger rätt mycket.

No comments: