Monday, July 5, 2010

Mina 100 absoluta favoritskivor - plats 40-31

Nu börjar vi så sakteligen närma oss toppen. Några gissningar om vilka plattor som kommer vara i topp-10? Skriv i kommentarsfältet för bövelen!

40. My Dying Bride - For Lies I Sire (2009)

Mina förväntningar på "For Lies I Sire" var minst sagt gigantiska då det innan albumets utgivelse annonserades att skivan skulle innehålla fiol, något som saknats sedan 1996 års "Like Gods Of The Sun". För mig som lyssnat på bandet ungefär lika länge var detta 2009 års största händelse i musikväg. Infriades förväntningarna eller blev jag besviken?
Nja, både och skulle jag vilja säga. För det första är det inte alls mycket fiol med på skivan och jag förstår detta, då det saknas passager i musiken där fiolen skulle ha låtit naturlig. Inte heller når den upp i samma klass som det tidiga 90-talets mästerverk. Men låtarna är starkare än någonsin och så här deprimerande har doom-kollektivet inte låtit sedan "The Angel And The Dark River" (1995) vilket i min bok betyder väldigt, väldigt mycket.

Plus: Fiolen är tillbaka - hurra!
Minus: Det håller inte riktigt hela vägen.
Smash-hits: "My Body, A Funeral", "Fall With Me", "The Lies I Sire", "Echoes From A Hollow Soul" och "Death Triumphant".

Spotify: My Dying Bride – For Lies I Sire
MySpace: http://www.myspace.com/mdbride
Officiell hemsida: http://www.mydyingbride.org/

39. Metallica - Master Of Puppets (1986)

Precis som i fallet med Paradise Lost's "Draconian Times" (plats 80) duckar jag för inkommande slag angående denna skivans någorlunda låga placering.
Det verkar som att de flesta har skivorna som släpptes under årtalen 1984-1988 som favoriter när det gäller Metallica och så har även jag. Däremot anses 1986 års klassiker "Master Of Puppets" vara amerikanarnas finaste stund. Det kan jag absolut inte hålla med om.
Det är i sig inget större fel på "Master Of Puppets". Den har ett gäng starka, klassiska låtar. Här finns bastyngden som saknas på uppföljaren och sången är betydligt bättre än på föregångaren. Men jag tillhör den skaran som föredrar "Blackened" före "Battery", "For Whom The Bell Tolls" före "The Thing That Should Not Be" och "To Live Is To Die" före "Orion". That's it. Det finns en del riktigt starka låtar, men det är bara titelspåret som är sådär extremklassiskt enligt mig.

Plus: Klassiska låtar. Bra produktion för att vara 80-tal.
Minus: Ledsen, men del haltar lite som helhet.
Smash-hits: "Master Of Puppets", "Welcome Home (Sanitarium)", "Disposable Heroes" och "Leper Messiah".

Spotify: Detta bandet vägrar Spotify.
MySpace: http://www.myspace.com/metallica
Officiell hemsida: http://www.metallica.com/

38. Guns N' Roses - Appetite For Destruction (1988)

Skulle också detta monumentala åttiotalsverk varit högre på listan? I helvete heller säger jag. Alla har hört plattan ett antal gånger och de flesta kan många av låtarna utantill och visst är det jävligt bra låtar också.
Det stora problemet som jag ser det är att klassiker som denna oftast blir sönderspelade och idag är denna (precis som "Wildhoney" och "Theli") betydligt mer nostalgi än bra låtar för min del. För min del skulle jag definitivt kunna dö lycklig om jag slapp höra "Sweet Child O' Mine" någonsin igen.

Plus: Monumentala klassiker på denna plattan.
Minus: "Anything Goes" är riktigt kass. "Sweet Child O' Mine" är riktigt trist.
Smash-hits: "Welcome To The Jungle", "Nightrain", "Out Ta Get Me", "Mr. Brownstone", "Think About You" och "Rocket Queen".

Spotify: Guns N' Roses – Appetite For Destruction
MySpace: http://www.myspace.com/gunsnroses
Officiell hemsida: http://www.gunsnroses.com/

37. Satyricon - Now, Diabolical (2006)

Man kunde ana rock n' roll-inslagen på föregångaren "Volcano", men Satyricon nådde otvivelaktigt fulländning med sin sjätte fullängdare "Now, Diabolical". Förutom snarkfesten "Delirium" har Satyr och Frost lyckats med konststycket att rakt igenom skriva hit på hit. Det svarta i black metal har tonats ned ordentligt, för en mer elakartad och riff-orienterad musik och det som på pappret såg förkastligt ut, visade sig vara en lyckoträff.
Black metal-puritanerna kan skrika "sell-outs" och "fjollor" hur mycket de vill. Förstår man inte storheten i "Now, Diabolical" får man helt enkelt skylla sig själv.

Plus: Fantastiskt catchy och minnesvärda låtar.
Minus: Förutom "Delirium", kan det bli lite segdraget i vissa låtar, men det är inget som stör.
Smash-hits: "Now, Diabolical", "K.I.N.G.", "The Pentagram Burns", "A New Enemy", "The Rite Of Our Cross" och "To The Mountains".

Spotify: Satyricon – Now, Diabolical
MySpace: http://www.myspace.com/satyricon
Officiell hemsida: http://www.satyricon.no/

36. The Crown - Deathrace King (2000)

Trollhättan-grabbarna i The Crown nådde enligt mig perfektion med sin fjärde fullängdare "Deathrace King". Grundstommen är stabil thrash metal som är kryddad med Johan Lindstrands vansinnesvrål, basisten Magnus Olsfelts rock n' roll/satan-lyrik, Janne Sarenpääs infernaliskt snabba trummande och en fet dos av death metal och rock n' roll attityd.
Mer behöver jag egentligen säga. Det är bara att följa Spotify-länken nedan, klicka på übercoola "Total Satan" och piska nacken mot väggen. Löjligt bra helt enkelt!
"Say what? I'm damned? I don't care 'cause I don't wanna get to heaven!"

Plus: Fantastiskt coola headbanging-hits med lika fantastisk lyrik.
Minus: Det skulle vara avslutande spåret "Killing Star" i sådana fall.
Smash-hits: "Deathexplosion", "Executioner: Slayer Of The Light", "Back From The Grave", "Devil Gate Ride", "I Won't Follow" och "TOTAL SATAN".

Spotify: the Crown – Deathrace King
MySpace: http://www.myspace.com/thecrownonlineswe
Officiell hemsida: http://www.thecrownofficial.com/

35. Moonspell - Irreligious (1996)

Naturligtvis lyckades inte Moonspell med konststycket att följa upp det mästerverk som debuten var, men de kom åtminstone ganska nära med 1996 års "Irreligious".
Ni som följt den här listan vet vid det här laget hur mycket jag avskyr intron och instrumentala spår, men det finns ju alltid ett undantag som bekräftar regeln och här kommer det. Introt "Perverse...Almost Religious" är alldeles lagom långt och det lyckas så fantastiskt bra med att bygga upp helt rätt stämning som resten av skivan har. Och det är en väldigt mångfacetterad skiva vi har att göra med. Grundstommen är utan tvekan goth metal, men vi får också några avstickare till doom- och black metal vilket bara stärker helheten i "Irreligious".
Tyvärr finns det inte, förutom "Opium", några extrema smash-hits som föregångaren hade, men skivan klarar sig utmärkt på egen hand.

Plus: En välbalanserad dynamik och ett intro som fungerar.
Minus: Trots bra låtar finns det lite utfyllnad här och där.
Smash-hits: "Opium", "For A Taste Of Eternity", "Ruin & Misery", "A Poisioned Gift", "Raven Claws" och "Mephisto".

Spotify: Moonspell – Irreligious
MySpace: http://www.myspace.com/moonspell
Officiell hemsida: http://www.moonspell.com/

34. Storm - Nordavind (1995)

Okej, "Nordavind" sneglar inte så lite åt det högerextrema hållet och det får väl anses som ganska tvivelaktigt med texten på plattans baksida; "Norsk Nasjonalromantsik Musikk". Men det kortlivade norska projektet Storm lyckades ändå skriva in sig i musikhistorien. Idén var följande: Fenriz (Darkthrone) och Satyr (Satyricon) arrangerade om ett gäng gamla norska folklåtar till metal, bjöd in Kari Rueslåtten (ex-3rd & The Mortal) för att sjunga och saken var norsk biff.
Skivan har med all rätt fått en ganska fet kultstatus idag, då den anses vara startskottet för folkmetal-genren som idag är populärare än någonsin. Fenriz' fyllestämma är emellanåt helt fantastisk och det är en fröjd att sjunga med också. Vem kan te.x. glömma den gamla antikristna klassikern "Oppi Fjellet"?
"Kan dere se han?
Se den kristne kjøteren!

Deng ham opp!

Deng ham opp!

Og om du nøn gang lukter kristenmanns blod, oppi fjellet.

Ja, hent øksa og kutt dem ned!"


Plus: Riktigt catchy låtar.
Minus: Meningslöst intro och outro, tvivelaktiga texter emellanåt.
Smash-hits: "Mellom Bakkar Og Berg", "Villemann", "Haavard Hedde", "Oppi Fjellet" och "Noregsgard".

Spotify: Nej.
MySpace: http://www.myspace.com/oppifjellet
Officiell hemsida: Icke.

33. Borknagar - The Olden Domain (1997)

"The Olden Domain" är Borknagar's andra fullängdare och skillnaderna från debuten är stor. De valde att gå mer in på den episka och naturromantiska vägen, även om svartmetallen på sina håll är intakt. Det är helt enkelt mer rensång, starkare låtar, bättre produktion och ett bättre musikaliskt hantverk överlag.
Kort och gott: en riktigt bra hednisk/episk black metal-platta.

Plus: Starka låtar (jag börjar bli lite trött på att skriva det nu... :P)
Minus: Det finns två trista instrumentala hafsverk.
Smash-hits: "The Eye Of Oden", "The Winterway", "A Tale Of Pagan Tounge", "To Mount And Rove" och "The Dawn Of The End".

Spotify: Borknagar – The Olden Domain
MySpace: http://www.myspace.com/borknagar
Officiell hemsida: http://www.borknagar.com/

32. Thyrfing - Vansinnesvisor (2002)

Jag minns så väl att jag inte alls uppskattade Tyresö-huserande Thyrfing's viking metal. När "Vansinnesvisor" släpptes 2002, blev den prisad nästan överallt i underjorden och jag stod som ett frågetecken och undrade var hypen handlade om.
Det tog ett antal år innan jag fattade storheten i skivan. Det första jag fastnade för var utan tvekan refrängen till "Vansinnesvisan":
"Djävlar anamma
Svält och bedrövelse

Pest och förintelse

Död och förbannelse"

Det, i samband med låtens mäktiga och skitiga ljud fick mig att sakta men säkert lära mig fler texter på skivan. Sen var jag fast och idag tycker jag att det egentligen inte finns något dåligt spår på skivan.

Plus: Jämn rakt igenom.
Minus: Vissa låtar kan bli lite långtråkiga om man inte är på rätt humör.
Smash-hits: "Draugs Harg", "Digerdöden", "Världsspegeln", "Ångestens Högborg", "The Giant's Laughter" och "Kaos Återkomst".

Spotify: Nej, av någon sjuk anledning då deras andra plattor finns där.
MySpace: http://www.myspace.com/thyrfingband
Officiell hemsida: http://www.thyrfing.com/

31. Anathema - Eternity (1996)

Precis som i fallet med Amorphis' "Tales From The Thousand Lakes" (plats 44) är Anathema's tredje fullängdare "Eternity" en klassisk nostalgiskiva som håller än idag. Här började den tidigare doom-metallen försvinna allt mer och mer och bandet rörde sig mot poppiga Radiohead och flummiga Pink Floyd-marker. Atmosfär är skivans egentliga ledord och sällan har jag stött på en skiva som har så mycket som denna. Däremot är skivomslaget ett av historiens mest malplacerade.

Plus: Atmosfären. Stämningen. Soundet.
Minus: Är man på fel humör så funkar ingenting på skivan.
Smash-hits: "Angelica", "The Beloved", "Eternity, Part I", "Hope", "Suicide Veil" och "Cries On The Wind".

Spotify: Anathema – Eternity
MySpace: http://www.myspace.com/weareanathema
Officiell hemsida: http://www.anathema.ws/

No comments: