Thursday, November 4, 2010

Topp-10 skivor 2010

Då det börjar närma sig slutet av 2010, kände jag att det var dags att sammanställa de tio bästa plattorna som enligt min åsikt släppts i år.
Så här ser det ut:
Bandnamn - Skivtitel
Genre. Datum. Skivbolag.


1. Solefald - Norrøn Livskunst
Avantgarde post/black metal. 2010-11-15. Indie Recordings.
Jag finner egentligen inga ord. Det enda jag kan säga är att "Norrøn Livskunst" innehåller textrader som:
"Tut tut tit tat tut tut tit tat
Bit it hit it tit it tat it
Tit for tat a bit of dat
Bit by bit de rat is not
Dat is it dat is wit
But lit crit it is not
Dat was dat as tit for tat
Tit tut tat tit tut"

och:

"Me spelar svart metall
men lèt ingen smaka stål
Me gjev all makt til klangen
men spiller ikkje blod

Chilihead chilihead
Hey chilihead
Why choose autumn
When spring is an option?"

Eller varför inte:

"Fri frå radioti
frå prat og mas med plonk
Popbutikk med platt lyrikk
Skit vil ingen hava"
?

När lyriken är på den här extrema nivån - betydligt mer extremt än något Cannibal Corpse och Mayhem någonsin har författat - höjs nivån på mina mungipor. När det sedan visar sig att musiken - en kakafonisk blandning av precis allting - är minst lika bra, då är det svårt att inte kapitulera.
Jag är övertygad om att skivan kommer att hålla länge, då det är extremt mycket att ta in. Om så är fallet, är jag också övertygad om att denna platta utan tvekan kommer att ta sig in på min topp-5 på listan över mina 100 absoluta favoritskivor någonsin.
Sinnessjukt bra!

2. Vulture Industries - The Malefactor's Bloody Register
Avantgarde circus/black metal. 2010-09-13. Dark Essence Records.
Den 27e September 1997. Det norska bandet Arcturus överger helt och hållet den symfoniska black metal som präglade debuten "Aspera Hiems Symfonia" till förmån för någon slags bisarr avantgarde/circus metal då mästerverket "La Masquerade Infernale" släpps.
Det tog ett antal år innan jag upptäckte skivan, men när jag väl gjorde det, släppte jag den aldrig. Det är, och kommer så att förbli, en livslång kärlek mellan mig och "La Masquerade Infernale"och även om Arcturus 5 år senare släppte den utsökta "The Sham Mirrors" - förmedlade den långt ifrån den känsla som jag fick av skivan i fråga.
13 år senare släpper Vulture Industries (även de norrmän) sin andra patta "The Malefactor's Bloody Register" och jag förnimmer samma känsla igen. Okej, jag tror inte det är samma känsla som tidigare, men de rör sig definitivt i samma kretsar. De här killarna har, utan tvekan, hört"La Masquerade Infernale" både en och sjuhundra gånger tidigare och det är ingen hemlighet att galenpannan och chefsgestalten i både Arcturus och Ulver, Kristoffer G. Rygg är en inspiration utan dess like. Däremot inte sagt att de rippar Arcturus rakt av.
Jag tror absolut inte att "The Malefactor's Bloody Register" kommer att nå upp till samma svindlande höjder som "La Masquerade Infernale" (plats 2 på min lista över de 100 bästa skivorna någonsin) men jag tror att detta är en platta som kommer att växa mycket.

3. Fejd - Eifur
Folkrock. 2010-10-29. Napalm Records.
Jag tror inte jag vet något band som lyckas med konststycket att faktiskt låta så mycket folkmetal utan att vara metal överhuvudtaget. Här finns inga elgitarrer alls och det är, i Fejd's fall, alltid lika tydligt att de nordiska folktonerna är det som får störst plats. Bra så.
Som vanligt är jag skeptiskt till den något otydliga och bisarra sången, men när låtarna i sig är så smittande spelar det egentligen ingen roll. Ett litet minus får dock "Eifur" när jag upptäcker att 4 av 12 låtar är nyinspelningar på gamla slagdängor, förvisso väldigt bra sådana, men ändå. Än så länge vet jag inte om den är bättre än förra årets debutplatta "Storm", men det får väl tiden visa.

4. Ghost - Opus Eponymous
Heavy/doom metal. 2010-10-18. Rise Above.
2010 års största underground-hype alla kategorier var utan tvekan de svenska debutanterna i Ghost. Med namnlösa instrumentalister iklädda kåpor, en lika namnlös vokalist i påveutstyrsel och ett av de snyggaste skivomslagen på år och dar, slog Ghost ned som en bomb med sin sataniska domedags-rock n' roll.
Jag fullkomligt dyrkar den "ofarliga-ritual/sjuttiotal/satanism-känslan" som Ghost effektivt mässar fram på "Opus Eponymous". Med en blandning av Candlemass, Mercyful Fate och Graveyard gör de (till skillnad från just Graveyard) allting rätt: Förhållandevis enkla och korta låtar som sätter sig på huvudet från första genomlyssningen kombinerat med helt fantastisk sång och underskön lyrik.
Dyrka hypen! Dyrka Satan! Dyrka Ghost!

5. Borknagar - Universal
Progressiv black metal. 2010-02-22. Indie Recordings.
Jag började på allvar lyssna på norska Borknagar 2001, då Vintersorg gick med som vokalist och bandet släppte "Empiricism", vilket var en helt okej platta. Därefter upptäckte jag tidigare mästerverk som "Quintessence" och "The Archaic Course", medan bandets nya skivor blev allt tristare och mer förutsägbara.
2010 års "Universal" skiljer sig inte på något sätt från nyss nämnda "Empiricism" och 2004 års "Epic". Det är en solid grund av black metal som inte är speciellt svart överhuvudtaget, uppblandat med väldigt mycket progressiv metal, kryddad med episk sång och sinnessjukt nördiga texter om vetenskap, filosofi och naturflummeri. Trots att låtmaterialet egentligen inte håller i sig, finns det några undantag - framför allt den ilskna "For A Thousand Years" och den vackra och episka "My Domain" där gamle vokalisten I.C.S. Vortex temporärt tar över mikrofonen. Det i sig räcker egentligen för att Borkisarna ska hamna så pass högt upp på min lista som de gjort.

6. Istapp - Blekinge
Melodisk black metal. 2010-06-08. Metal Blade Records.
Ja, vinter/kyla/is-temat var riktigt roligt på bandets tre demos. Nu när Istapp fullängdsdebuterar med "Blekinge" - bestående av några få nya låtar med mestadels demomaterial - är det inte alls skoj längre. Inför nästa platta bör bandet definitivt byta skruden, namnet och allt textinnehåll mot något som känns lite fräschare än den vinter-humor som Sportlov fulländade med sin platta "Offerblod I Vallabod" redan 2002.
Ty helvete vilken fullständigt underbar kombination av episk black/heavy metal som bandet faktiskt skapar. Exakt samtliga spår på "Blekinge" är mega smash-hits som sätter sig som en cancersvulst på hjärnbalken. Om jag ändå måste utse några höjdpunkter så får det bli "Vinterriket", "I Väntan På Den Absoluta Nollpunkten", "Bortgång Af Alvrödul (Ljusets Förfall)" och titelspåret.
Dock är det hela extremt töntigt och inte humoristiskt för fem öre, att man vid vissa tillfällen skäms för att lyssna på det. Att sedan bandet (precis som Sportlov) inte säger att det är frågan om humor utan att de är seriösa med sin lyrik gör bara det hela ännu mer sorgligt.

7. Arckanum - Sviga Læ
Black metal. 2010-10-18. Regain Records.
Både plats #5 och #8 på den här listan var till viss del besvikelser för mig personligen. Dock inte i närheten av den enorma besvikelse som enmansbandet Arckanum's "Sviga Læ" var. Efter att 2008 och 2009 släppt de mästerliga "Antikosmos" respektive "ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ" var förväntningarna minst sagt gigantiska på denna platta.
Visst att de båda föregångarna hade några spår som enkelt kunde klassas som utfyllnad - meningslösa intron/outron samt värdelöst skrammel och töntiga brandtal - men "Sviga Læ" är tyvärr till brädden fylld av liknande dravel. Endast de två spåren "Læ Elr" och "Múspellzheimr Kemr" skulle platsa på föregångarna. Dessutom är det oroväckande att huvudpersonen Shamaatae inte alls besitter samma känsla och kraft i sin sång som tidigare. Dessutom lämnar produktionen en hel del att önska. På det stora hela en besvikelse, men jag hyser ändå stort hopp i framtiden för Arckanum.

8. Watain - Lawless Darkness
Heavy/black metal. 2010-07-07. Season Of Mist.
När Uppsala's Watain släppte "Sworn To The Dark" 2007 var de utan tvekan det mest hypade bandet inom den hårdare metallen och plattan blev höjd till skyarna precis nästan överallt kändes det som. Ganska oförtjänt enligt min åsikt. Första halvan av plattan utgjorde en ohelig allians med mörkrets krafter och spår som "Legions Of The Black Light" och "Satan's Hunger" är och förblir fantastiska. Men resten är bara tråk, tråk och trist. De vill och försöker så gärna och så mycket, men når aldrig riktigt fram.
Ungefär samma visa är det med nya "Lawless Darkness". Skivan stoltserar med två riktigt bra hits ("Death's Cold Dark" och "Reaping Death")som låter som Iron Maiden i black metal-skrud och ett förbannat snyggt skivomslag. That's it liksom. Jag blir aldrig ordentligt hänförd eller känner av den där rituella känslan som bandet så gärna vill förmedla. Dessutom är det praktiskt taget självmord med 14.31 minuter långa avslutande "Waters Of Ain" - det funkar liksom inte. Och alla ni som nu säger att jag är dum i huvudet och att "Wolves Curse" också är en smash-hit - ni har fel, ty skiten är 9.12 minuter lång, vilket är åtminstone 4 minuter för långt...

9. Anathema - We're Here Because We're Here
Proggrock. 2010-05-31. Kscope Records.
Det var många, många år sedan mina gamla idoler Anathema slutade spela atmosfärisk och deppig doom metal. De gick över till mer radiovänlig rock, även om det fortfarande var deppigt värre. Detta resulterade i finfina plattor såsom "Judgement" och "A Fine Day To Exit".
År 2010 fortsätter Anathema att ta allt längre och längre kliv bort från metal. Influenserna från band som Pink Floyd och framför allt Radiohead märks allt tydligare och tydligare. I mitt tycke gör det bandet bara tråkigare och tråkigare. Missförstå mig rätt nu, jag har alltid gillar Anathema's experimenterande men tyvärr är det sorgligt att höra hur lyckliga(!) medlemmarna i bandet är. Paradoxen är den att jag njuter i fullo när de förmedlar svärta, död, depression och förlorad kärlek så som bara Anathema kan. Jämför gamla låttitlar som "A Dying Wish", "Restless Oblivion", "Regret" och "One Last Goodbye" med "Summerlight Horizon", "Dreaming Light", "Everything" och "Angels Walk Among Us" från den nya plattan och ni fattar vad jag menar.

10. Amorphis - Magic & Mayhem - Tales From The Early Years
Progressiv doom/death metal. 2010-09-17. Nuclear Blast Records.
Detta är ingen ny fullängdare från finnarna i Amorphis, utan en samling med nyinspelade och nyarrangerade låtar från deras 3 första plattor "The Karelian Isthmus" (1992), "Tales From The Thousand Lakes" (1994) och "Elegy" (1996).
Genombrottet "Tales From The Thousand Lakes" var det som fick mig att upptäcka bandet från första början och jag gillar även uppföljaren "Elegy". Debuten från 1992 har jag i ärlighetens namn aldrig hört, men om det låter så bra som det gör på de här nyinspelningarna måste jag införskaffa även den plattan till samlingen. I övrigt har jag hört, diggat och sjung med till de flesta låtarna (originalen alltså) här fler gånger än vad som kan anses vara hälsosamt. Även dessa nya versioner smakar riktigt gott. Det är inte så att låtarna är tänkta att ersätta de gamla på något sätt, men det är dock bara att inse det faktum att många av låtarna hade en hel del brister i sina originalkostymer. Jag tänker då speciellt på rensången, som i 2010-versionerna är så mycket bättre då nuvarande vokalisten Tomi Joutsen sköter den.
Låtmaterialet är som sagt fortfarande väldigt starkt än idag och nyinspelningarna gör bara låtarna fräscha och roliga att höra i en annorlunda versioner. Jämför då med tattarna i Dimmu Borgir och deras patetiska försök med att spela in 1996 års "Stormblåst" 2005. Hej vad illa det kan gå ibland...

Inte ens i närheten av listan:
Dimmu Borgir - Abrahadabra
Det mest vettiga som norrbaggarna i Dimmu Burger har släppt på senaste tiden var "Puritanical Euphoric Misanthropia". Den släpptes 2001. Jag tycker det säger en hel del om hur värdelöst det här bandet har blivit. Saken blev knappast bättre av att mästervokalisten I.C.S. Vortex hoppade av/fick sparken heller.
Nya plattan "Abrahadabra" (men herregud vilken jävla titel) är dränkt i körer och synthar. Det är ungefär allt man kan säga. Tydligen ska det finnas gitarr och bas gömt någonstans under alla synth-lager men de är inte lätta att hitta kan jag säga. Lägg sedan till black metal-världens (okej, de spelar inte black metal men ändå) absolut sämsta vokalist alla kategorier och ni har en riktigt värdelös platta. Detta var sista gången jag orkade bemöda mig att ens intressera mig för ett släpp med de här fjantarna.

Therion - Sitra Ahra
Oh, how the mighty have fallen...
Jag tror att det var 2001 som jag tatuerade in Therion's kliffoth-stjärna på högerarmen. Kanske inte direkt mitt snyggaste move, men jag kan meddela att jag gjort mer intelligenta saker sedan dess.
Jag skulle kunna försvara bandet, men de är så usla nuförtiden att jag inte ens orkar bemöda mig. Förra plattan "Gothic Kabbalah" stoltserade inte bara med världens tröttaste skivtitel - numera slagen av Dimmu Borgir's "Abrahadabra" - utan också med någon slags pretentiös vuxenrock med de sömnigaste hårdrocksinslagen sedan 80-talet.
Therion har förvisso alltid varit ojämna och jag är vid 29 års ålder inte alls speciellt förtjust i symfonisk metal med pampiga körer och smäktande kvinnosång längre. Men faktum kvarstår - "Sitra Ahra" är ett hafsverk utan dess like och det är nästintill omöjligt att ens ta sig igenom plattan utan att somna.

Men redan under första kvartalet av 2011 ser det ut som att hela 2010 kommer att toppas, då både Falkenbach släpper "Tiurida" (länk) och mitt absoluta favoritband Vintersorg äntligen släpper uppföljaren till 2007 års "Solens Rötter", under namnet "Jordpuls" (länk - jag ber om ursäkt att den första kommentaren ang. skivtiteln är min :P)

No comments: