Wednesday, December 29, 2010

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 4

Band: CRADLE OF FILTH
Titel: "Damnation And A Day"
Årtal: 2003
Föregicks av: "Midian", 2000
Musikstil: Fjantmetal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Därför det är Cradle Of Filth.
Ja, jag är måttligt road av den här bloggserien just nu...

Vad borde de gjort istället då?
Som så många andra - blickat bakåt. Alla vet att "V Empire" och "Dusk And Her Embrace" är deras bästa verk. Det handlar liksom inte om åsikter längre och vet man inte det så idiotförklarar jag dig härmed. Punkt.

En liten lista över 2010

Julen och dess fryntliga leverne har åter svept över Svea Rike. Själv hade jag en lugn och skön jul om man bortser från att Öresundstågshelveten icke alls kunde leverera. Big no no. Nu stundar ett stillsamt nyårsfirande och så går vi över till 2011 som jag hoppas blir ett ännu bättre musikår än 2010 - även om detta inte var uruselt på något sätt.

För att riktigt förtydliga min extrema fetisch för listor av alla de slag beslöt jag mig att på fri hand klura lite på vad som varit bra och dåligt med 2010 för att nu, naturligtvis, presentera det hela i form av en lista. Det är liksom det som Ad Absurdum lever för.

Årets skiva
"Norrøn Livskunst" med Solefald
Jag var naturligtvis tvungen att lista detta mästerverk på ytterligare en lista innan 2010 är all. Sedan förra listan skrevs har jag gjort mitt bästa för att lyssna in mig ordentligt på bandets tidigare diskografi och försöka bli en riktig Solefald-fanboy. Det har inte lyckats riktigt då jag tycker att bandet är sjukt ojämna på sina plattor. Några riktiga smash-hits beblandar sig med ordentligt fula dalar på de flesta plattorna. Den jämnaste jag har hittat efter ovanstående platta är 2001 års "Pills Against The Ageless Ills".
Hur som haver, "Norrøn Livskunst" är utan tvekan den starkast lysande stjärnan i de norska galenpannornas diskografi, än så länge...



Årets hype
Påven och munkkåporna i Ghost
2010 års största hype var utan tvekan det svenska bandet Ghost. Bloggar, musiktidningar, journalister och metalfans - alla ställde de sig unisont i hyllningskörer och personligen var inte heller jag sen att göra detsamma. Trots att det här normalt sett är ganska så långt ifrån min generella musiksmak så kan jag inte göra annat än dyrka. Sången, riffen och framför allt stämningen på debutalbumet "Opus Eponymous" är helgjutet från början till slut.
Vi får se om hypen fortsätter under 2011 - bli inte förvånade om den (förmodat) någorlunda lilla scen som bandet ska spela på under Sweden Rock Festival 2011 är helt fullproppad av svettiga kroppar som tillsammans svajar under låtar som "Elizabeth", "Ritual" och "Prime Mover".



Årets blogg
En alldeles fantastisk musikblogg som i korta drag beskriver, botaniserar, smutskastar, hånar och glorifierar black metal ur ett perspektiv så humoristiskt att jag flera gånger under årets lopp har skrattat mig halvt fördärvad.
Allt från bandfotokatastrofer via textanalyser och black metal turkhits till den täta mystiken kring enmansbandet Vithatten. Precis vartenda ord är skrivet med sådan hängivelse och inlevelse att jag blir lika paff varje gång. Om du bara ska följa en musikblogg så är det utan tvekan den som Hatpastorn, Dr. Panzram och Heidenhammer - Förintelseförsamlingen - står för. Utan denna blogg hade jag aldrig fått reda på att det finns ett black metal band från Peru som heter Höstkänslor. På riktigt.



Årets mest tragiska
The death of a legend - Ronnie James Dio.
Den här mannen behöver varken en introduktion eller en förklaring till varför detta är årets mest tragiska händelse. Även om mannen inte var en gigantisk idol hos undertecknad, kan och vill jag inte förneka hans storhet och hans betydelse för den hårda musiken.
Från Elf via Dio till Rainbow och Black Sabbath - vila i frid Ronnie James Dio (1942-2010).



Årets konsert
Watain på Sweden Rock Festival den 12/6 2010.

Det var konserten som var legendarisk redan innan den började. Stockholmssatanisterna Watain skulle först köra ett eget set bestående av riktigt mumsig old school black metal och sedan ett Bathory-set för att hylla den framlidne frontmannen Tomas "Quorthon" Forsberg i samma band. Jag har aldrig insett storheten eller förstått vad som är så bra med det bandet - men helvete vad Watain undervisade mig den där sommarkvällen i Norje. Helt plötsligt framstod Bathorys låtar som riktigt, riktigt bra och det var bara att knädyrka. På skiva är Bathory dock fortfarande meningslösa och ganska småusla.



Årets sorgligaste skämt till rockstjärna
Ralf Gyllenhammar från det humanitära skojbandet Mustasch.
Det här är alltså råtönten från Göteborg som hotar en journalist för att han endast har en mobilkamera som använder för att filma då han ska intervjua bandet. Deras extremt värdelösa låtsas-rock blev plötsligt om än mer usel.
Som Thyrfing hade sagt - "Far åt helvete, jag vill aldrig mer se er igen!"



Årets bästa icke-metal
"5 Dagar I Augusti" med Stefan Sundström
Trots att skivan inte var i närheten av förra årets känslostorm "Ingenting Har Hänt" är detta likt förbannat en bra platta. Stefan kan konsten att skriva underfundiga och finurliga texter, samt att göra det oväntade i låtarna. De som förväntar sig någon mossig gammal progg kan vända sig annorstädes. Det här är en skön och (hyfsat) modern blandning av rock n' roll, folk, vismusik och pop.



Årets mest enträgna
Black metal-puritanerna i Svartrit
Åsså var det black metal igen då - smaka på det här receptet!
  • Två killar i bandet? Check!
  • Artistnamn som inte ens var tuffa på 90-talet? Check!
  • Adelstitel i nyss nämnda artistnamn? Check! (Sir N. - på riktigt!)
  • Pinsamt bandnamn? Check! (Svartrit - när fantasin tagit slut)
  • Råful logga? Check! (jag saknar dock ett pentagram)
  • Besinningslöst taffligt målad corpse paint? Dubbelcheck!
  • Låttitlar som får en att rodna? Check! (vad sägs om "Svarthetens Ridå", "Magiska Riter", "De Mörka Gudarna" och "Mörkhetens Domäner"?)
  • Skivomslag som gör allt för att kopiera Norge under 90-talet? Trippelcheck!
Anledningen till att det blir en trippelcheck på den sista punkten är den att den dunkla duon från Dalarna har släppt inte mindre än tre(!) fullängdare under 2010. Vanligtvis brukar det osa ordentligt värdelös musik släppt på ett påhittat skivbolag med namn i stil med Dark Eternal Satanic Productions eller liknande, när tre plattor släpps under samma år.
Men trots att Svartrit klampar i precis alla klyschor som existerar i denna subgenre till metal så lyckas de med konststycket att skapa riktigt jävla bra black metal. Faktiskt bland det bästa jag hört i år. De har studerat allt ifrån Satyricon och Dissection till Emperor och Unanimated, för att sedan ta de bästa bitarna från samtliga band och slänga ihop allt i en sanslöst underbar black metal där melodislingor, groove och frenesi är ledorden.
På de tre fantasifullt döpta skivorna ("I", "II" och "III") finns det knappt en enda dålig låt. Det är ett kvalitativt hantverk om något!



Årets mest emotsedda inför 2011
En ny platta med Vintersorg
Kanske mitt absoluta favoritband någonsin? I vilket fall som helst har Andreas "Vintersorg" Hedlund lovat att en ny skiva skall släppas någorlunda tidigt 2011. Jag har dreglat sedan "Solens Rötter" släpptes 2007 och jag lär fortsätta göra det fram tills skivan äntligen är ute. Här är alla fakta som hittills är kända:
  • Som vanligt kommer Andreas stå för all musik och lyrik och Mattias Marklund spela gitarr.
  • Skivan kommer att få titeln "Jordpuls"
  • Den kommer att (som vanligt) släppas av det österrikiska bolaget Napalm Records
  • Releasedatum är "förhoppningsvis-tidigt-2011"
  • All lyrik kommer att vara på svenska (helvete ja!)
  • Benny Hägglund (Fission, TME) kommer förmodligen att spela trummor på skivan
  • Fyra låttitlar har avslöjats: "Mörk Nebulosa", "Vindögat", "Palissader" och "Klippor Och Skär"
Det är allt som är känt so far... Åsså ett litet, litet studioklipp!

Thursday, December 23, 2010

Bildvinyler fortfarande till salu!

Japp, så är det. För er som inte hängt med i den här bloggen så värst länge, det finns ett gäng bildvinyler som fortfarande är till salu.

Tuesday, December 21, 2010

Ett manifesterande monument - Del III - Wildhoney

Band: Tiamat
Skiva: "Wildhoney" (Spotifylänk)
Årtal: 1994-09-01
Land: Sverige
Skivbolag: Century Media Records
Speltid: 42.08
Låtlista:
1. Wildhoney (instrumental)
2. Whatever That Hurts
3. The Ar
4. 25th Floor (instrumental)
5. Gaia
6. Visionaire
7. Kaleidoscope (instrumental)
8. Do You Dream Of Me?
9. Planets (instrumental)
10. A Pocket Sized Sun
-------------------------------------------------
Skivomslag:
Suggestivt och fulsnyggt sätter omslaget en perfekt ton för hur själva skivan låter. Det är 90-tals flum, drömfångare, solrosor och knark. Jag gillar den billiga logon och färgerna är to-die-for. På rak arm kan jag inte komma på många andra omslag som passar musiken så bra. Undantaget är väl "Wolfheart" med Moonspell. Läckert är det i alla fall.
Betyg:
-------------------------------------------------
1. Wildhoney (00.53)
Femtiotre sekunder är en alldeles lagom längd på ett intro. Det är surrande insekter, fågelsång och akustiska gitarrer som sätter standarden för skivan på ett mycket snyggt sätt. Som ni förstår ingen direkt oumbärlig låt utan mer ett snuskigt förspel innan "Whatever That Hurts" brakar igång.
Betyg:
-------------------------------------------------
2. Whatever That Hurts (05.49)
Efter en halvminuts bombastiska trummor med tillhörande förkrossande domedagsgitarrer och en efterföljande minut med enbart akustisk gitarr är den igång på riktigt - en av Tiamats största signaturlåtar.
Texten är så flummig och drogromantisk att min gamla engelskalärare rodnade kraftigt när jag bad honom förklara innebörden av låttexten för en herrans massa år sedan. Vokalisten Johan Edlunds smått narkoleptiska viskande i verserna avslöjar att något stort är på väg. När sedan den tungt growlade refrängen,med dess nästintill legendariska lyrik ("Honeytea - psilocybe larvae! Honeymoon - silverspoon - psilocybe tea!") är över för första gången, sitter man med käften på vid husgavel.
Detta är fantastiskt flummig och förkrossande domedagsmetall the Swedish way. Det avslutande partiet med det fantastiska marsch-aktiga trumljudet i kombination med pianoplinkandet är för övrigt riktigt rövsnyggt.
Betyg:
-------------------------------------------------
3. The Ar (05.04)
Låten börjar i högre tempo än vad skivan bjudit på hittills - med körer som nästan låter stulna från någon framtida Therion-platta. Det hela lugnas dock ner när sången kommer och jag måste åter få berömma det nästan industri-aktiga trumljudet som bandet har fått till. I kombination med diverse keyboard-effekter och Johans ytterst säregna semi-growl gör detta även denna låten till en vinnare.
Efter halva låten är en stor del dock bara rent flum med suggestiva effekter, ett lite gitarrplock här och där och så lite pratsång ovanpå det. Hur trist man än må tycka att det är så passar det likt förbannat som handen i pengapungen.
Betyg:
-------------------------------------------------
4. 25th Floor (01.50)
Det småflummiga slutet från "The Ar" fortsätter in i efterföljande spår och notera gärna att jag skriver spår istället för låt. En av de största svagheterna med "Wildhoney" är nämligen det faktum att 4 av skivan 10 spår är helt instrumentala flumpartier. Förmodligen är de tänkta att lyssnas på under influensen av något suspekt preparat. Förmodligen skrevs de under samma influens.
Betyg:
-------------------------------------------------
5. Gaia (06.28)
Tillsammans med "Whatever That Hurts" får väl denna hyllningssång till moder jord anses som en av bandets absolut mest kända. Hela paketet här är väldigt drömskt och atmosfäriskt. Refrängerna går i samma stuk som verserna och byggs nästintill enbart upp av keyboards som passar perfekt. Det avslutande solot fullkomligt skriker: "Pink Floyd är jättebra" och "jag är ett episkt gitarrsolo"
För övrigt måste man fullkomligt älska textraden "An old man rises from his wheelchair" - vad säger du om den Mikael Jaldegård? ;)
Betyg:
-------------------------------------------------
6. Visionaire (04.19)
Tunga gitarrer i kombination med akustiska sådana är definitivt ledordet för verserna i "Visionaire". Inför refrängen försvinner det tyngsta och ersätts av flummiga Pink Floyd-synthar och Johans drogviskande. Ni känner kanske igen konceptet från tidigare låtar?
På det stora hela är "Visionaire" en finfin låtjävel som dock har ett litet, litet minus - nämligen textraden: "I stole the colour of the night, to get out of your sight". Urrrk!
Betyg:
-------------------------------------------------
7. Kaleidoscope (01.20)
Här kommer då åter ett instrumentalspår. Det positiva här är naturligtvis den förhållandevis korta längden på låten, samt det faktum att den ensamma, sorgliga gitarren som enbart samsas med regn och lite åskmuller faktiskt tillför något vettigt till skivan som helhet.
Betyg:
-------------------------------------------------
8. Do You Dream Of Me? (05.07)
För er icke insatta så är detta Tiamats definitiva hångelballad. Så mycket mer finns det egentligen inte att säga - förutom att din mamma också skulle kunna gilla detta utan några större problem.
Det stora ögonbrynslyftet som kommer mot slutet är det hastigt höjda tempot, den flummiga stämningen och introducerandet av trummor i låten. Det lugnas dock rätt snabbt ner igen och vi fortsätter där vi slutade. Vackert värre.
Betyg:
-------------------------------------------------
9. Planets (03.13)
Skivans utan tvekan största travesti stavas "Planets". Ett alldeles för långt instrumentalspår, med alldeles för new age-minnande effekter i kombination med alldeles för gubbrockiga gitarrpålägg gör att jag sitter och gnisslar mina tänder när Johan Edlund & co. tycker att vi ska tända rökelse.
Far åt helvete säger jag.
Betyg:
-------------------------------------------------
10. A Pocket Sized Sun (08.05)
Avslutande eposet är skivans längsta och emellanåt också lite för lång för sitt eget bästa. Här hörs bandets extrema Pink Floyd-påverkan som allra mest och det blir också lite väl mycket hyllande av det bandet här och där.
Trots det är det en lika vacker som smutsig avslutning på en monumental skivjefvel.
Betyg:
-------------------------------------------------
Slutbetyg:
Om än lite naggad i kanterna och inte lika genreöverskridande år 2010. För mig är ändå "Wildhoney" sannerligen ett monument i metalvärlden. Det är förmodligen beyond comprehensive för dagens ungdom att förstå hur pass tidiga Tiamat faktiskt var med denna typ av musik 1994. Vissa kallade den till och med för "dream metal" vilket jag finner ytterst humoristiskt. Jag kallar det för Tiamats absolut finaste stund.
"With a solar knife I split the sky
And walk right in between
To search the answers to every "why?"
Where I have seen the unseen"

Monday, December 20, 2010

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 5

Band: DIA PSALMA
Titel: "Re:Voltere"
Årtal: 2009
Föregicks av: "Djupa Skogen", 2007
Musikstil: Radiorock
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Well, det är väl lika bra att först påpeka att Dia Psalma's comebackskiva "Djupa Skogen" från 2007 inte var den grandiosa återkomst jag hade väntat på. Jag rådiggar fortfarande allt deras material från 90-talet, men "Djupa Skogen" var initialt en stor besvikelse. Skivan växte dock rätt snabbt och spår som "Norrsken", "Här & Nu" och "Mitt Fönster" klassar jag nu som över medel. Däremot inte sagt att skivan på något sätt når upp i 90-talsklassen.

Så snabbspolar vi fram 2 år. Jag förväntade mig inte att "Re:Voltere" på något sätt skulle komma upp i fornstora dagars klass - jag hoppades på en hyfsat habil uppföljare till "Djupa Skogen" som man skulle kunna digga med till då och då. Vad jag fick var en vederstygglig skiva med BanditRock-material med tillhörande emo-lyrik.

I inledande singelspåret "Kulisser" sjunger killarna att "världen är ett skämt" och det är precis så jag vill beskriva hela skivan - så oehört tafatta riff, så tråkiga försök till melodier, så pinsam lyrik och så värdelösa skämt till låtidéer. Ett dansband har mer bett i sitt låtsnickeri än vad Dia Psalma har år 2009. Den instrumentala travestin "Gryningstid" försöker återknyta till fornstora dagar men sätter istället effektivt spiken i kistan på ett band som sorgligt nog har blivit en parodi på sig själva.

Vad borde de gjort istället då?
Den vägen bandet vandrade med "Djupa Skogen" kändes som en någorlunda klädsam och mogen kostym för dem. Det konstanta meseriet på "Re:Voltere" känns som ett party på valfritt senilboende. De borde med andra ord inte flytta in permanent på ett senilboende...

Sunday, December 19, 2010

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 6

Band: THYRFING
Titel: "Hels Vite"
Årtal: 2008
Föregicks av: "Farsotstider", 2005
Musikstil: Viking metal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
På grund av följande:
  • Den utmärkte originalvokalisten Thomas Väänänen tröttnade på att harva smutsig vikingmetall, vilket han gjort sedan 1996. Synd, då jag älskar hans grymma röst med tillhörande snygga artikulationer.
  • Man ersatte honom med Jens Rydén som passade ypperligt då han skrek lungorna ur sig i black metal-bandet Naglfar. I Thyrfing passar han inte för fem jävla öre.
  • Musikaliskt var det något som gick förlorat jämfört med den klart godkända "Farsotstider" (2005) och den mästerliga "Vansinnesvisor" (2002).
  • Tyresö-killarna valde inför inspelningen av "Hels Vite" att stänga in sig i 4 månader och endast lyssna på det överskattade pissbandet Bathory.
  • Detta resulterade i den mest sömniga och enformiga skiva i bandets historia.
  • Ovanstående nedplitade rader resulterade i att jag nu blev lika sömnig som skivan.

Vad borde de gjort istället då?
Hotat den finske originalvokalisten med stryk om han inte stannat kvar.

Friday, December 17, 2010

Close-Up's topp-20 lista över 2010

Jajamensan - baserat på tidningen Close-Up's topp-20 lista över 2010 tänkte jag ta och lyssna genom samtliga album och skriva mina tankar om dem. En intressant sak är att endast ett album - Watain's "Lawless Darkness" - fanns med på min topp-10 lista 2010. Då på plats nummer 8 och på Close-Up's lista på förstaplats. Intressant. Många band på deras lista har jag för övrigt aldrig lyssnat på överhuvudtaget.
Nu kör vi!

01. Watain - Lawless Darkness
Som sagt den enda plattan här som också återfinnes på min lista. En helt okej skiva på det stora hela - men långt ifrån den "black metal will be reborn"-parollen som den marknadsfördes som. Både Borknagar, Istapp och Arckanum släppte mer spännande black metal-plattor i år.



02. Kylesa - Spiral Shadow
Enligt Metal-Archives är detta sludge metal - en genre som jag förvisso hört talas om många gånger, men mig veterligen aldrig riktigt lyssnat på.
Det låter ganska mesigt och inte alls lika tungt som jag hade hoppats på. Sångaren är extremt skitnödig och försöker låta häftig, men misslyckas totalt. Ibland kommer det in lite kvinnosång här och där som faktiskt låter väldigt bra och för en gångs skull tillför något till låten.
Men på det stora hela är det så värdelöst att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Det låter mycket fejkad 90tals-aggression á la Biohazard ena stunden - och sedan får man instrumentala akustiska "hippa partier" som känns evighetslånga. Jävla sömnpiller är vad det är.

03. Crucifyre - Infernal Earthly Divine
Ett ordentligt pinsamt bandnamn i kombination med medlemsmeriter från General Surgery och Nasum gör att jag blir någorlunda intresserad. Detta är helsvensk death metal med en del riktigt snygga svartmetall-referenser som serverar en del snygga melodier, helt okej gruff-gruff sång och en del värdelösa gitarrsolon.
Jag fattar att det här är old-school och det ska låta därefter, men det har aldrig riktigt varit min kopp kaffe. Jag hade hellre haft en fetare produktion och fler black metal-influenser. Detta är dock definitivt över medel och en ren fröjd att lyssna på efter de värdelösa Kylesa. Extra plus för textrader som:
"Fuck you - hail Satan.
Desecrate your grave - you fucking whore.
I piss on your corpse and feast on your gore"
Ren och skär helvetespoesi har aldrig varit vackrare.

04. Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's
Keep It A Secret
Det här bandet borde ha stryk både för sin extremt långa och fjantiga skivtitel men också för deras värdelösa bandnamn. Ge mig horisonten!? Jag vägrar tro att alla vettiga bandnamn är slut.
Musiken låter väldigt amerikansk och efter diverse efterforskningar upptäcker jag att... de är brittiska... Trots att musiken stundtals är över medel och båda manglar och gungar på sina ställen är det omöjligt för mig att gilla detta.
De oehört mesiga syntharna som dyker upp här och där ger en sur smak i munnen, men det är de vokala insatserna som är det verkliga problemet. Sådan här pseudo-aggressiv sång borde utrotats redan på 80-talet och den ger mig bara huvudvärk.
Rätt som det är dyker det även upp "pampiga" körer som bara gör mig förvirrad. Symfonisk hardcorepunk med hockeykörer? Lägg ner!

05. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Exakt samma värdelösa sångare som i värdelösa Bring Me The Horizon huserar tydligen i lika värdelösa The Dillinger Escape Plan. Skumt, med tanke på att dessa är amerikanare och tydligen spelar något som heter mathcore.
Pissdålig musik kallar jag det, rätt och slätt.


06. Deathspell Omega - Paracletus
Dessa fransoser har jag hört talas om många gånger, dock har jag aldrig bemödat mig med att lyssna på dem. Deras black metal har varit extremt hypad de senaste åren, men jag har alltid misstänkt att de spelar just den typen av black metal som jag inte gillar.
Jag hade så rätt så. Baguette-fjollorna tycker att det är mycket tuffare att väsnas så mycket som möjligt med instrumenten och sedan rappa random latinska fraser med en vokalist som är så intetsägande och grå att Shagrath helt plötsligt framstår som ett vokalt geni.
Det här är fanimej än mer värdelöst än de två förra banden och nu behöver jag lite Arckanum på någorlunda skogstokig volym innan jag kan fortsätta med listan.

07. Immolation - Majesty And Decay
Aha, jänkarna i Immolation har jag minsann hört tidigare, så jag vet därför att detta är klassisk dödsmetall i den amerikanska skolan. Inga direkta överraskningar i musiken precis och man har hört varenda låt på skivan ca. en miljon gånger tidigare.
Det är dock underbart skönt att låta öronen smekas av lite semi-tekniskt gruff-gruff mangel efter floppen som var Deathspell Omega. Dock inte lika bra som Crucifyre.

08. Khoma - A Final Storm
2004 fick jag för första gången stifta bekantskap med Koma (som de då hette). Det var en viss Yxmarder från Blodsrit som spelade upp Umeå-bandets debutplatta "Tsunami". Och oj, vad han hypade skivan. Jag ställde mig betydligt mer tveksam till musiken som kallas för postrock.
Idag, den 17e December 2010, ställer jag mig ännu mer tveksam till den här typen av musik. Duktiga musiker, en någorlunda vettig sångare men ack, så intetsägande och sömnig låtsasmusik de spelar. Lär er skriva en vettig låt istället! Låtarna har en snittlängd på ca. 4½ och känns som det dubbla. Det säger inte lite om "A Final Storm".
Grammisnominerade är dessa tomtar också. Jag hoppas innerligen och ber en stilla bön till Hin Håle att antingen Ghost eller Watain vinner den.

09. Bad Religion - The Dissent Of Man
Ah, äntligen ett band jag äger en platta med (1994 års "Stranger Than Fiction"). Det är uppfriskande att de låter exakt likadant som de alltid gjort - ett slags punkens AC/DC - alternativt Motörhead. Korta, koncisa låtar som träffar exakt där de ska.
Trots att detta verkligen inte är min typ av musik har jag alltid haft ett gott öga till gubbarna och jag sitter och diggar till både en och flera låtar på den här plattan. Gott!

10. High On Fire - Snakes For The Divine
Dessa amerikanare vet jag spelar en typ av stoner/doom och att de bildades av någon gammal medlem från knarkarna i Sleep.
Musiken är dock betydligt ösigare och mindre sölig än jag trodde den skulle vara. Sångaren låter lite som en mer förbannad Ralf Gyllenhammar (från tattarna i Mustasch ni vet) och det svänger rätt bra emellanåt. Jag blir dock rätt snabbt trött på vokalisten och summan av kardemumman får ändå bli ett ganska halvljummet okej. Varken bra eller dåligt - bara halvtrist och okej.

11. Desultory - Counting Our Scars
Mera svensk old-school dödsmetall!
Jag är förvånad att detta är så långt ner på listan jämfört med Crucifyre (plats 3) då både musik och sång är hyfsat identiska.
Måhända att detta är lite, lite gråare i kanterna och på det stora hela mindre intressant än tredjeplatsen. Men Desultory har också trista gitarrsolon. Där ser man!

12. Danzig - Deth Red Sabaoth
Gamle Glenn Danzig - det var längesedan jag hörde din härliga stämma och din onda satansblues! Det mesta är sig likt på Danzig-fronten och det låter som att Evil Elvis åter har hittat den gamla gnistan från slutet av 80-talet/början av 90-talet.
Det senaste jag hörde med den lille muskelknutten var 1999 års "6:66 - Satan's Child" och den stank så illa att jag inte ville ta i skiten med en tång ens. Det här är faktiskt oväntat bra och jag sitter och diggar skarpt till "Hammer Of The Gods", "On A Wicked Night" & "Deth Red Moon" och glor på Glenn's sjukt snygga omslag.

13. Nevermore - The Obsidian Conspiracy
Jänkare som jag har läst säkert ett tjugotal intervjuer med. Jag har alltid fått för mig att de spelar någon typ av urusel power metal (vilket de tydligen har gjort också). Jag har väldigt svårt att kategorisera denna musiken, vilket brukar vara ett mycket bra tecken och så också här. På det stora hela gillar jag det, även om det svajar ordentligt på sina håll.
Det tog inte lång tid innan jag blev riktigt förtjust i vokalisten Warrel Dane's stämma och utan hans röst tror jag inte att "The Obsidian Conspiracy" hade varit så stark som den nu faktiskt är. Hade jag hört detta 1998 hade jag fanimej dyrkat Nevermore. Idag blir det lite mer ljummet, men likväl väl godkänt.

14. Overkill - Ironbound
Amerikansk gubb-thrash metal som jag aldrig hört en enda ton från. Och ja, det låter verkligen som gammal thrash metal. Jag tycker inte sådan här musik är speciellt intressant, men jag förstår att det fortfarande finns ett intresse för den här typen.
Sången är helt okej, även om den blir ganska långtråkig efter ett tag.


15. Alcest - Écailles De Lune
Det här var något jag verkligen såg fram emot då jag hört bandet blivit hypat på Vintersorg- och Borknagar-forumen. Det här är någon slags skogromantisk blandning av black- och goth-metal med lite sådan där vedervärdig postrock inslängd.
Gitarrslingorna är supersnygga och sången är också den riktigt finfin. Trummisen låter däremot som om han lider av spasmer och det är sjukt enerverande när han envisas med att förstöra snygga riff på det viset.
På det stora hela är det här dock alldeles för sömnigt, svävande och hippe-flummigt för min del. Det finns mycket goda intentioner, men många av de bra idéerna dör i alldeles för långa transportsträckor. När det blir mer renodlad black metal låter det dessutom riktigt vedervärdigt - och det är inte menat i positiv bemärkelse.

16. Witchery - Witchkrieg
Svensk döds/thrash med glimten i ögat är vad Witchery bjuder på. Redan för några månader sedan hade jag kollat in den småfjantiga video till titelspåret och det var betydligt mer intetsägande musik än vad jag trodde det skulle vara. Säga vad man vill om vokalisten Leigion - jag tycker att han gjorde ett bra jobb både på Opthalamia's "Via Dolorosa" och Marduk's "World Funeral" - men här låter han mest trött.
Det skall tydligen finnas hundra superkändisar från metalvärlden som gästartister på denna plattan - men vem orkar bry sig när det är så här intetsägande?

17. Deftones - Diamond Eyes
Min första tanke är "det är inte metal för fem öre att ha en vit uggla på omslaget!". Det visar sig återigen att jag, likt en 2010-talets Nostradamus har prickat jävligt rätt.
Bara för att man har lite distade gitarrer i musiken betyder inte det att det har något med metal att göra. Det här är bara fjantig pop utan några vettiga kvalitéer iklädd en alldeles för stor hårdrockskostym.
Att ha en låttitel som heter "CMND/CTRL" år 2010 borde man för övrigt brännas på bål för.

18. Danko Jones - Below The Belt
Uptempo-rock där man sjunger om sex och kvinnor känns inte speciellt intressant 2010. Jag fattar inte hur fan det ens kan finnas en publik för sånt här skräp. Men sedan börjar jag tänka på att det där humanistiska skojbandet KISS gjorde sånt här avskräde på 70- och 80-talet och jag börjar förstå ett och annat. Jag är dock nöjd om mina öron aldrig mer behöver torteras av det här.
Ingen skugga över frontmannen Danko Jones dock - hans metalcred är fortfarande intakt.

19. Electric Wizard - Black Masses
Åh, vilket underbart ljud den ockulta drog- och satansdyrkande häxsabbaten i Electric Wizard har på sina gitarrer. All respekt åt den förkrossade tunga och maffiga musiken. Här finns även en del riktigt bra låtidéer.
Dock; noll respekt för den fjantiga rösten och sönderdistade effekterna på densamma. En vettig vokalist och jag hade rådiggat britterna.

20. Bombs Of Hades - Chambers Of Abominations
Jag trodde att detta skulle vara någon form av tveksam punk - men ack så fel jag hade. Detta är riktigt ondskefull dödsmetall - förvisso med råpunk i bagaget - som är snäppet vassare än både Crucifyre och Desultory. Positiv överraskning!



Puh! Det här tog både längre tid och var betydligt tristare än vad jag trodde det skulle vara. På det stora hela skulle jag tippa på att Bad Religion, Danzig, Nevermore och Bombs Of Hades skulle kunna leta sig in någonstans på plats 11-20 på en egen eventuell topp-20 lista över det gångna året.

Listan stod dock för några överraskningar. Tre stycken svenska band som spelar riktigt old school-dödsmetall känns som två för mycket. Jag antar att det är lite av ett comeback-år för den typen av musik. Fine - hellre det än amerikansk smörja till musik. Vilket osökt leder oss in på nästa stora överraskning. Nämligen - hur i hela jävla helvete kan det komma sig att Close-Up redaktionen har överjävligt värdelösa Bring Me The Horizon på fjärde plats? Personligen gillade jag varken högt placerade Kylesa, The Dillinger Escape Plan eller Deathspell Omega - men de banden kan jag åtminstone ha förståelse över att folk lyssnar på. Jag vill verkligen göra allt i min makt för att Ge dem horisonten så att de kan förgås i flammor efteråt.

Nu sätter jag på "This Cursed Flesh" med Vulture Industries från deras platta "The Malefactor's Bloody Register" - där har ni en riktigt bra dänga från skivåret 2010.
Tack och adjö för den här gången!

Ett manifesterande monument - Del II - Wolfheart

Band: Moonspell
Skiva: "Wolfheart" (Spotifylänk)
Årtal: 1995-04-01
Land: Portugal
Skivbolag: Century Media Records
Speltid: 47.53
Låtlista:
1. Wolfshade (A Werewolf Masquerade)
2. Love Crimes
3. ...Of Dream And Drama (Midnight Ride)
4. Lua D'Inverno
5. Trebaruna
6. Vampiria
7. An Erotic Alchemy
8. Alma Mater
9. Ataegina




-------------------------------------------------
Skivomslag:
Detta är digipack- och vinylversionen av omslaget. Ett foto på två vargar som strider mot en vit bakgrund. Effektivt och oehört passande till skivans atmosfär. Måhända att Moonspell-loggan här inte är den snyggaste jag har sett men den passar faktiskt också väldigt bra. Kom ihåg att detta gjordes 1995, långt innan Photoshop blev allemansrätt. Så här såg originalomslaget ut. Också det är en fröjd att skåda.
Betyg:
-------------------------------------------------
1. Wolfshade (A Werewolf Masquerade) (07.43)
Ett 46 sekunders långt akustiskt gitarrplinkande inleder denna minst sagt monumentala skiva. Sångaren Fernando Ribiero avlossar ett elakt skrik och supersnygga, elaka black metal-minnande gitarrmelodier penetrerar effektivt ljudbilden. Elaka skrik-verser ersätts med sångarens djupa goth-stämma och det växlas effektivt fram och tillbaka. Det vackra keyboard-plinkandet lurar i bakgrunden och tar aldrig över ljudbilden helt, medan trumljudet har en skön, bombastisk klang.
Låten sätter liksom standarden för hur resten av skivan låter och trots att det inte är speciellt mycket sång under de nästan 8 minuterna som låter fortgår är det magi från början till slut. Gitarrsolot mot slutet är galet episkt!
Betyg:
-------------------------------------------------
2. Love Crimes (07.34)
Här bjuds vi direkt på ett högre tempo som snyggt dras ner när det är dags för refrängen. Det är någon form av grå pseudo-black metal som - trots min trista beskrivning - låter förbaskat bra. Man måste bara älska vokalistens extremt bristfälliga engelska och hans försök till poesi. Det är så himla charmigt:
"It is our way, this so mysterious way of loving
of welcoming thee, welcoming thee
Our way to remember
Forever lost nights of Passion and Doom
Remembrance served in cups of sorrow and pride
For all the eternities we'll still cry"
Jag älskar dessutom de två sista minuter som mest består av filmiska, vackra och atmosfäriska ljud som sedan bryts av sinistra keyboards, marsch-trummor och Fernando's olycksbådande stämma som förkunnar att:
"Every night she is condemned to shine"
Betyg:
-------------------------------------------------
3. ...Of Dream And Drama (Midnight Ride) (03.59)
Låten med den tokpretentiösa titeln börjar med akustisk gitarr, fyllesnack från Fernando's sida och olycksbådande keyboards. När den väl brakar igång är den näst intill poppig i sin framtoning och här existerar knappt några skrik alls. Väldigt stor skillnad från black metal-känslan som var väldigt påtaglig i "Wolfshade" och även i stora delar av "Love Crimes". Det här är betydligt mer goth metal och även om det inte på något sätt är dåligt är det ändå inte i närheten av de två tidigare spåren.
Betyg:
-------------------------------------------------
4. Lua D'Inverno (01.48)
Hej du instrumentala utfyllnadsspår!
Ni som följer min blogg vet vid det här laget vad jag tycker om instrumentala skapelser. Här möts vi av en akustisk gitarr och keyboards som på ett någorlunda hyfsat sätt imiterar en flöjt. Det är stämningsfullt och lite sådär fulsnyggt på samma gång.
Trots instrumentalt tjafs har Moonspell fattat att dylika låtar inte ska vara längre än 2 minuter och därför sköter sig detta spår med den äran.
Betyg:
-------------------------------------------------
5. Trebaruna (03.30)
Efter att ha provat på black metal, goth metal, en blandning av de två, samt en instrumental ballad är det nu dags för portugisisk folk metal komplett med keyboard-handklapp och ytterligare ett försök att imitera något autentiskt flöjt-liknande instrument.
Som ni kanske förstår låter det inte speciellt övertygande, även om det inte heller förstör låten. Det är småcharmigt på sitt sätt och den förhållandevis korta, svängiga låten består enbart av två verser. Värt att nämna här är Fernando's avslut på den första, då han stolt proklamerar: "Viva!"
Betyg:
-------------------------------------------------
6. Vampiria (05.36)
Det här är en av Moonspell's absolut största klassiker och redan under de inledande, sinnessjukt morbida och olycksbådande keyboardljuden, i kombination med Fernando's halvt viskande/halvt fyllemumlande stämma och den något skrattretande lyriken är detta ett faktum.
Till skillnad från de flesta andra låtar på "Wolfheart" byggs större delen av "Vampiria" upp av en keyboard-melodi och avsaknaden av gitarr och bas märks knappt. Istället är det oehört snyggt med de bombastiska trummorna och den brutna engelskan som här är mer brusten än någon annanstans.
Efter 2 och en halv minut kommer gitarrerna in och låten ökar avsevärt i tempo. Skiftningen är riktigt läcker och nu börjar det likna den där pseudo-black metalen som Moonspell gör så bra. Avslutningen är episk så det förslår.
Betyg:
-------------------------------------------------
7. An Erotic Alchemy (08.05)
Detta var låten som fick mig att fastna för Moonspell och i synnerhet att upptäcka denna fantastiska skiva. Till skillnad från de tre mest kända låtarna på denna skivan ("Wolfshade", "Vampiria" och "Alma Mater") är Den Erotiska Alkemin är inte alls lika hård och innehåller inga black metal-skrik alls. Det är up-tempo goth metal som till stor del bärs upp av keyboarden i bakgrunden.
Låten har ett långt mellanspel men det händer ändå nya saker hela tiden. Mot slutet blir det mindre glatt och väldigt majestätiskt överlag. Trots att den här låten har tappat en hel del under årens lopp (jag fullkomligt dyrkade den ett tag) är det fortfarande en härlig upplevelse.
Men lyriken kan få precis vem som helst att rodna:
"From where it burns spirals of exotic scents
Rose, sandal, jasmine, all kinds of incense
Aged fragrances only dreamed of once
Dragons do dream far beyond the sense"
Fniss!
Betyg:
-------------------------------------------------
8. Alma Mater (05.37)
Efter det högtravade och episka slutet på föregående låt är det en fröjd att höra de smutsiga och råa gitarrerna spela en av metal-världens absolut snyggaste melodislingor någonsin. "Alma Mater" heter låten som är Moonspell's absolut största genom tiderna och det finns en bra förklaring till det.
Större delen av låten är black metal i gråzonen med skrikande. Det är svängigt mid-tempo som nästan är dansant på något sätt. Samtidigt är det smutsigt och semi-elakt. Mot slutet blir det även sinnessjukt episkt då låttiteln mässas fram och tillbaka och får du inte ilningar längs ryggraden då, ifrågasätter jag din mentala status.
Låten är sannerligen ett monument i sig och även de som inte tål portugiserna (och de är många) brukar kapitulera inför "Alma Mater". Det kan bara bli full pott.
Betyg:
-------------------------------------------------
9. Ataegina (04.01)
Egentligen är "Alma Mater" den ultimata avslutningen på en monumental platta, men digipack-versionen stoltserar även med "Ataegina" som egentligen är en karbonkopia på "Trebaruna" om än svängig och dansant på ett eget vis. Dock är lallandet mot slutet är direkt pinsamt.
Låten har inga direkta fel i övrigt, men att lyssna på den efter "Alma Mater" är lite som att dricka en Budweiser efter en Krusovice. Antiklimax kallas det visst för.
Betyg:
-------------------------------------------------
Slutbetyg:
Ni måste förstå alltså. För att vara en skiva från ett - i metalkretsar - handikappat land som Portugal och släppt så tidigt som våren 1995 var "Wolfheart" extremt tongivande och före sin tid. Låtarna är jämnstarka och det finns inga riktiga dalar på skivan, även om det sluttar i mitten. Det var för övrigt ett riktigt smart drag av grabbarna att avsluta skivan med det bästa spåret och inleda med det näst bästa. Det är sådant som gör att man ser tillbaka på skivan med positiva tankar - även år 2010.
"You nightly birth. A requiem God can't forget.
For your life is just a celebration of his death
Without his thorns in her heart. She wears a shadow as face.
A werewolf masquerade. In her eyes the wolfshade."