Tuesday, December 7, 2010

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 13

Ja, då skulle jag vilja säga god morgon till alla mina bloggläsare. Och med det menar jag naturligtvis jag själv - samt en och annan förvirrad internet-riddare som galopperat hit på sin ädla springare, i hopp om att hitta det senaste heta skvallret om Rhapsody Of Fire-gitarristen Luca Turilli's magiska hockey-hårsvall.

Nej, så är icke fallet denna gång. Jag tänkte istället ta och lista, exakt så som titeln på detta inlägg hintar om, tretton stycken skivbesvikelser av episka mått. Och innan ni stänger av datorn i ren tristess, eller knappar in URL:en till någon suspekt sexchat, alternativt börjar med ett parti Spindelharpan i hopp om att det någonsin skulle gå och klara ut alla spelmöjligheter - vill jag bara säga en sak - Nej, det kommer inte att stå något i den här stilen:
"Åh ja, jag blev jättebesviken när Metallica släppte "Load" 1996. Jag trodde ju att de skulle släppa en stenhård skiva i stil med den svarta. Buähhh!"

Det kommer med andra ord inte att bli några av de mest kända, klassiska misstagen - te.x. Metallica's "St. Anger", Guns N' Roses' "The Spaghetti Incident", Pantera's "The Great Southern Trendkill", Celtic Frost's "Cold Lake", Iron Maiden's "Dance Of Death" etc.

Jag ska försöka lista lite mer (relativt) okända (enligt mig) missar inom den hårdare musiken. Dessutom tänkte jag ge mig på konststycket att försöka tipsa banden (för de kommer ju garanterat att läsa här) om vad de kanske skulle gjort istället. Är ni med? Det hoppas jag för nu kör vi med plats nummer 13.

Band: MY DYING BRIDE
Titel: "34.788%...Complete"
Årtal: 1998
Föregicks av: "Like Gods Of The Sun", 1996
Musikstil: Experimentell goth/psykadelia/doom-metal. Typ.
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Pinsamt nog är faktiskt inte den ofattbart löjligt titulerade "34.788%...Complete" faktiskt inte en besvikelse av episka mått. Däremot var den en stor besvikelse 1998 då jag året innan precis hade upptäckt goth- och doom-metal och älskade allt skit som genren frambringade. Det är klart att jag blev skeptisk när jag hörde titeln, såg det horribelt "moderna" omslaget, samt visste att violinisten/keyboardisten Martin Powell (numera i Cradle Of Filth), trummisen Rick Miah och gitarristen/huvudkompositören Calvin Robertshaw hade hoppat av Den Döende Bruden.

Historien bakom titeln är för övrigt en ganska lustig... well... historia. Det var nämligen så att avhoppade gitarristen Calvin en exceptionellt mörk natt, precis som de flesta normala människor, hade en dröm. Den här drömmen mindes han inte exakt, men det han faktiskt mindes var djupare och mer intensivt än han någonsin hade vågat... eh... drömma om. Enligt drömmen var det tydligen så att mänskligheten har en specifik tid vi existerar på den här jorden. Enligt herr Klein's namne var det tydligen så att 1998 hade mänskligheten använt just 34.788% av den här tiden. Seriöst alltså... Hur han kom fram till en sådan här exakt siffra förtäljer dock inte historien. Inte heller förtäljer historien hur i hela Hälsingland han lyckades övertala bandet han nyss hoppat av, att använda denna otroligt kvasi-djupa och pinsamma drömsiffra som skivtitel. Märkligt är bara förnamnet.
Säga vad man vill om Calle Calvin, men att komponera svinbra, deppig domedagsmetall - det var han en hejare på. Ty det visade sig tydligt när skivan väl släpptes att kompositionerna saknade båda hjärta och en vettig struktur.

Dessutom är lyriken också egentligen en historia för sig. Britterna tyckte förmodligen att de var lite sådär humoristiska som bara britter kan vara när de beslöt sig för att döpa första låten på plattan till "The Whore, The Cook And The Mother" - och sedan referera till något med David Bowie (vad det är vet jag inte och orkar inte heller kolla upp). Det känns också lite småmärkligt när bandet som tidigare givit oss smått klassiska rader som:
"With lust, you're kicking mankind to death
We live and die without hope
You tramp us down in a river of death
As I stand here now, my heart is black
I don't want to die a lonely man
This is a weary hour"
(Cry Of Mankind - 1995)

Numera istället skriver så här:
"I'll only give it to you
(But only if you're there)
Only you. There's no-one else for me
(Until something better comes)
Be mine. Be mine forever more
(Until I'm fucking sick of you)"

Visst kan jag förstå bandets starka känsla att de var tvungna att förnya sig, men frågan är om detta verkligen var rätt väg att gå? Dessutom är ovanstående rader egentligen ingenting jämfört med hur vokalisten/lyricisiten Aaron Stainthorpe väljer att uttrycka sig i låt 4; "Heroin Chic":
"Calmly walk from slut to slut
Up everyone. You know I don't mind a fuck
No protection baby, who fucking cares
Take a look. Come on. Everyone stare"

Jag rodnar.

Vad borde de ha gjort istället då?
Tja, egentligen var ju skivan mest ett misslyckande när den kom då den skiljde sig, och gör fortfarande, så radikalt från bandets övriga diskografi. Helt ärligt så uppskattar jag faktiskt större delen av musiken, även om vissa låtar är ganska trista. Däremot så borde de definitivt ha släppt skivan med ett annat omslag, en annan titel och helt annan lyrik. Då hade det varit godkänt.

Och bara för att jag är så vänlig, har jag gjort bandet den tjänsten och faktiskt fixat omslaget så som det borde ha sett ut. För att ytterligare förtydliga min huld gentemot bandet, så förväntar jag mig ingen ekonomisk kompensation, utan det räcker med att jag får pryda bandets nästa omslag. Jag tänker mig ett scenario där jag, medelst lie och grepe slåss mot en dvärg under en olycksbådande himmel.

No comments: