Friday, December 17, 2010

Close-Up's topp-20 lista över 2010

Jajamensan - baserat på tidningen Close-Up's topp-20 lista över 2010 tänkte jag ta och lyssna genom samtliga album och skriva mina tankar om dem. En intressant sak är att endast ett album - Watain's "Lawless Darkness" - fanns med på min topp-10 lista 2010. Då på plats nummer 8 och på Close-Up's lista på förstaplats. Intressant. Många band på deras lista har jag för övrigt aldrig lyssnat på överhuvudtaget.
Nu kör vi!

01. Watain - Lawless Darkness
Som sagt den enda plattan här som också återfinnes på min lista. En helt okej skiva på det stora hela - men långt ifrån den "black metal will be reborn"-parollen som den marknadsfördes som. Både Borknagar, Istapp och Arckanum släppte mer spännande black metal-plattor i år.



02. Kylesa - Spiral Shadow
Enligt Metal-Archives är detta sludge metal - en genre som jag förvisso hört talas om många gånger, men mig veterligen aldrig riktigt lyssnat på.
Det låter ganska mesigt och inte alls lika tungt som jag hade hoppats på. Sångaren är extremt skitnödig och försöker låta häftig, men misslyckas totalt. Ibland kommer det in lite kvinnosång här och där som faktiskt låter väldigt bra och för en gångs skull tillför något till låten.
Men på det stora hela är det så värdelöst att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Det låter mycket fejkad 90tals-aggression á la Biohazard ena stunden - och sedan får man instrumentala akustiska "hippa partier" som känns evighetslånga. Jävla sömnpiller är vad det är.

03. Crucifyre - Infernal Earthly Divine
Ett ordentligt pinsamt bandnamn i kombination med medlemsmeriter från General Surgery och Nasum gör att jag blir någorlunda intresserad. Detta är helsvensk death metal med en del riktigt snygga svartmetall-referenser som serverar en del snygga melodier, helt okej gruff-gruff sång och en del värdelösa gitarrsolon.
Jag fattar att det här är old-school och det ska låta därefter, men det har aldrig riktigt varit min kopp kaffe. Jag hade hellre haft en fetare produktion och fler black metal-influenser. Detta är dock definitivt över medel och en ren fröjd att lyssna på efter de värdelösa Kylesa. Extra plus för textrader som:
"Fuck you - hail Satan.
Desecrate your grave - you fucking whore.
I piss on your corpse and feast on your gore"
Ren och skär helvetespoesi har aldrig varit vackrare.

04. Bring Me The Horizon - There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's
Keep It A Secret
Det här bandet borde ha stryk både för sin extremt långa och fjantiga skivtitel men också för deras värdelösa bandnamn. Ge mig horisonten!? Jag vägrar tro att alla vettiga bandnamn är slut.
Musiken låter väldigt amerikansk och efter diverse efterforskningar upptäcker jag att... de är brittiska... Trots att musiken stundtals är över medel och båda manglar och gungar på sina ställen är det omöjligt för mig att gilla detta.
De oehört mesiga syntharna som dyker upp här och där ger en sur smak i munnen, men det är de vokala insatserna som är det verkliga problemet. Sådan här pseudo-aggressiv sång borde utrotats redan på 80-talet och den ger mig bara huvudvärk.
Rätt som det är dyker det även upp "pampiga" körer som bara gör mig förvirrad. Symfonisk hardcorepunk med hockeykörer? Lägg ner!

05. The Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Exakt samma värdelösa sångare som i värdelösa Bring Me The Horizon huserar tydligen i lika värdelösa The Dillinger Escape Plan. Skumt, med tanke på att dessa är amerikanare och tydligen spelar något som heter mathcore.
Pissdålig musik kallar jag det, rätt och slätt.


06. Deathspell Omega - Paracletus
Dessa fransoser har jag hört talas om många gånger, dock har jag aldrig bemödat mig med att lyssna på dem. Deras black metal har varit extremt hypad de senaste åren, men jag har alltid misstänkt att de spelar just den typen av black metal som jag inte gillar.
Jag hade så rätt så. Baguette-fjollorna tycker att det är mycket tuffare att väsnas så mycket som möjligt med instrumenten och sedan rappa random latinska fraser med en vokalist som är så intetsägande och grå att Shagrath helt plötsligt framstår som ett vokalt geni.
Det här är fanimej än mer värdelöst än de två förra banden och nu behöver jag lite Arckanum på någorlunda skogstokig volym innan jag kan fortsätta med listan.

07. Immolation - Majesty And Decay
Aha, jänkarna i Immolation har jag minsann hört tidigare, så jag vet därför att detta är klassisk dödsmetall i den amerikanska skolan. Inga direkta överraskningar i musiken precis och man har hört varenda låt på skivan ca. en miljon gånger tidigare.
Det är dock underbart skönt att låta öronen smekas av lite semi-tekniskt gruff-gruff mangel efter floppen som var Deathspell Omega. Dock inte lika bra som Crucifyre.

08. Khoma - A Final Storm
2004 fick jag för första gången stifta bekantskap med Koma (som de då hette). Det var en viss Yxmarder från Blodsrit som spelade upp Umeå-bandets debutplatta "Tsunami". Och oj, vad han hypade skivan. Jag ställde mig betydligt mer tveksam till musiken som kallas för postrock.
Idag, den 17e December 2010, ställer jag mig ännu mer tveksam till den här typen av musik. Duktiga musiker, en någorlunda vettig sångare men ack, så intetsägande och sömnig låtsasmusik de spelar. Lär er skriva en vettig låt istället! Låtarna har en snittlängd på ca. 4½ och känns som det dubbla. Det säger inte lite om "A Final Storm".
Grammisnominerade är dessa tomtar också. Jag hoppas innerligen och ber en stilla bön till Hin Håle att antingen Ghost eller Watain vinner den.

09. Bad Religion - The Dissent Of Man
Ah, äntligen ett band jag äger en platta med (1994 års "Stranger Than Fiction"). Det är uppfriskande att de låter exakt likadant som de alltid gjort - ett slags punkens AC/DC - alternativt Motörhead. Korta, koncisa låtar som träffar exakt där de ska.
Trots att detta verkligen inte är min typ av musik har jag alltid haft ett gott öga till gubbarna och jag sitter och diggar till både en och flera låtar på den här plattan. Gott!

10. High On Fire - Snakes For The Divine
Dessa amerikanare vet jag spelar en typ av stoner/doom och att de bildades av någon gammal medlem från knarkarna i Sleep.
Musiken är dock betydligt ösigare och mindre sölig än jag trodde den skulle vara. Sångaren låter lite som en mer förbannad Ralf Gyllenhammar (från tattarna i Mustasch ni vet) och det svänger rätt bra emellanåt. Jag blir dock rätt snabbt trött på vokalisten och summan av kardemumman får ändå bli ett ganska halvljummet okej. Varken bra eller dåligt - bara halvtrist och okej.

11. Desultory - Counting Our Scars
Mera svensk old-school dödsmetall!
Jag är förvånad att detta är så långt ner på listan jämfört med Crucifyre (plats 3) då både musik och sång är hyfsat identiska.
Måhända att detta är lite, lite gråare i kanterna och på det stora hela mindre intressant än tredjeplatsen. Men Desultory har också trista gitarrsolon. Där ser man!

12. Danzig - Deth Red Sabaoth
Gamle Glenn Danzig - det var längesedan jag hörde din härliga stämma och din onda satansblues! Det mesta är sig likt på Danzig-fronten och det låter som att Evil Elvis åter har hittat den gamla gnistan från slutet av 80-talet/början av 90-talet.
Det senaste jag hörde med den lille muskelknutten var 1999 års "6:66 - Satan's Child" och den stank så illa att jag inte ville ta i skiten med en tång ens. Det här är faktiskt oväntat bra och jag sitter och diggar skarpt till "Hammer Of The Gods", "On A Wicked Night" & "Deth Red Moon" och glor på Glenn's sjukt snygga omslag.

13. Nevermore - The Obsidian Conspiracy
Jänkare som jag har läst säkert ett tjugotal intervjuer med. Jag har alltid fått för mig att de spelar någon typ av urusel power metal (vilket de tydligen har gjort också). Jag har väldigt svårt att kategorisera denna musiken, vilket brukar vara ett mycket bra tecken och så också här. På det stora hela gillar jag det, även om det svajar ordentligt på sina håll.
Det tog inte lång tid innan jag blev riktigt förtjust i vokalisten Warrel Dane's stämma och utan hans röst tror jag inte att "The Obsidian Conspiracy" hade varit så stark som den nu faktiskt är. Hade jag hört detta 1998 hade jag fanimej dyrkat Nevermore. Idag blir det lite mer ljummet, men likväl väl godkänt.

14. Overkill - Ironbound
Amerikansk gubb-thrash metal som jag aldrig hört en enda ton från. Och ja, det låter verkligen som gammal thrash metal. Jag tycker inte sådan här musik är speciellt intressant, men jag förstår att det fortfarande finns ett intresse för den här typen.
Sången är helt okej, även om den blir ganska långtråkig efter ett tag.


15. Alcest - Écailles De Lune
Det här var något jag verkligen såg fram emot då jag hört bandet blivit hypat på Vintersorg- och Borknagar-forumen. Det här är någon slags skogromantisk blandning av black- och goth-metal med lite sådan där vedervärdig postrock inslängd.
Gitarrslingorna är supersnygga och sången är också den riktigt finfin. Trummisen låter däremot som om han lider av spasmer och det är sjukt enerverande när han envisas med att förstöra snygga riff på det viset.
På det stora hela är det här dock alldeles för sömnigt, svävande och hippe-flummigt för min del. Det finns mycket goda intentioner, men många av de bra idéerna dör i alldeles för långa transportsträckor. När det blir mer renodlad black metal låter det dessutom riktigt vedervärdigt - och det är inte menat i positiv bemärkelse.

16. Witchery - Witchkrieg
Svensk döds/thrash med glimten i ögat är vad Witchery bjuder på. Redan för några månader sedan hade jag kollat in den småfjantiga video till titelspåret och det var betydligt mer intetsägande musik än vad jag trodde det skulle vara. Säga vad man vill om vokalisten Leigion - jag tycker att han gjorde ett bra jobb både på Opthalamia's "Via Dolorosa" och Marduk's "World Funeral" - men här låter han mest trött.
Det skall tydligen finnas hundra superkändisar från metalvärlden som gästartister på denna plattan - men vem orkar bry sig när det är så här intetsägande?

17. Deftones - Diamond Eyes
Min första tanke är "det är inte metal för fem öre att ha en vit uggla på omslaget!". Det visar sig återigen att jag, likt en 2010-talets Nostradamus har prickat jävligt rätt.
Bara för att man har lite distade gitarrer i musiken betyder inte det att det har något med metal att göra. Det här är bara fjantig pop utan några vettiga kvalitéer iklädd en alldeles för stor hårdrockskostym.
Att ha en låttitel som heter "CMND/CTRL" år 2010 borde man för övrigt brännas på bål för.

18. Danko Jones - Below The Belt
Uptempo-rock där man sjunger om sex och kvinnor känns inte speciellt intressant 2010. Jag fattar inte hur fan det ens kan finnas en publik för sånt här skräp. Men sedan börjar jag tänka på att det där humanistiska skojbandet KISS gjorde sånt här avskräde på 70- och 80-talet och jag börjar förstå ett och annat. Jag är dock nöjd om mina öron aldrig mer behöver torteras av det här.
Ingen skugga över frontmannen Danko Jones dock - hans metalcred är fortfarande intakt.

19. Electric Wizard - Black Masses
Åh, vilket underbart ljud den ockulta drog- och satansdyrkande häxsabbaten i Electric Wizard har på sina gitarrer. All respekt åt den förkrossade tunga och maffiga musiken. Här finns även en del riktigt bra låtidéer.
Dock; noll respekt för den fjantiga rösten och sönderdistade effekterna på densamma. En vettig vokalist och jag hade rådiggat britterna.

20. Bombs Of Hades - Chambers Of Abominations
Jag trodde att detta skulle vara någon form av tveksam punk - men ack så fel jag hade. Detta är riktigt ondskefull dödsmetall - förvisso med råpunk i bagaget - som är snäppet vassare än både Crucifyre och Desultory. Positiv överraskning!



Puh! Det här tog både längre tid och var betydligt tristare än vad jag trodde det skulle vara. På det stora hela skulle jag tippa på att Bad Religion, Danzig, Nevermore och Bombs Of Hades skulle kunna leta sig in någonstans på plats 11-20 på en egen eventuell topp-20 lista över det gångna året.

Listan stod dock för några överraskningar. Tre stycken svenska band som spelar riktigt old school-dödsmetall känns som två för mycket. Jag antar att det är lite av ett comeback-år för den typen av musik. Fine - hellre det än amerikansk smörja till musik. Vilket osökt leder oss in på nästa stora överraskning. Nämligen - hur i hela jävla helvete kan det komma sig att Close-Up redaktionen har överjävligt värdelösa Bring Me The Horizon på fjärde plats? Personligen gillade jag varken högt placerade Kylesa, The Dillinger Escape Plan eller Deathspell Omega - men de banden kan jag åtminstone ha förståelse över att folk lyssnar på. Jag vill verkligen göra allt i min makt för att Ge dem horisonten så att de kan förgås i flammor efteråt.

Nu sätter jag på "This Cursed Flesh" med Vulture Industries från deras platta "The Malefactor's Bloody Register" - där har ni en riktigt bra dänga från skivåret 2010.
Tack och adjö för den här gången!

No comments: