Friday, December 17, 2010

Ett manifesterande monument - Del II - Wolfheart

Band: Moonspell
Skiva: "Wolfheart" (Spotifylänk)
Årtal: 1995-04-01
Land: Portugal
Skivbolag: Century Media Records
Speltid: 47.53
Låtlista:
1. Wolfshade (A Werewolf Masquerade)
2. Love Crimes
3. ...Of Dream And Drama (Midnight Ride)
4. Lua D'Inverno
5. Trebaruna
6. Vampiria
7. An Erotic Alchemy
8. Alma Mater
9. Ataegina




-------------------------------------------------
Skivomslag:
Detta är digipack- och vinylversionen av omslaget. Ett foto på två vargar som strider mot en vit bakgrund. Effektivt och oehört passande till skivans atmosfär. Måhända att Moonspell-loggan här inte är den snyggaste jag har sett men den passar faktiskt också väldigt bra. Kom ihåg att detta gjordes 1995, långt innan Photoshop blev allemansrätt. Så här såg originalomslaget ut. Också det är en fröjd att skåda.
Betyg:
-------------------------------------------------
1. Wolfshade (A Werewolf Masquerade) (07.43)
Ett 46 sekunders långt akustiskt gitarrplinkande inleder denna minst sagt monumentala skiva. Sångaren Fernando Ribiero avlossar ett elakt skrik och supersnygga, elaka black metal-minnande gitarrmelodier penetrerar effektivt ljudbilden. Elaka skrik-verser ersätts med sångarens djupa goth-stämma och det växlas effektivt fram och tillbaka. Det vackra keyboard-plinkandet lurar i bakgrunden och tar aldrig över ljudbilden helt, medan trumljudet har en skön, bombastisk klang.
Låten sätter liksom standarden för hur resten av skivan låter och trots att det inte är speciellt mycket sång under de nästan 8 minuterna som låter fortgår är det magi från början till slut. Gitarrsolot mot slutet är galet episkt!
Betyg:
-------------------------------------------------
2. Love Crimes (07.34)
Här bjuds vi direkt på ett högre tempo som snyggt dras ner när det är dags för refrängen. Det är någon form av grå pseudo-black metal som - trots min trista beskrivning - låter förbaskat bra. Man måste bara älska vokalistens extremt bristfälliga engelska och hans försök till poesi. Det är så himla charmigt:
"It is our way, this so mysterious way of loving
of welcoming thee, welcoming thee
Our way to remember
Forever lost nights of Passion and Doom
Remembrance served in cups of sorrow and pride
For all the eternities we'll still cry"
Jag älskar dessutom de två sista minuter som mest består av filmiska, vackra och atmosfäriska ljud som sedan bryts av sinistra keyboards, marsch-trummor och Fernando's olycksbådande stämma som förkunnar att:
"Every night she is condemned to shine"
Betyg:
-------------------------------------------------
3. ...Of Dream And Drama (Midnight Ride) (03.59)
Låten med den tokpretentiösa titeln börjar med akustisk gitarr, fyllesnack från Fernando's sida och olycksbådande keyboards. När den väl brakar igång är den näst intill poppig i sin framtoning och här existerar knappt några skrik alls. Väldigt stor skillnad från black metal-känslan som var väldigt påtaglig i "Wolfshade" och även i stora delar av "Love Crimes". Det här är betydligt mer goth metal och även om det inte på något sätt är dåligt är det ändå inte i närheten av de två tidigare spåren.
Betyg:
-------------------------------------------------
4. Lua D'Inverno (01.48)
Hej du instrumentala utfyllnadsspår!
Ni som följer min blogg vet vid det här laget vad jag tycker om instrumentala skapelser. Här möts vi av en akustisk gitarr och keyboards som på ett någorlunda hyfsat sätt imiterar en flöjt. Det är stämningsfullt och lite sådär fulsnyggt på samma gång.
Trots instrumentalt tjafs har Moonspell fattat att dylika låtar inte ska vara längre än 2 minuter och därför sköter sig detta spår med den äran.
Betyg:
-------------------------------------------------
5. Trebaruna (03.30)
Efter att ha provat på black metal, goth metal, en blandning av de två, samt en instrumental ballad är det nu dags för portugisisk folk metal komplett med keyboard-handklapp och ytterligare ett försök att imitera något autentiskt flöjt-liknande instrument.
Som ni kanske förstår låter det inte speciellt övertygande, även om det inte heller förstör låten. Det är småcharmigt på sitt sätt och den förhållandevis korta, svängiga låten består enbart av två verser. Värt att nämna här är Fernando's avslut på den första, då han stolt proklamerar: "Viva!"
Betyg:
-------------------------------------------------
6. Vampiria (05.36)
Det här är en av Moonspell's absolut största klassiker och redan under de inledande, sinnessjukt morbida och olycksbådande keyboardljuden, i kombination med Fernando's halvt viskande/halvt fyllemumlande stämma och den något skrattretande lyriken är detta ett faktum.
Till skillnad från de flesta andra låtar på "Wolfheart" byggs större delen av "Vampiria" upp av en keyboard-melodi och avsaknaden av gitarr och bas märks knappt. Istället är det oehört snyggt med de bombastiska trummorna och den brutna engelskan som här är mer brusten än någon annanstans.
Efter 2 och en halv minut kommer gitarrerna in och låten ökar avsevärt i tempo. Skiftningen är riktigt läcker och nu börjar det likna den där pseudo-black metalen som Moonspell gör så bra. Avslutningen är episk så det förslår.
Betyg:
-------------------------------------------------
7. An Erotic Alchemy (08.05)
Detta var låten som fick mig att fastna för Moonspell och i synnerhet att upptäcka denna fantastiska skiva. Till skillnad från de tre mest kända låtarna på denna skivan ("Wolfshade", "Vampiria" och "Alma Mater") är Den Erotiska Alkemin är inte alls lika hård och innehåller inga black metal-skrik alls. Det är up-tempo goth metal som till stor del bärs upp av keyboarden i bakgrunden.
Låten har ett långt mellanspel men det händer ändå nya saker hela tiden. Mot slutet blir det mindre glatt och väldigt majestätiskt överlag. Trots att den här låten har tappat en hel del under årens lopp (jag fullkomligt dyrkade den ett tag) är det fortfarande en härlig upplevelse.
Men lyriken kan få precis vem som helst att rodna:
"From where it burns spirals of exotic scents
Rose, sandal, jasmine, all kinds of incense
Aged fragrances only dreamed of once
Dragons do dream far beyond the sense"
Fniss!
Betyg:
-------------------------------------------------
8. Alma Mater (05.37)
Efter det högtravade och episka slutet på föregående låt är det en fröjd att höra de smutsiga och råa gitarrerna spela en av metal-världens absolut snyggaste melodislingor någonsin. "Alma Mater" heter låten som är Moonspell's absolut största genom tiderna och det finns en bra förklaring till det.
Större delen av låten är black metal i gråzonen med skrikande. Det är svängigt mid-tempo som nästan är dansant på något sätt. Samtidigt är det smutsigt och semi-elakt. Mot slutet blir det även sinnessjukt episkt då låttiteln mässas fram och tillbaka och får du inte ilningar längs ryggraden då, ifrågasätter jag din mentala status.
Låten är sannerligen ett monument i sig och även de som inte tål portugiserna (och de är många) brukar kapitulera inför "Alma Mater". Det kan bara bli full pott.
Betyg:
-------------------------------------------------
9. Ataegina (04.01)
Egentligen är "Alma Mater" den ultimata avslutningen på en monumental platta, men digipack-versionen stoltserar även med "Ataegina" som egentligen är en karbonkopia på "Trebaruna" om än svängig och dansant på ett eget vis. Dock är lallandet mot slutet är direkt pinsamt.
Låten har inga direkta fel i övrigt, men att lyssna på den efter "Alma Mater" är lite som att dricka en Budweiser efter en Krusovice. Antiklimax kallas det visst för.
Betyg:
-------------------------------------------------
Slutbetyg:
Ni måste förstå alltså. För att vara en skiva från ett - i metalkretsar - handikappat land som Portugal och släppt så tidigt som våren 1995 var "Wolfheart" extremt tongivande och före sin tid. Låtarna är jämnstarka och det finns inga riktiga dalar på skivan, även om det sluttar i mitten. Det var för övrigt ett riktigt smart drag av grabbarna att avsluta skivan med det bästa spåret och inleda med det näst bästa. Det är sådant som gör att man ser tillbaka på skivan med positiva tankar - även år 2010.
"You nightly birth. A requiem God can't forget.
For your life is just a celebration of his death
Without his thorns in her heart. She wears a shadow as face.
A werewolf masquerade. In her eyes the wolfshade."

No comments: