Tuesday, December 21, 2010

Ett manifesterande monument - Del III - Wildhoney

Band: Tiamat
Skiva: "Wildhoney" (Spotifylänk)
Årtal: 1994-09-01
Land: Sverige
Skivbolag: Century Media Records
Speltid: 42.08
Låtlista:
1. Wildhoney (instrumental)
2. Whatever That Hurts
3. The Ar
4. 25th Floor (instrumental)
5. Gaia
6. Visionaire
7. Kaleidoscope (instrumental)
8. Do You Dream Of Me?
9. Planets (instrumental)
10. A Pocket Sized Sun
-------------------------------------------------
Skivomslag:
Suggestivt och fulsnyggt sätter omslaget en perfekt ton för hur själva skivan låter. Det är 90-tals flum, drömfångare, solrosor och knark. Jag gillar den billiga logon och färgerna är to-die-for. På rak arm kan jag inte komma på många andra omslag som passar musiken så bra. Undantaget är väl "Wolfheart" med Moonspell. Läckert är det i alla fall.
Betyg:
-------------------------------------------------
1. Wildhoney (00.53)
Femtiotre sekunder är en alldeles lagom längd på ett intro. Det är surrande insekter, fågelsång och akustiska gitarrer som sätter standarden för skivan på ett mycket snyggt sätt. Som ni förstår ingen direkt oumbärlig låt utan mer ett snuskigt förspel innan "Whatever That Hurts" brakar igång.
Betyg:
-------------------------------------------------
2. Whatever That Hurts (05.49)
Efter en halvminuts bombastiska trummor med tillhörande förkrossande domedagsgitarrer och en efterföljande minut med enbart akustisk gitarr är den igång på riktigt - en av Tiamats största signaturlåtar.
Texten är så flummig och drogromantisk att min gamla engelskalärare rodnade kraftigt när jag bad honom förklara innebörden av låttexten för en herrans massa år sedan. Vokalisten Johan Edlunds smått narkoleptiska viskande i verserna avslöjar att något stort är på väg. När sedan den tungt growlade refrängen,med dess nästintill legendariska lyrik ("Honeytea - psilocybe larvae! Honeymoon - silverspoon - psilocybe tea!") är över för första gången, sitter man med käften på vid husgavel.
Detta är fantastiskt flummig och förkrossande domedagsmetall the Swedish way. Det avslutande partiet med det fantastiska marsch-aktiga trumljudet i kombination med pianoplinkandet är för övrigt riktigt rövsnyggt.
Betyg:
-------------------------------------------------
3. The Ar (05.04)
Låten börjar i högre tempo än vad skivan bjudit på hittills - med körer som nästan låter stulna från någon framtida Therion-platta. Det hela lugnas dock ner när sången kommer och jag måste åter få berömma det nästan industri-aktiga trumljudet som bandet har fått till. I kombination med diverse keyboard-effekter och Johans ytterst säregna semi-growl gör detta även denna låten till en vinnare.
Efter halva låten är en stor del dock bara rent flum med suggestiva effekter, ett lite gitarrplock här och där och så lite pratsång ovanpå det. Hur trist man än må tycka att det är så passar det likt förbannat som handen i pengapungen.
Betyg:
-------------------------------------------------
4. 25th Floor (01.50)
Det småflummiga slutet från "The Ar" fortsätter in i efterföljande spår och notera gärna att jag skriver spår istället för låt. En av de största svagheterna med "Wildhoney" är nämligen det faktum att 4 av skivan 10 spår är helt instrumentala flumpartier. Förmodligen är de tänkta att lyssnas på under influensen av något suspekt preparat. Förmodligen skrevs de under samma influens.
Betyg:
-------------------------------------------------
5. Gaia (06.28)
Tillsammans med "Whatever That Hurts" får väl denna hyllningssång till moder jord anses som en av bandets absolut mest kända. Hela paketet här är väldigt drömskt och atmosfäriskt. Refrängerna går i samma stuk som verserna och byggs nästintill enbart upp av keyboards som passar perfekt. Det avslutande solot fullkomligt skriker: "Pink Floyd är jättebra" och "jag är ett episkt gitarrsolo"
För övrigt måste man fullkomligt älska textraden "An old man rises from his wheelchair" - vad säger du om den Mikael Jaldegård? ;)
Betyg:
-------------------------------------------------
6. Visionaire (04.19)
Tunga gitarrer i kombination med akustiska sådana är definitivt ledordet för verserna i "Visionaire". Inför refrängen försvinner det tyngsta och ersätts av flummiga Pink Floyd-synthar och Johans drogviskande. Ni känner kanske igen konceptet från tidigare låtar?
På det stora hela är "Visionaire" en finfin låtjävel som dock har ett litet, litet minus - nämligen textraden: "I stole the colour of the night, to get out of your sight". Urrrk!
Betyg:
-------------------------------------------------
7. Kaleidoscope (01.20)
Här kommer då åter ett instrumentalspår. Det positiva här är naturligtvis den förhållandevis korta längden på låten, samt det faktum att den ensamma, sorgliga gitarren som enbart samsas med regn och lite åskmuller faktiskt tillför något vettigt till skivan som helhet.
Betyg:
-------------------------------------------------
8. Do You Dream Of Me? (05.07)
För er icke insatta så är detta Tiamats definitiva hångelballad. Så mycket mer finns det egentligen inte att säga - förutom att din mamma också skulle kunna gilla detta utan några större problem.
Det stora ögonbrynslyftet som kommer mot slutet är det hastigt höjda tempot, den flummiga stämningen och introducerandet av trummor i låten. Det lugnas dock rätt snabbt ner igen och vi fortsätter där vi slutade. Vackert värre.
Betyg:
-------------------------------------------------
9. Planets (03.13)
Skivans utan tvekan största travesti stavas "Planets". Ett alldeles för långt instrumentalspår, med alldeles för new age-minnande effekter i kombination med alldeles för gubbrockiga gitarrpålägg gör att jag sitter och gnisslar mina tänder när Johan Edlund & co. tycker att vi ska tända rökelse.
Far åt helvete säger jag.
Betyg:
-------------------------------------------------
10. A Pocket Sized Sun (08.05)
Avslutande eposet är skivans längsta och emellanåt också lite för lång för sitt eget bästa. Här hörs bandets extrema Pink Floyd-påverkan som allra mest och det blir också lite väl mycket hyllande av det bandet här och där.
Trots det är det en lika vacker som smutsig avslutning på en monumental skivjefvel.
Betyg:
-------------------------------------------------
Slutbetyg:
Om än lite naggad i kanterna och inte lika genreöverskridande år 2010. För mig är ändå "Wildhoney" sannerligen ett monument i metalvärlden. Det är förmodligen beyond comprehensive för dagens ungdom att förstå hur pass tidiga Tiamat faktiskt var med denna typ av musik 1994. Vissa kallade den till och med för "dream metal" vilket jag finner ytterst humoristiskt. Jag kallar det för Tiamats absolut finaste stund.
"With a solar knife I split the sky
And walk right in between
To search the answers to every "why?"
Where I have seen the unseen"

2 comments:

Tobias Nilsson said...

Skall sägas att det var en mycket vacker afton på Wacken i somras när de körde hela plattan igenom sent om natten.
Till och med vädret var på; under Kaleidoscope begynte ett lätt regn att falla, och förstärkte helheten så in i h#*=()"!

Henrik said...

Tobias: Åh, sluta göra mig avundsjuk på detta vis! ;)