Tuesday, December 14, 2010

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 8

Den dära löjliga lilla så kallade "kliffoth-stjärnan" ni kan se i mitten på ögat på låtsas-omslaget nedan har på ett eller annat sätt prytt Therions omslag/baksidor sedan "Theli" (1996). Ett tag var jag så kåt på bandet att jag dumt nog tatuerade in nämna stjärna på min högra arm. Det är naturligtvis något jag djupt ångrar idag då jag helst inte på något sätt vill bli förknippad med musiken på nedanstående skiva.

Band: THERION
Titel: "Gothic Kabbalah"
Årtal: 2007
Föregicks av: "Sirius B/Lemuria", 2004
Musikstil: Symfoni/opera/power metal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Ta och läs titeln några gånger. Säg det någorlunda högt för dig själv. Ta i för kung och fosterland och skrik ut titeln så högt du bara kan ut genom närmaste fönster. Visst skäms du? Personligen började jag skämmas så fort jag hörde talas om skivtiteln. Precis allt som på något sätt innehåller någon form av ordet "goth" borde deporteras till något iskallt land där ingen människa egentligen vill bo. Typ Sibirien. Eller Blashyrkh. Och ni vet varför också.

Men som om det inte var nog med ett totalförbjudet ord i titeln. Nej då, det räckte inte för symfonifjollorna i Therion - de var även tvungna att ha med Madonnas favoritreligion. Suck... det är nästan så att man skulle tro att uppföljaren till den här skivan skulle hetat något i stil med "Metrosexual Scientology". När man sedan till summan, adderar det fantastiska omslaget som någon mentalt handikappad dvärg säkerligen spenderat 10 minuter med i Photoshop - då är Bambi verkligen ute på hal is. Magisk is till och med.

Musiken på dubbelplattorna "Sirius B" och "Lemuria" som släpptes 3 år tidigare var förvisso inget man höjde nämnvärt på ögonbrynen över. Men de innehöll däremot en del, med Therion-mått mätta, intressanta låtidéer och annorlunda skapelser. "Lemuria" innehöll rentav en 4-5 riktigt bra låtar. Kudos till operanördarna för det.

Musiken på "Gothic Kabbalah" är däremot en helt annorlunda historia. Där bandet på vissa tidigare plattor blivit lite FÖR kåta på körsång, valde man på denna platta att nästintill skippa det helt och hållet. Istället har man bjudit in en halv miljon gästvokalister/vokalissor av högst varierande kvalité. Mats Levén har en helt okej röst och gör en finfin insats. Snowy Shaw har en totalt värdelös röst och vill gärna synas och höras mest av alla. Herre jävlar vad jag stör mig på den människan/geten.
Nåväl, det finns ungefär en halv bra låt på plattan och det är ändå inte i närheten av musikaliska formtoppar såsom "Lepaca Kliffoth" (1995) och "Secret Of The Runes" (2001). Nej, glöm den här plattan å det snaraste.

Vad borde de gjort istället då?
Gjort någon slags uppföljare till "Secret Of The Runes" - eller satsat mer på de österländska influenserna vs. stenhård metal - så som bandet tidigare gjort på "Symphony Masses: Ho Drakon Ho Megas" (1993) och låten "In The Desert Of Set" (1996).

No comments: