Tuesday, December 6, 2011

Top-10 records of 2011

Yes, it is that time of the year once more. And just like some retarded phoenix - Ad Absurdum once again rises from the (somewhat) smouldering ashes. A funny thing about this list of my personal favourites from 2011, is the fact that among these 10 records, there are only 5 countries represented (Sweden, Norway, Great Britain, Switzerland and Poland) which probably tells a lot about my taste in music in general...

I really don't like comparing record years, but 2011 has from my point of view been vastly superior to 2010 - which only leaves me with good hopes for 2012. Which by the way, will see the light of yet another Vintersorg-record in March (called "Orkan") and a new My Dying Bride-record as well. Also, I really wish for new releases from Moonspell and Satyricon.
But here goes nothing:

1. Vintersorg - Jordpuls
Progressive/Folk Metal. 2011-03-25. Napalm Records.
Now this must come as a huge surprise to those of you who reads this blog or knows me even vaguely. I don't think there exist a day during the year that I don't have Vintersorg's music in my head or ears in one way or the other. This could very much be the longest lasting true love of anything in my life and I do not say that lightly. 
The last Vintersorg-record "Solens Rötter" (2007) was a return to the use of Swedish lyrics, but in the end promised too much when it came to the music. Of course it wasn't bad in any way and it will always sit unthreatened on the 1st place as the greatest record of 2007. But "Jordpuls" takes the songwriting to a whole new level on the incredible opener "Världsalltets Fanfar", the the epic "Till Dånet Av Forsar Och Fall" and especially on the semi-progressive "Skogen Sover". The entire record gives nods to the bands first two classic full-length's "Till Fjälls" (1998) and "Ödemarkens Son" (1999) but as usual is also constantly searching forward, never stagnating. Although, there actually is a dull moment on the record and that is the mediocre "Stjärndyrkan" which doesen't seem to fit in with the rest of the record, both music- and lyric-wise. 
Nevertheless, this was an easy win for the duo and my expectations on 2012's "Orkan" are now sky-fucking-high!

2. Vader - Welcome To The Morbid Reich
Death Metal - the polish way. 2011-08-12. Nuclear Blast.
Polish death metal has actually never been my cup of tea and I had only heard a song here and there with the veterans in Vader prior to this one. I remember reading a couple of reviews saying how good this record was and praising almost every bit on it. I decided to pick it up and to my surprise, the reviews were spot on.
My death metal-liking has perhaps grown a bit in the past years and I although I've always had a good knowledge about many death metal bands, I've never actually enjoyed it completely until now. On "Welcome To The Morbid Reich" there is not a dull moment anywhere to be found. It always 100% death metal in short and consistent songs. But the thing that these polacks do so well is to vary the music so that it never becomes boring. Easily the best death metal record I've heard in many years.

3. Arckanum - Helvítismyrkr
Black metal. 2011-09-16. Season Of Mist.
To me, Arckanum is one of the best (if not the best) black metal bands out there. Although the quality is constantly shifting, the sole member Shamataee has always been real consistent when it comes to creating moods, even though the quality of earlier recordings were utter shit. That never mattered, because the music never suffered one bit and I hold the entire Arckanum discography on a high pedestal.
Shamataee has consistently been putting out one record/year since 2008's "Antikosmos" and 2011 was no exception. Last year's "Sviga Lae" was the weakest Arckanum-record I've ever heard, even though it did posess some quality. The new one "Helvítismyrkr" - is much better overall, even though there are some lows here and there. But there are also some insanely good moments, such as the song you can hear below.

4. Samael - Lux Mundi
Industrial/Gothic Metal. 2011-04-29. Nuclear Blast.
The Swiss quartet Samael is a band that I used to listen a lot to back in the 90's and early 00's. In my opinion "Eternal" from 1999 is their masterpiece and actually the last good thing they've done since then. "Reign Of Light" and "Solar Soul" was decent at the best and their last record "Above" has to be some kind of joke - that's how bad it was.
Needless to say, I didn't have very high hopes at all for "Lux Mundi" and I didn't even think I would listen to it at all. But it turned out to be quite a surprise. For you see my fellow readers, this sounds exactly like the natural follow-up to 1996's "Passage". Here we have the sinister keyboards that does not only add atmosphere but also incredible melodies - oh, how I've missed them. They do their whole "Rammstein-meets-Depeche Mode-meets-random-black-metal-band" so damn good, although I admit one has to be in a certain mood to appreciate them. But when I'm in that mood, Samael are gods.

5. Burzum - Fallen
Epic Black Metal. 2011-03-07. Byelobog Productions.
Varg Vikernes is a complete and utter idiot. There, I've said it. Yeah, I honestly don't care at all about the man behind the music as long as it sounds this good. I've never been a big fan of the Count's earlier works and although last year's "Belus" was a solid effort, the absolutley horrid "production" sounded way too forced and destroyed much of the atmosphere that could have been.
Skipping the pointless intro and outro - on "Fallen", Burzum creates long and winding passages of music that you simply cannot get out of your head. I love music that sounds like this, as if it was trying to be sort of "commercial" although not being commercial in any sense at all. I also like Varg's clean vocals which mostly are spoken, but that Norweigian dialect is simply beautiful.

6. My Dying Bride - The Barghest O´ Whitby
Doom/Death Metal. 2011-11-07. Peaceville Records.
Yes, I am aware that this is not a full-length, but rather an EP consisting of one song which clocks in at over 27 minutes. Nevertheless, this is so good that it would be a shame to exclude it from my top-list just because of the format.
Enough said about that - now on the music. The ever-depressed gloom-sextet from Britain are all about crushing guitars, heavy pounding drums, weeping violins and vocals of despair - in other words - everything is business as usual. But one thing that actually seperates this release from, oh let's say their 4 previous full-lengths is that they have looked a lot more further back at their own past this time. The music landscape is more reminicent to their early releases "Symphonaire Infernus Et Spera Empyrium" and "As The Flower Withers" rather than "Like Gods Of The Sun" or the last masterpiece "For Lies I Sire". In other words, less goth and melodies and way more heavy doom and slow death. While there is absolutely nothing wrong with said formula, I will always hold "Turn Loose The Swans" and "The Angel And The Dark River" as the reigning champions in the MDB-discography. I hope that next year's full-length will continue to evolve the sound they had on "For Lies I Sire" rather than looking back as much as they did on "The Barghest O´ Whitby".
But who am I to disagree if this is the path they wish to tread upon? After all, My Dying Bride is one of my all-time favourite bands ever and they've yet to dissapoint me.

7. I.C.S. Vortex - Storm Seeker
Progressive/Doom Metal. 2011-08-19. Century Media.
Being one of my all-time favourite vocalists ever, Simen "I.C.S. Vortex" Hestnaes had a lot to prove when word got out that he would go solo after being fired/quitted from the talentless hacks in Dimmu Burger. I already knew he had some good songwriting skills after hearing his doom metal band Lamented Souls as well as the incredible songs "Colossus" and "Ad Noctrum" which he wrote in Borknagar.
Teaming up with guitarist Jens Ryland (Borknagar) and the incredible drummer Asgeir Mickelson (Enslavement of Beauty, ex-Borknagar) was not a bad move at all, but the result is far from what I had hoped for. Again, not being bad at all - I guess I just had very high hopes for this one and Vortex did not satisfy me entirely. The music sounds sort of what I would have expected, although I had hoped for a bit more faster and more black metalesqué parts, but I guess that Vortex wanted to distance himself a bit from Dimmu Burger. 
It's quite progressive, dreamlike and semi-epic at some points, but take a song such as "Skoal!" for instance. It begins so god damn great - almost folkmetal-like - and has a really cool melody but once the vocals kick in, there's no good melody left anymore. It seems as though Vortex decided to write a couple of catchy songs, but that he later forgot to also add good vocal melodies to those.
Also, it's kind of annoying that he uses so much reverb and effects on his vocals throughout the ENTIRE record - especially when one knows how good his voice is withouth effects. Shame.

8. Taake - Noregs Vaapen
Black Metal. 2011-09-19. Dark Essence Records.
Taake are one of those long-running Norweigian black metal bands that I haven't listened too much to in the past. I've listened to the essential albums a couple of times, but it's been the overall production that has turned me off. And it's not that I don't like raw production - on the contrary actually - but IMO they've never actually fitted Taake's music. Perhaps Mr. Hoest has realized this as well, because on their latest full-length "Noregs Vaapen" ("The Weapon of Norway") the production is better than ever. But it's the overall feeling and solid songwriting that really gets me off here. This is such good classic black metal that only those people from the fjords can conjure forth.

9. Vallenfyre - A Fragile King
Old-school Death/Doom Metal. 2011-10-31. Century Media.
Paradise Lost's main songwriter and lead guitarist Gregor Mackintosh decided that he wanted to get out a few ideas of his own, set apart from his main band and started Vallenfyre together with a couple of friends (among them is Hamish Glencross of My Dying Bride-fame).
The result is very, very old-school sounding. Here are some small hints from the just mentioned bands, more hints from Celtic Frost and Trouble and massive old-school Swedish death-metal, especially the from the early days of Entombed. Although catchy, murky, dark and gloomy music will always be my cup of tea - "A Fragile King" just doesen't do it entirely for me. I actually had much higher hopes for this one, despite definitly not being bad in any way. It's all be done before and the music is nothing that will make you jump through the roof. It will make you yearn for the early 90's though - which in my book will always be something positive.

10. Shining - VII - Född Förlorare
Black Metal/Rock. 2011-05-11. Spinefarm Records.
Sweden's Shining may be best known for their excentric and somewhat disillusioned frontman Niklas Kvarforth and his never-ending rants about suicide and such - but he's actually a very gifted songwriter which he has continued to show with his own brand of sucidial black metal/rock on Shining three last records. 
"Född Förlorare" ("Born Loser") is no exception although I've always wanted to hear Shining play a bit shorter songs in general, because I tend to loose my interest after a couple of songs. But "Född Förlorare" wins on the track "Förtvivlan, Min Arvedel" ("Despair, My Heritage") alone.

Monday, October 10, 2011

The Light At The End Of The World - Part I - The Devil

This is the section where I will discuss, dissect and decipher records that does not exist. Records that were announced by either bands or labels but for some reason never saw the light of the day. I will try my best to bring as much clarity as I possibly can in the record that's being dissected and finally see how low or high the possibilites are, for the record to ever be released.
Perhaps you'll learn some weird facts that you didn't know earlier? Or did you already know that Anathema's sophomore album "The Silent Enigma" was originally planned to be called "Rise Pantheon Dreams" by their original vocalist Darren White? Later, said vocalist's new band The Blood Divine released a compilation under that very title? And did you know that Moonspell was close to name their 1998-album "Dereligious", before settling for "Sin/Pecado"?
But let's start now - and what better way to start this section than by scruntinizing one my all-time favourite bands!

Band: Otyg
Record: "Djävulen" (meaning "The Devil")
Style: Folk metal
First heard of: Right after "Sagovindars Boning" was released in 1999. The band disbanded in 2002.
Known facts: According to Daniel Fredriksson - who handled bass, willow-flute, keyed fiddle, mouth-harp and lute guitar in the band - he claimed that the man in charge (that's Andreas "Vintersorg" Hedlund for all you unknowing bastards) had written ALL of the music and most of the lyrics. Here are his exact words regarding "Djävulen":

"The music I heard was really amazing… More progressive and innovative than before, and with a little 70:s vibe to it, sometimes... The lyrics were dark tales revolving around the folkloristic images and stories of the devil. But we never got to record anything or even really rehearse most songs so I can't tell you much more about it. But it is a pity it never got recorded."

Other things that we do know about the record are three titles:
"Dans På Blåkulla" (meaning "Dance At Blåkulla")
"Kontraktet" (meaning "The Contract")
"Gastkramad" (meaning "Ghosthugged")
The last song, "Gastkramad" was played live once during the band's last concert in Holland and can be found (along with the lyrics to the three songs) at the ultimate Otyg-page I Trollskogens Drömmande Mörker.

Possibility of ever being released: When asked about an Otyg-resurrection, Daniel Fredriksson is quick to say that he'd be cool with it if it felt right and that everyone in the band still are good friends. The main thing here is of course the fact that Mr. Vintersorg is busy being a parent, a teacher and participating in Vintersorg, Borknagar, Cronian, Fission, Waterclime and Gravisphere. Although, one should not forget that the last Vintersorg album "Jordpuls" was a gigantic leap back in the woods - at least lyricwise. Perhaps the time has come to resurrect Otyg? But of course the question then will be - will the band go back and finish "Djävulen" or will they go for a fresh start? If they do get back together, I think that the possibilities of ever hearing "Djävulen" is very, very low.

I am very curious to hear your thoughts on this subject.

Friday, October 7, 2011

Another Week, Another Friday, Volume #2

Hell yeah, it's friday once more!
And although there wont be any drinking or good times for me today, I'll encourage the rest of you to party like it's...ehm, friday. Here goes!

1. Unanimated - Life Demise (Melodic death/black metal)
2. Biohazard - Shades Of Grey (Hardcore-ish)
3. De Lyckliga Kompisarna - Vi Är De Lyckliga Kompisarna (Swedish trallpunk)
4. Fear Factory - Replica (90's metal)
5. Black Sabbath - Children Of The Grave (Sabbath-music)
6. Satyricon - Repined Bastard Nation (a freight-train out of bounds)
7. Sepultura - Refuse/Resist (90's metal)
8. Metallica - The Shortest Straw (Thrash metal. Taken from the "And Justice For JASON"-album with extra bass-sound)
9. Sentenced - Venegance Is Mine (Goth/Heavy metal)
10. Moonspell - Alma Mater (Black/Goth metal)

Click here to download!

Friday, September 30, 2011

Another Week, Another Friday, Volume #1

Back From The Grave!

Yeah, so I'll basically stop the top-list that I started way back in [something, something] and resurrect this blog with a completely new concept: Friday music!
Instead of making boring Spotify- or Grooveshark-lists, which every other idiot seems to be doing - I will try and get things back to basic. This is a compilation you'll be able to play whenever you want and you wont have to worry about certain songs magically vanishing just because Spotify, a recordlabel or a band have banned said song(s) and basically fucked you in the face.
This as old-school as it gets when it comes to da world wide web - namely an MP3-compilation, complete with lyrics to all the tracks and a unicorn-lovely cover painting that I most certainly spent 3 minutes putting together in Photoshop. So without further ado - here's the first volume of "Another Week, Another Friday". Guess which day of the week this blog will be updated henceforth? If you said monday, you just won a one-way ticket to Vänersborg.

The first compilation features the following songs:

1. Iron Maiden - Be Quick Or Be Dead (NWOBHM)
2. The Crown - Blitzkrieg Witchcraft (Death/Thrash metal)
3. Candlemass - If I Ever Die (Doom metal, though heavily speeded doom)
4. The Coffinshakers - Dracula Has Risen From The Grave (Vampire/Rockabilly Country...sort of)
5. Testament - Legions Of The Dead (Thrash metal)
6. Rollins Band - Step Back (Hardcore)
7. Morbid Angel - Chapel Of Ghouls (Old-skool death metal)
8. Motörhead - Burner (Heavy metal)
9. Darkthrone - Those Treasures Will Never Befall You (Punk/Crust/Black metal)
10. Coca Carola - Kullkastargränd (Swedish Trallpunk)

Also, please comment if you feel like there's too few songs on each volume, or if you like and/or dislike anything else. Whatevva.

Click here to download!

Monday, February 21, 2011

Dagens låt 2011-02-21 (Arckanum - Capitvlvm IV - Bafomet)

Band/artist: Arckanum
Låt: Capitvlvm IV - Bafomet
Genre: Underskön svartmetall
Album: Boka Vm Kaos
Årtal: 2002 (Carnal Records)


hvrv iak qviker stodh a iarþerikit. blodoghir ok
sarghadhir (i allom minnom lommom.)
sva ærv þe mik hatlike. man ok kona.
ok sva svm sakt ær. minnar øghvn vpfyltos af nidhir
flytandi blodheno.
øronin atir tæptos ok alt skæggit vpfyltis ok þioknadi af
nidhir flytandi blodheno.
ok blodhit fløt aldra væghna.
ok for þæn skvld at min øghvn varv blodhogh ok ful mz
(ok for þy at min ørvn vpfyltos mz blodh ok hørdho
hadelik ok smælik ordh.)
þy skvlv min ørvn bortvændhaz af oqvæmelike lyghn.
æn þa. beskelike. ropadhe iak mz hardelike ok maktelike

ælska mik i kaos svarti hafi
agios o bafomet! agios o bafomet!
ræk mik þin hand min kærling
agios o bafomet! agios o bafomet!

miþer iarþe lif kvæler mik. min hændrana ær blodheno.
ok min krop ær rvtin.
af kosmos horvm ok skam.
þo iak standa stark ok køn.
þo iak standa hand i handi mæþ kaos.
iak skvlv kyssa skøt þit.
iak skvlv þrænga in i svarti hali þit.

ælska mik i kaos svarti hafi
agios o bafomet! agios o bafomet!
ræk mik þin hand min kærling
agios o bafomet! agios o bafomet!

bafomet. en stiærn himil sigha af þinvm genvartvm.
svm en cirkil. svm en hvirvil.
bafomet. iak havi sparin en stiærna til þik.
i envm hvndraþvm tivghvm þrim ok envm daghvm havi
iak skriftin. skriftin vm þik.
bafomet. þv min sial bæra til Samael.
hæl Satan þo sin giæf til os. æn svart lænk mællom os.

Thursday, February 17, 2011

Dagens låt 2011-02-17 (Haggard - Per Aspera Ad Astra)

Band/artist: Haggard
Låt: Per Aspera Ad Astra
Genre: Någon typ av opera/medeltida lajv-goth metal (inte så illa som det låter)
Album: Eppur Si Muove
Årtal: 2004 (Drakkar)

(Adesso sono qui…)
An old dungeon hidden from all the light
Thirteen candles enlighten the dark
Shadows are playing their games on the wall
And a shimmering glow fills the arch

Now, as night steps as side, and a new dawn will break
Silently a new age of science awakes

Old theory that has been wrong
Power of the universe
Will take me to the place where I belong

Through the clauds of lies and fear
In silent moments it comes near:

In my deepest hour of darkness
They will shine…
(feel my scorn)
(The sword that killed the unicorn)
Splenderanno … per aspera ad astra

His theories and knowledge
Mean danger in these times
And those accused of heresy
Will not longer be alive
Hide, hide your secrets well
For in your darkest hour you should dwell

(Adesso sono qui…)
An old table covered with parchments and rolls
The great one has children of four
Callisto, Europa, Ganymed e Io
The bright universe to adore

Old theory that has been wrong
Power of the universe
Will take me to the place where I belong

Through the clauds of lies and fear
In silent moments it comes near:

In my deepest hour of darkness
They will shine…
(feel my scorn)
(The sword that killed the unicorn)
Splenderanno … per aspera ad astra

Tuesday, February 15, 2011

Dagens låt 2011-02-15 (Charta 77 - Herrarna I Sandlådan)

Band/artist: Charta 77
Låt: Herrarna I Sandlådan

Genre: Trallpunk
Album: Tecken I Tiden

Årtal: 1995 (BirdNest Records)

Visst kan det vara enklare att bara titta bort
Och låtsas om som ingenting hänt beundrande
bara följa strömmen
Men att bara titta bort kan även det vara ett brott
Och tro man ser fastän man blundar
och aldrig öppnar munnen

Dom som äger framtiden är dom som köpt historien
tror du dom frågar
Om du vill ha alternativ om du vill ha ett drägligt liv efter

Tror du att herrarna i sandlådan  bara kommer att se på
Tror du att herrarna i sandlådan  bara låter tiden gå

När farbor Wallenberg och farbror Gyll och några till
Går ut och lär oss vanliga att rösta slå fast hur
vi ska ha det
Tror du att farbror Wallenberg och farbror Gyll och några till
Bryr sig om att vi har lust att inte leka hink och spade

För när man äger framtiden genom köp av historien
kan man då göra som man vill
För herrarna kan inte fråga herrarna kan blott beordra
Oss att tiga still

Tror du att herrarna i sandlådan bara kommer att se på
tror du att herrarna i sandlådan bara låter tiden gå

Ibland känns det som man missat handligen
missat att ytan har ett djup

Nya tiden nya sanningen med X2000 mot ett stup
Asa-tro bytes mot Nasa-tro cancer vårdas som kolik
Jasa-tro låter som Vasa-tro tror du att pengar gör dej rik

Tror du att herrarna i sandlådan bara kommer att se på
Tror du att herrarna i sandlådan bara låter tiden gå

Om någon tror att svaren finns hos någon sprätt som har en
Skräddarsydd kostym med guldmanschetter och äter allt han skiter
Vad tror du själv att svaren blir när man låter morgondagen
Styras av en uppblåst viktigpetter eller nån som heter Pieter

För fast man köpt historien är inte framtiden här än
Ibland så gäller det att våga
Frihet är inte nåt man får frihet är nåt man tar ändå
Utan att fråga

Tror du att herrarna i sandlådan bara kommer att se på
Tror du att herrarna i sandlådan bara låter tiden gå

Tror du att herrarna i sandlådan bara kommer att se på
Tror du att herrarna i sandlådan bara låter tiden gå

Tuesday, January 25, 2011


Due to things that I don't wish to inform anyone about - not that anyone would care either - I hereby close down this blog temporarily. Or perhaps permanently. It all depends.
Oh, well...

Saturday, January 15, 2011

A Monument Carved in Stone - Part V - Cosmic Genesis

So, this is where I basicly review one of my favourite records piece by piece, song by song and grade everything from 0-10. Most records have that in common that - for me - they will live on forever, hence the title "A monument carved in stone". I have already done part I-IV in Swedish earlier and I'm quite unsure if I'll ever translate those into English now that this blog is international. We'll see what the future holds.

Band: Vintersorg
Record: "Cosmic Genesis" (Spotifylink)
Year: 2000-11-03
Origin: Sweden
Label: Napalm Records
Running time: 50.13
1. Astral And Arcane
2. Algol
3. A Dialouge With The Stars
4. Cosmic Genesis
5. Om Regnbågen Materialiserades
6. Ars Memorativa
7. Rainbow Demon (Uriah Heep cover)
8. Naturens Galleri
9. The Enigmatic Spirit
Record cover:
I simply adore the dark green that meets the more snot-green. The logo is right on spot and fits the entire Vintersorg-universe like a syringe fits a heroin addict. What I am less thrilled about is the symbol that mr. Andreas "Vintersorg" Hedlund have designed and drawn himself. It is definitly alright, but it fit older, more heathen works such as "Till Fjälls" and "Ödemarkens Son" better. But as I said, it's alright anyway. Unlike the font that the title is written in. It is ugly as hell and does not fit the rest of the cover at all.
1. Astral And Arcane (06.56)
Suggestive carpets of keyboard fights with angry drum-compositions and beautiful guitarmelodies. The clean vocals of Andreas has improved quite a lot since the predecessor "Ödemarkens Son" and it is sheer joy to, for the first time ever, hear him take tone in a somewhat broken school-english. Lyrically, it's about as advanced as the Swedish has been in previous works. In other words; this is about as far as you can get from simple rock n' roll-lyrics and chanting satanverses.
Musically the opening track is actually somewhat epic. Not only is it the second longest track on "Cosmic Genesis", from now and then - the chorus especially - everything moves in a quite slow tempo. It's great as fuck anyway and the combination proglike/epic/rock meets agressive metal is a delight for my ears.
2. Algol (06.08)
The second track "Algol" is by far more aggressive and faster in tempo. The lyrics are written by an old poet by the name of Karl-Erik Forsslund and is freely translated from Swedish into English by Andreas. This has made the song somewhat difficult to sing, and in my opinion this is clearly heard in the music.
From time to time it sounds as if the lyrics has dictated how the composition of the song has been done. This is not overly negative though, because as usual with Mr. V, the song is yet another good example of a masterful craftmanship.
3. A Dialouge With The Stars (05.47)
Perhaps the most instantly recognizable song from this record is the insanely catchy rocker "A Dialouge With The Stars". The subtle keyboards goes along so goddamn well with the guitars that it's almost unexplainable in words. The aggressive verses also goes hand in hand with the catchy chorus that, on a sidenote, is impossible not to sing along with.
Simply put - this is a V-classic and definitly worthy of a full score!
4. Cosmic Genesis (07.06)
The title track is a wonderfully crafted piece that largely lives on keyboards and it's atmosphere, rather than on it's "goddamn-heavy-metal". It is a more laid back effort that the previous two tracks, but it does wonders in building a real atmosphere.
The only real problem is that it's seven minutes and six seconds are at least one and a half minutes too long. Not that there are any real filler-parts in the song, but it does get a bit tedious around the 5.30-mark.
5. Om Regnbågen Materialiserades (05.01)
This is easily one of my all-time favourite songs with Vintersorg. Not that it is saying much, since about 96% of all their songs are pure gold in my opinion. The part when the drums accelerate just when the verse begins always gets my heart pumping and the hair rise on my arms. The semi-verses on this song is so goddamn majestic and perfect that it always gets me. No, really - I was trying to type this while listening to the said part, but I just couldn't concentrate on anything else but the song. It is in other words impossible for this one to ever become background music. The soft chorus fits the song perfectly and the only thing that's preventing "Om Regnbågen Materialiserades" from getting a full score is that it's a bit too lengthy near the end, when nothing special happens.
6. Ars Memorativa (05.09)
As in the case with "Algol" - the vocal lines just sounds too forced on "Ars Memorativa". It's as if the lyrics were more important than the actual flow of the song itself. There's really not much more to say, since it is in no way a bad song - it just sounds forced at some points.
But one thing to always remember here is when Andreas pronounces the word "vortex" as "war-tex" which either sounds cool as hell or ridicioulsly dumb depending on what mood you're in.
7. Rainbow Demon (Uriah Heep cover) (04.01)
This is where the record gets insanely tedious in my opinion. No, I don't particulary care for "Rainbow Demon" - which is weird since the original is very good and this cover ain't no horseshit either. The thing is that after the first chorus, you just want to hear the next song on the record - but then it's over two minutes left of the song. It just is way too slow for it's own good and it really drags the entire "Cosmic Genesis" down in both tempo and atmosphere. You just know that something is wrong when the shortest song on an album feels like the longest.
8. Naturens Galleri (05.22)
The mere beginning twelve seconds of "Naturens Galleri" feels like a sigh of relief after hearing "Rainbow Demon". The fast tempo is incredibly welcomed and it is a joy to hear how Andreas delivers the vocals with such passion in both verses and choruses. To put it short; this is a very enjoyable fast-paced metal song with lots of passion.
The one thing that I really don't care for is that the pre-chorus (or whatever it is) - you know the part where the lyrics goes "Var helst min blick begrunnar..." - lacks screaming vocals. That would have been so much better.
9. The Enigmatic Spirit (04.43)
The album closes with the moody, slow and beautiful semi-ballad "The Enigmatic Spirit". I just love how the band slowly builds up to the incredibly majestic chorus (which also is impossible not to sing along to) and this song is perfect in both length and execution. In other words, it is the perfect way to end this (almost) perfect album.
After this record, Vintersorg have had one semi-ballad like this on every new album. But neither "A Star-Guarded Coronation", "A Microscopical Macrocosm" nor "Strålar" even comes close in recapturing the essence of "The Enigmatic Spirit".
End rating:
All in all - there are 2 things that makes "Cosmic Genesis" miss the jackpot in getting ten out of ten points.
1. The Uriah Heep-cover
I am sorry, but it does drag the enitre album down.
2. The lack of screaming vocals
Yes, these are only prominent on the first four songs and there are some places later on the album (see "Naturens Galleri") that really could have beneficed from this.
Otherwise, this is as good as Vintersorg gets, and in my opinion - this is the only V-record where he truly does shine vocal-wise.
"Rise! Solar spirits in the caravan of supernovas
Give me the palmist visual sensation
I'm a newborn in this omnipotent laboratory
Fulfilled with balance and harmony in a timeless nexus

Friday, January 14, 2011

Review: Falkenbach - Tiurida

Band: Falkenbach
Album: Tiurida
Origin: Germany
Genre: Viking/folk metal
Release date: 2011-01-28
Record label: Napalm Records
1. Intro 01:38
2. ...Where His Ravens Fly... 07:25
3. Time Between Dog and Wolf 06:01
4. Tanfana 05:32
5. Runes Shall You Know 05:59
6. In Flames 07:53
7. Sunnavend 05:51
8. Asaland (Bonus Track) 04:06

Total running time: 44.25

It's been five long years and two months since the last breathing sign from one-man project Falkenbach whom started playing viking metal as early as 1989. The man who calls himself Vratyas Vakyas has since then released four full-length albums and has now arrived at his fifth endeavour, entitled "Tiurida" (meaning "Glory").

I am quick to say that I always thought Falkenbach's earlier discography to be filled with summits and valleys. In other words, while some songs have been so utterly fantastic ("Heathenpride", "Into The Ardent Awaited Land", "When Gjallarhorn Will Sound", "Vanadis", "Heathen Foray" and "Heralder") there have always been those that were quite dissapointing ("Asum Ok Alfum Naer", "Where Blood Will Soon Be Shed", "Walhall", "Aduatuza" and "Skirnir" to name a few). To be fair, I've always felt that it has been worth it every time Falkenbach is due to releasing a new album. 2011 is certainly no exception.

"Tiurida" starts off with an instrumental intro called "Intro". And I thought that Vratyas was the last person on earth that would be this uninspired as to name an intro for what it is. In this here intro you got rain, thunder, birds and ominous keyboards. It's 1 minute and 38 seconds and that's just a tad too long for an intro.

The ominous keyboardnote from the intro continues into the first real track, which is called "...Where His Ravens Fly..." - hey it's Falkenbach so there must be at least one song with three dots before and after the title, right!? The song has a very medieval sound to it, which sounds a bit too much fantasy/role-playing for my taste. But on the bright side, Vratyas uses his clean voice so much better than ever before - whether this is because of production or training is something I don't know.
And as usual when it comes to Falkenbach, this is a fairly long song which kinda goes along in the same tempo and style for most of the time - nothing wrong with that since that is what made songs such as "When Gjallarhorn Will Sound" and "Heathen Foray" so goddamn good in the first place.
In short, this is a very standard opener for Falkenbach - not his best and certainly not his worst so far.

The third track flaunts with the somewhat crappy title "Time Between Dog And Wolf". It is also where the record picks up a little, little bit in pace and overall aggressiveness - though to be fair - is not that aggressive in the first place. But this is also the first time on the record that we get to hear screaming vocals and what a joy it is, for it seems that this is also something tha Vratyas has improved since we last heard him on "Heralding - The Fireblade" from 2005. Not that his "black vocals" was bad earlier, this is just more putrid - and I say that in a good way.
The song itself does not vary especially much and is actually very similar to the previous one.

"Tanfana" is an instrumental piece of crap that is way too jolly and sounds too much fucking Finnish folkmetal - which is something that I utterly despise. And as usual, the pace is the same for all it's five and a half minutes.

And although "Runes Shall You Know" does not break from the-same-pace-as-always-pattern - it is easily the one that sticks out the most, simply due to it's catchy chorus and overall epicness. But sadly, this is the only place on "Tiurida" that does truly shine.
I say this because "In Flames" (why he chose to name this song after one of the most overrated bands on the planet is a mystery) is a forgettable and way too long attempt to re-connect with the more black metalesque-past of Falkenbach. Still, it also keeps the same boring pace until the acoustic break comes. So just when you think that something spectacular is about to happen - nothing happens. The closing tracks "Sunnavend" and "Asaland" I have nothing else to say about because you already know the drill. But for the major part, there are not much vocals - which truly is a shame since Vratyas voice is what makes Falkenbach truly unique.

In the end, this is easily the most dissapointing release from Falkenbach that I have ever heard. Although the atmosphere and production is good, the instrumental- and the vocal performance is the best in the bands career so far - the truly great standout-songs are not there. The lack of aggression and speed (at least some speed would be nice) is also something that I cannot look past.
Perhaps it is so that I and Falkenbach have grown apart from each other, but I don't like to think so since I regulary listen to the bands past efforts. I honestly think that I have learned to recognize good and bad albums and this is unfortunately such a mediocre album that it's almost ridiculous. Therefore, I can only give ze German and his session-compadres (in the very underrated Le Grand Guignol) 5 out of 10 Abbath-faces.

Thursday, January 13, 2011

Ad Absurdum v. 1.1 (or as Mortiis would have put it - A New Era)

Ni hade chansen. Ni tog den inte.
Jag bad om hjälp och jag bad om kommentarer men fick intet. Min besöksstatistik visar dock en stadig ström av besökare. Många dessutom från utlandet. Det hade naturligtvis varit enkelt att lägga ner Ad Absurdum helt och hållet.

Istället presenterar jag (hyfsat stolt) Ad Absrudum version 1.1 - helt på engelska. Ni mentalt underbegåvade språkmollusker som inte fattar utrikiska rekommenderas till en annan blogg -varför inte Hatpastorns Likpredikan eller någon annan eminent blogg som ni kan hitta på listan här till höger?
Ni som trots allt begriper engelska, inviterar jag till att stanna kvar här.

Here we go then. The people of Sweden appears to be dumb fucks whom doesen't know how to comment on my posts. It's either that or they are just lazy as hell and just wants to read my blogposts and then go do something completly different - perhaps play with their dolls. Since I am a Swede myself, I vote for the latter.

Anywho, on this here blog o' music - you will find lots of random rants and pointless lists that all have music in common. About 97% of the posts will be about heavy metal in one form or another. But you all knew this, otherwise you wouldn't be here. You probably also already know about the bands that I enjoy the most (Vintersorg, Arcturus, Borknagar, Otyg, My Dying Bride, Tiamat, Ásmegin, Moonspell, Arckanum etc.) and if not - you do now.

And as you may already have noticed, Swedish - not English - is my mother tounge. This means that there may or may not be many occations where I will write in Swenglish. I am not the most skilled English writer and I don't intend to be either. I intend to inform and educate you in the world of metal, because this is something that I think I do have quite a vast knowledge in.

So that's basicly it - welcome to Ad Absurdum - in English!

Oh, and I first intended to translate one or more of my old posts in Swedish, but we'll see about that...

Friday, January 7, 2011

Ad Absurdum är i behov av tips!

Ja, som titeln så stolt proklamerar så behöver jag hjälp.
Inspirationen tryter för oss alla lite då och då, men just nu har jag verkligen inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om. Gärna i listform, men det kan egentligen vara vad som helst som är någorlunda metal-relaterat. De 13 skivbesvikelserna tog som bekant slut tidigare idag, men även om Ett manifesterande monument förmodligen kommer att fortsätta ett litet tag till så känner jag att jag behöver något nytt.

Jag hade planer på att göra en inläggsserie som jag tänkte kalla för "Obskyrt tjafs" där jag ämnade gå igenom obskyra och värdelösa skivor som av olika anledningar letat sig till min lilla skivsamling. Men även om grundidén kändes bra så anar jag att det inte blir speciellt rolig läsning för de få läsare jag faktiskt har.
Så bara bombardera kommentarsfältet med tips nu är ni snälla - det får ni gärna göra i vanliga fall också...
Och kom ihåg att inga tips är för dumma.
Tackar på förhand.

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 1

Då var det dags då - finalen (eller lé final som det troligtvis heter på franska) av mina tretton skivbesvikelser. Final är förvisso kanske ett dumt ord när det redan är avgjort på förhand och förstaplatsen var så extremt ohotad. Att te.x. jämföra nedanstående platta med My Dying Bride på plats 13 ("34.788%...Complete") känns som ett hån mot My Dying Bride.
Nåväl, jag lovar att försöka komma tillbaka med nya (förhoppningsvis) intressanta listor inom en snar framtid.

Titel: "Arv"
Årtal: 2008
Föregicks av: "Hin Vordende Sod Og Sø", 2003
Musikstil: Progressiv folkmetal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Kanske för att föregångaren och debuten "Hin Vordende Sod Og Sø" ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Så varmt att den hamnade på sjätte plats på listan över mina 100 personliga favoritskivor någonsin och dessutom förärades som ett manifesterande monument. För mig och "Hin Vordende Sod Og Sø" var det kärlek vid första öronkastet. Den släpptes 2003 så ni kan förstå hur förväntansfull jag var och hur extremt höga mina förväntningar var på "Arv" då det slutligen tog 5 år innan skivan släpptes.
Jag förhandsbeställde den på studs och minns att jag darrade på handen när CD-läsaren svalde skivan för första gången. Det var riktigt, riktigt stort.
Det ni nu ska få läsa är mina första tankar och funderingar över skivan som jag minns att jag skrev ned samtidigt som jag lyssnade på den för första gången. Jag hittade textfilen på datorn idag och är härmed stolt över att kunna presentera:

<-- Första intryck av Arv.txt -->
1. Fandens Maelkebotte
Vemodiga fioler är väl det enda positiva jag har att säga om den här. Proggigt, mycket kvinnosång och allmänt trist. Hur man kan välja nåt sånt här som öppningsspår på en skiva är en gåta.

2. Hiertebrand
Inleds med trist/proggigt gitarrspel och har ett ganska tråkigt mellantempo fram till halva låten. Det funkar helt klart bättre när det blir lite mer aggressivt. Bara ett litet, litet snäpp bättre än första låten.

3. Generalen Og Troldharen
Gott sväng, väldigt hårdrockig och gungig med mycket tuffa growls. Kommer ett väldigt folkigt (som låter finskt - inte norskt) parti i mitten av låten som med snygg rensång som funkar mycket bra. Avslutas med mycket dragspel och Ronja Rövardotter-körer. Helt klart bäst hittills även om den på något sätt inte är helgjuten.

4. Arv
Mycket vemodiga fioler i början. Låter nästan lite My Dying Bride. När låten kommer igång är det hårdrock (ingen metal alltså) i kombination med progg som gäller. Det låter okej ett tag men man tappar intresset ganska snabbt. Efter halva låten händer det litegrann och tempot ökas, även om det fortfarande inte är i närheten av debutplattans intensitet. Ytterligare lite tid passerar och ÄNTLIGEN kommer det ett tungt metalparti som gungar och osar go folkmusik. Avslutningen på denna låt är det bästa på plattan hittills, men låten som helhet slår inte den förra.

5. Yndifall
Börjar med snyggt gung där basen tar betydligt mer plats än gitarrerna. Det maler dock lite för länge och det känns som om låten aldrig riktigt kommer igång. När den sen stannar av helt i mitten sitter man verkligen och tittar på klockan. HALLÅ!? Spela då för fan! Ytterligare lite tid går och det har fortfarande inte hänt något. Ett tjusigt och väldigt folkigt fiolspelande mot slutet räddar absolut inte låten. Nu börjar jag bli förbannad...

6. Gengangeren
Präglas av ett snyggt pianoparti större delen av låten. Fortfarande harvas det på i ett såsigt mellantempo och liksom förra låten stannar hela skiten av efter ett tag. Men va fan är det här för något!? Ett parti i mitten har ett riktigt snyggt fiolparti med schysst sång som sedan trappas upp med tyngre gitarrer och growls. Men sedan stannar allt av igen. När man vill att baskaggarna ska börja smattra så det svartnar för ögonen så fortsätter mellantempot att malas.

7. Prunkende, Stolt I Jokumsol
Kort låt på under 3 minuter, mest med akustiska gitarrer, piano och kvinnosång. Det finns betydligt bättre låtar av det här stuket med andra band. Inget man kommer att minnas precis.

8. En Myrmylne
Sådärja! Snygg inledning som får en att börja hoppas på lite action. Lite mer skriksång blandat med growls och kvinnosång som präglade debuten. Fortfarande ett lågt tempo dock. Mellantempo, mellantempo och så lite mellantempo. Det låter som om bandet vill ösa på men inte vågar riktigt. Lustiga keyboardeffekter i mitten av låten. Det som började så lovande visar sig vara en 9 minuter lång utfyllnad där Ásmegin låtsas vara hårda. Skivan är över och inte en enda gång har man hört något som påminner om lite hastighet.
<-- slut på .txt -->

Jag förstod ganska snabbt att det inte skulle vara rättvist att jämföra "Arv" med föregångaren, men det är väldigt svårt när man älskade den så pass mycket. Om man dock prompt måste jämföra skivorna så har jag gjort ett lite Excel-ark där man kan enkelt och överskådligt kan se resultatet. Bra så.

I min enfaldighet trodde jag länge att skivan skulle växa efter X antal genomlyssningar, men så var icke fallet. Tvärtom har skivan om möjligt blivit än mer menlös och ordet "vek" är verkligen ett ledord. Andra nyckelord är "tråkig progg", "lågt tempo", "noll atmosfär" och "ingen känsla". Produktionen är även den riktigt murkig och gör absolut inte det lättare att uppskatta hafsverken till låtar.
Tredje spåret, med det putslustiga namnet "Generalen Og Troldharen" är den enda låten jag skulle kunna tänka mig att lyssna på utan att det vore under pistolhot. För alla andra spår gör mina ögonlock sinnessjukt tunga och jag börjar helt plötsligt fundera över intressanta saker som växtnäring och boule. Lyssna på låten "Gengangeren" och döm själva:

Gillade ni det? Inte? Bra det - för så här ska Ásmegin låta:

Vad borde de gjort istället då?
Det de hade planerat från början naturligtvis. Saken var den att en dubbel-CD vid namn "Tusind Tabte Sjæles Kakofoni" var planerad att släppas kort efter debuten, men av det skedde ingenting. Istället låg bandet i dvala och när "Arv" slutligen släpptes innehöll den ett gäng gamla låtar (vågar jag gissa att "Generalen Og Troldharen" är en av dem?) och ett gäng nya.

Enligt bandets skivbolag Napalm Records har de redan gått in i studion för att färdigställa "Tusind Tabte Sjæles Kakofoni" (underbar titel f.ö.). Jag väntar, hoppas och tror att Ásmegin kan resa sig ur det träsk som "Arv" var och åter släppa en skiva värd deras namn. Jag håller dock inte andan och förväntningarna är icke ställda högt - precis som det ska vara... ;)

Thursday, January 6, 2011

Ett manifesterande monument - Del IV - Hin Vordende Sod Og Sø

Band: Ásmegin
Skiva: "Hin Vordende Sod Og Sø" (Spotifylänk)
Årtal: 2003-10-14
Land: Norge
Skivbolag: Napalm Records
Speltid: 42.13
1. Af Helvegum
2. Bruderov Paa Hægstadtun
3. Huldrandans - Hin Grønnkledde
4. Til Rondefolkets Herskab
5. Over Ægirs Vidstragte Sletter
6. Slit Livets Baand
7. Efterbyrden
8. Op Af Bisterlitjernet
9. Vargr I Véum - Eilivs Bane
10. Blodhevn
11. Valgalder
En illvillig och groteskt ful häxa med en ordentligt lömsk blick rör runt i en gryta och ser ut att slänga i något i densamma med sin andra hand. Runt henne rör sig en myriad av små demonliknande vättar. Höstlöven faller och månen är full. Allt omsorgsfullt handmålat i glätta färger. Smått fantastiskt redan här. Men sedan var det där här med skivtiteln också. "Hin Vordende Sod Og Sø" - det låter så otroligt coolt, men vad betyder det egentligen på svenska?
"Blivande buljong och soppa"
I rest my case...
1. Af Helvegum (02.46)
Åh vad snyggt den här skivjäveln startar med riffandet i "Af Helvegum". Keyboards, mörka growls, kvinnosång, helvetesskrik, aggressivitet och folkmusik i en fantastiskt härlig förpackning.
Och så kommer det - bara så där - 1 minut och 38 sekunder in i låten, världshistoriens kanske allra snyggaste kombination av fiolspelande och tungriff. Och kort därefter - runt 2 minuters speltid - kommer folkmetalvärldens absolut snyggaste kombination av fiol- och gitarrmelodier. Inget snack om saken!
Fullpott naturligtvis.
2. Bruderov Paa Hægstadtun (03.43)
Till en början är låten väldigt ondskefullt black metal-doftande, men detta övergår snart i härliga folkmetal-slingor på ett sätt som jag enbart hört på detta album tidigare. Just kombinationen av det hurtiga och det elaka är vad Ásmegin är absolut bäst på. Bara lyssna på låten runt 01.45 och framåt så förstår ni vad jag menar. Superbra låt!
3. Huldrandans - Hin Grønnkledde (04.07)
Den här låten sticker verkligen ut på skivan - dels på grund av det faktum att det är en ballad, men också då det enbart är kvinnosång när det kommer till det vokala. Personligen är detta långt ifrån favoritlåtarna på skivan, även om de verkligen har gjort en riktigt trolsk folkmusiksklingande ballad på helt rätt sätt. Saken är den att när jag tänker på "Hin Vordende Sod Og Sø" så tänker jag på fart och fläkt - black metal blandat med folkmetal - vilket är något som man naturligtvis inte finner på denna låt.
Jävligt bra som sagt, men jag är kluven ändå.
4. Til Rondefolkets Herskab (04.44)
Då har vi kommit fram till låten som bandet gjorde en kalastöntig video till. Jag förstår varför de valde just detta spår, då det är väldigt catchy, fullt av dynamik och representerar skivan som helhet på ett ypperligt sätt.
När den inledande sången börjar är det en kakofoni av röster vilket jag fullkomligt dyrkar. Kombinationen av growls, Lars Nedlands rensång, manskörer och Sareetas "su-da-di-du"-mässande är guld. Det är svårt att inte älska Lars sångröst och jag rådiggar naturligtvis honom i hans huvudband Solefald, men jag har aldrig hört honom passa in så bra som han gör på denna skivan. Den desperata talsången från Sareeta runt 02.54 förtjänar också medaljplats så mäktigt är det.
5. Over Ægirs Vidstragte Sletter (03.44)
Lars Nedland-körer gånger 8 får äran att inleda detta epos. Inget fel i det naturligtvis. När låten väl kommer igång, luras man att tro att det är något slags mellantempo vi utsätts för. Men tempot ökas sakta men säkert, fram tills den underbara fiolmelodin som möter den mys-pysiga basen runt 01.43.
Summa summarum är denna låt inte fullt lika ondskefull som tidigare spår. Här hör man också för första gången på allvar problemet som denna skivan har med produktionen av trummorna.
6. Slit Livets Baand (01.32)
Jaha, då var vi då framme vid det obligatoriska instrumentala mellanspelet. Utan tvekan det som hindrar "Hin Vordende Sod Og Sø" från att nå full pott. Vad vi har att göra med här är alltså en sinister keyboard som lurar lite sådär halvsnyggt runt knuten. Inget större fel i det. Men så helt out-of-the-fucking-jävla-blue kommer det... barnskrik!
Seriöst - hur fan tänkte de här egentligen!? Ja, vår trummis har nyss blivit pappa. Kul. Vad sägs om att ha med hans nyfödde son på "internal womb screams" på en låt på vår debutskiva?
Bra idé grabbar...
7. Efterbyrden (05.06)
De infernaliska (ej positivt menat) barnskriken följer med från "Slit Livets Baand" in i början på denna också. Men till skillnad från förra spåret visar Ásmegin att de trots allt har lite hjärna och förstår att lyssnaren behöver fart och fläkt efter nyss nämnda låt.
Här blir det sinnessjukt snabbt smattrande trummor i kombination med härliga fiolmelodier - precis som det ska vara med andra ord. Trots att låten kanske är lite väl lång för sitt eget bästa så är den inte usel på något sätt.
8. Op Af Bisterlitjernet (03.41)
Här var det hurtigt, dansant och folkigt. Fram tills det att bisvärmsriffen och helvetestrummorna tar vid alltså. Åh, vad jag älskar dynamiken på den här skivan!
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga - detta är Ásmegin i ett nötskal.
9. Vargr I Véum - Eilivs Bane (03.42)
Här kommer denna skivans största utmanare till inledande spåret "Af Helvegum". Här finner vi gitarrmelodier att dö för, Sareetas "su-di-da", Lars undersköna sång, fiolfrenesi och naturligtvis en hel del hjärtskärande helvetesskrik.
Det blir bannemig toppbetyg igen!
10. Blodhevn (06.19)
En väldigt lång (med Ásmegin-mått mätt) låt som börjar väldigt försiktigt med fagra fioler och pianoplinkande. Det tar dock bara dryga minuten innan vi är uppe i hyfsat höga hastigheter och runt 1 minut och 20 sekunder är det black metal för halva slanten som vanligt. Dynamik var det ja - har jag sagt det tidigare? Detta är en av få gånger som bandet använder sig av en mer traditionell refräng och det är faktiskt otroligt uppfriskande att få höra.
"Blodhevn" är utan tvekan Lars Nedlands absolut största punkt på skivan och det avslutande körandet och "jag-sjunger-över-mig-själv" är så snyggt att jag får gåshud varje gång jag hör det. Lyssna själva när det är ca. 1 minut kvar.
11. Valgalder (03.30)
Jag kan tycka att detta är en lite väl försiktig avslutning på en sådan fenomenal skiva. Detta är en nyversion av låten som fanns med på bandets första (och enda) demo "Naar Rimkalkene Heves". Detta är absolut ingen dålig låt, men den är så otroligt mer lågmäld än övriga dängor på skivor. Nästan enbart rensång från Lars strupe och knappt något skrikande alls. Svartmetallen lyser också med sin frånvaro här.
Visst är det vackert som tusan, men jag hade hellre lagt den här låten tidigare på plattan om jag hade varit med i Ásmegin.
Det är verkligen omöjligt att ge "Hin Vordende Sod Og Sø" full pott. Och ja, det har med de dära otroligt avtändande barnaskriken att göra. Sedan har vi också trumljudet som lämnar en del att önska. Annars finns det absolut ingenting att klaga på, när det gäller denna mästerliga debutskiva.
Det finns heller inte mycket att tillägga om ni läst min låt-för-låt recension här ovan. Dynamik är sannerligen nyckelordet när det gäller denna inspelning. Har ni bara lite, lite till övers för antingen folk- eller black metal så måste ni åtminstone ge "Hin Vordende Sod Og Sø" en ärlig chans.
I begsorte Fieldkamre bløde, hvor Myriader af Øine vil gløde
over kristenblodig Hold forkunn til hin vordende Sod og Sø
Bragt til Rondefolkets Herskab, saa mellem Afaat og Troldskab,
stiller Aases Enbaarne hen om at ægte Trolddrottins fagreste Mø

Wednesday, January 5, 2011

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 2

Titel: "Musiqué"
Årtal: 2000
Föregicks av: "Aégis", 1998
Musikstil: Industri/technometal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Det kan man nästan förstå genom simpel addition eller hur?
Ett skivomslag med gasmask och de färgerna + millennieskifte + musikstilen som är beskriven ovan = K.A.T.A.S.T.R.O.F.

När norska Theatre Of Tragedy släppte sin självbetitlade fullängdare räknades de som pionjärer och föregångare i musikstilen som så fult går under epitetet "beauty and the beast-metal" - dvs. manligt growl kontra kvinnlig skönsång. 1995 var det framåtskridande så det förslog.
Även om efterföljande "Velvet Darkness They Fear" (1996) egentligen bara var mer av samma sak, räknar jag den som bandets absolut förnämsta stund. Tung och majestätisk goth blandat med doom metal i en fager symbios.
Uppföljaren "Aégis" blev bandets stora genombrott, även om jag aldrig fastande riktigt för skivan då vokalisten Raymond hade slutat med growlandet till förmån för en mer traditionsenlig goth-stämma. Inget fel i det, vilket försäljningssiffrorna också visade.
Men så blev det då millennieskifte och storhetsvansinne. Det lilla steget mellan "Velvet Darkness They Fear" och "Aégis" var ingenting jämfört med det sjumilakliv bandet tog när de kreerade den vedervärdiga skapelsen "Musiqué".
Jag är övertygad om att Theatre Of Tragedy visste att ca. 75% av deras fans skulle vända dem ryggen efter detta snedsteg. Det låter som ett helt annat band och det finns inga spår av varken den mästerliga gammelbrittiska lyriken, Raymonds growls, de tunga gitarrerna eller de vackra keyboard-arrangemangen. Vokalissan Liv Kristines utrymme är väldigt decimerat jämfört med tidigare och Raymond gör sitt bästa för att låta som en uttråkad robot, vilket han lyckas väldigt bra med.

På riktigt, jag har inga problem med varken industriell musik eller techno men det här kan inte någon med hyfsat normal mental status ens försöka påstå är vettig musik. Det här kan vara en av väldigt få skivor i min skivsamling som jag faktiskt skäms över. På riktigt.

Förvisso ska jag villigt erkänna att jag år 2000 inte ens var 20 år gammal och min uppfattning var att jag skulle få höra musik som påminde om den på "Velvet Darkness They Fear" då jag sprang hem från skivbutiken med denna styggelse under armen. Min besvikelse var så stor att det kändes som ett enormt svek och jag har väl kanske inte riktigt släppt detta ännu idag. Jag vet att bandet försökte skärpa till sig på senare år genom att släppa två plattor som försökte återanknyta till det äldre, innan bandet lades ner i Oktober 2010. Jag har än idag inte klarat av att lyssna på dem - möjligtvis att jag är för rädd att bandet åter ska svika mig.
Och om det nu är så att ni inte tror på mig - lyssna nedan för bevis.

Vila i frid, Theatre of Tragedy 1993-1999:

Förgås i flammor, Theatre of Tragedy 2000-2010:

Vad borde de gjort istället då?
Vad som helst förutom detta. En semester till kanarieöarna kanske?
Men man KAN INTE släppa en sådan här skiva och heta Theatre of Tragedy när man tidigare gjort sig känd på just att göra teatralisk och tragisk (i positiv bemärkelse) musik. Då får man fanimej byta namn.