Tuesday, January 25, 2011


Due to things that I don't wish to inform anyone about - not that anyone would care either - I hereby close down this blog temporarily. Or perhaps permanently. It all depends.
Oh, well...

Saturday, January 15, 2011

A Monument Carved in Stone - Part V - Cosmic Genesis

So, this is where I basicly review one of my favourite records piece by piece, song by song and grade everything from 0-10. Most records have that in common that - for me - they will live on forever, hence the title "A monument carved in stone". I have already done part I-IV in Swedish earlier and I'm quite unsure if I'll ever translate those into English now that this blog is international. We'll see what the future holds.

Band: Vintersorg
Record: "Cosmic Genesis" (Spotifylink)
Year: 2000-11-03
Origin: Sweden
Label: Napalm Records
Running time: 50.13
1. Astral And Arcane
2. Algol
3. A Dialouge With The Stars
4. Cosmic Genesis
5. Om Regnbågen Materialiserades
6. Ars Memorativa
7. Rainbow Demon (Uriah Heep cover)
8. Naturens Galleri
9. The Enigmatic Spirit
Record cover:
I simply adore the dark green that meets the more snot-green. The logo is right on spot and fits the entire Vintersorg-universe like a syringe fits a heroin addict. What I am less thrilled about is the symbol that mr. Andreas "Vintersorg" Hedlund have designed and drawn himself. It is definitly alright, but it fit older, more heathen works such as "Till Fjälls" and "Ödemarkens Son" better. But as I said, it's alright anyway. Unlike the font that the title is written in. It is ugly as hell and does not fit the rest of the cover at all.
1. Astral And Arcane (06.56)
Suggestive carpets of keyboard fights with angry drum-compositions and beautiful guitarmelodies. The clean vocals of Andreas has improved quite a lot since the predecessor "Ödemarkens Son" and it is sheer joy to, for the first time ever, hear him take tone in a somewhat broken school-english. Lyrically, it's about as advanced as the Swedish has been in previous works. In other words; this is about as far as you can get from simple rock n' roll-lyrics and chanting satanverses.
Musically the opening track is actually somewhat epic. Not only is it the second longest track on "Cosmic Genesis", from now and then - the chorus especially - everything moves in a quite slow tempo. It's great as fuck anyway and the combination proglike/epic/rock meets agressive metal is a delight for my ears.
2. Algol (06.08)
The second track "Algol" is by far more aggressive and faster in tempo. The lyrics are written by an old poet by the name of Karl-Erik Forsslund and is freely translated from Swedish into English by Andreas. This has made the song somewhat difficult to sing, and in my opinion this is clearly heard in the music.
From time to time it sounds as if the lyrics has dictated how the composition of the song has been done. This is not overly negative though, because as usual with Mr. V, the song is yet another good example of a masterful craftmanship.
3. A Dialouge With The Stars (05.47)
Perhaps the most instantly recognizable song from this record is the insanely catchy rocker "A Dialouge With The Stars". The subtle keyboards goes along so goddamn well with the guitars that it's almost unexplainable in words. The aggressive verses also goes hand in hand with the catchy chorus that, on a sidenote, is impossible not to sing along with.
Simply put - this is a V-classic and definitly worthy of a full score!
4. Cosmic Genesis (07.06)
The title track is a wonderfully crafted piece that largely lives on keyboards and it's atmosphere, rather than on it's "goddamn-heavy-metal". It is a more laid back effort that the previous two tracks, but it does wonders in building a real atmosphere.
The only real problem is that it's seven minutes and six seconds are at least one and a half minutes too long. Not that there are any real filler-parts in the song, but it does get a bit tedious around the 5.30-mark.
5. Om Regnbågen Materialiserades (05.01)
This is easily one of my all-time favourite songs with Vintersorg. Not that it is saying much, since about 96% of all their songs are pure gold in my opinion. The part when the drums accelerate just when the verse begins always gets my heart pumping and the hair rise on my arms. The semi-verses on this song is so goddamn majestic and perfect that it always gets me. No, really - I was trying to type this while listening to the said part, but I just couldn't concentrate on anything else but the song. It is in other words impossible for this one to ever become background music. The soft chorus fits the song perfectly and the only thing that's preventing "Om Regnbågen Materialiserades" from getting a full score is that it's a bit too lengthy near the end, when nothing special happens.
6. Ars Memorativa (05.09)
As in the case with "Algol" - the vocal lines just sounds too forced on "Ars Memorativa". It's as if the lyrics were more important than the actual flow of the song itself. There's really not much more to say, since it is in no way a bad song - it just sounds forced at some points.
But one thing to always remember here is when Andreas pronounces the word "vortex" as "war-tex" which either sounds cool as hell or ridicioulsly dumb depending on what mood you're in.
7. Rainbow Demon (Uriah Heep cover) (04.01)
This is where the record gets insanely tedious in my opinion. No, I don't particulary care for "Rainbow Demon" - which is weird since the original is very good and this cover ain't no horseshit either. The thing is that after the first chorus, you just want to hear the next song on the record - but then it's over two minutes left of the song. It just is way too slow for it's own good and it really drags the entire "Cosmic Genesis" down in both tempo and atmosphere. You just know that something is wrong when the shortest song on an album feels like the longest.
8. Naturens Galleri (05.22)
The mere beginning twelve seconds of "Naturens Galleri" feels like a sigh of relief after hearing "Rainbow Demon". The fast tempo is incredibly welcomed and it is a joy to hear how Andreas delivers the vocals with such passion in both verses and choruses. To put it short; this is a very enjoyable fast-paced metal song with lots of passion.
The one thing that I really don't care for is that the pre-chorus (or whatever it is) - you know the part where the lyrics goes "Var helst min blick begrunnar..." - lacks screaming vocals. That would have been so much better.
9. The Enigmatic Spirit (04.43)
The album closes with the moody, slow and beautiful semi-ballad "The Enigmatic Spirit". I just love how the band slowly builds up to the incredibly majestic chorus (which also is impossible not to sing along to) and this song is perfect in both length and execution. In other words, it is the perfect way to end this (almost) perfect album.
After this record, Vintersorg have had one semi-ballad like this on every new album. But neither "A Star-Guarded Coronation", "A Microscopical Macrocosm" nor "Strålar" even comes close in recapturing the essence of "The Enigmatic Spirit".
End rating:
All in all - there are 2 things that makes "Cosmic Genesis" miss the jackpot in getting ten out of ten points.
1. The Uriah Heep-cover
I am sorry, but it does drag the enitre album down.
2. The lack of screaming vocals
Yes, these are only prominent on the first four songs and there are some places later on the album (see "Naturens Galleri") that really could have beneficed from this.
Otherwise, this is as good as Vintersorg gets, and in my opinion - this is the only V-record where he truly does shine vocal-wise.
"Rise! Solar spirits in the caravan of supernovas
Give me the palmist visual sensation
I'm a newborn in this omnipotent laboratory
Fulfilled with balance and harmony in a timeless nexus

Friday, January 14, 2011

Review: Falkenbach - Tiurida

Band: Falkenbach
Album: Tiurida
Origin: Germany
Genre: Viking/folk metal
Release date: 2011-01-28
Record label: Napalm Records
1. Intro 01:38
2. ...Where His Ravens Fly... 07:25
3. Time Between Dog and Wolf 06:01
4. Tanfana 05:32
5. Runes Shall You Know 05:59
6. In Flames 07:53
7. Sunnavend 05:51
8. Asaland (Bonus Track) 04:06

Total running time: 44.25

It's been five long years and two months since the last breathing sign from one-man project Falkenbach whom started playing viking metal as early as 1989. The man who calls himself Vratyas Vakyas has since then released four full-length albums and has now arrived at his fifth endeavour, entitled "Tiurida" (meaning "Glory").

I am quick to say that I always thought Falkenbach's earlier discography to be filled with summits and valleys. In other words, while some songs have been so utterly fantastic ("Heathenpride", "Into The Ardent Awaited Land", "When Gjallarhorn Will Sound", "Vanadis", "Heathen Foray" and "Heralder") there have always been those that were quite dissapointing ("Asum Ok Alfum Naer", "Where Blood Will Soon Be Shed", "Walhall", "Aduatuza" and "Skirnir" to name a few). To be fair, I've always felt that it has been worth it every time Falkenbach is due to releasing a new album. 2011 is certainly no exception.

"Tiurida" starts off with an instrumental intro called "Intro". And I thought that Vratyas was the last person on earth that would be this uninspired as to name an intro for what it is. In this here intro you got rain, thunder, birds and ominous keyboards. It's 1 minute and 38 seconds and that's just a tad too long for an intro.

The ominous keyboardnote from the intro continues into the first real track, which is called "...Where His Ravens Fly..." - hey it's Falkenbach so there must be at least one song with three dots before and after the title, right!? The song has a very medieval sound to it, which sounds a bit too much fantasy/role-playing for my taste. But on the bright side, Vratyas uses his clean voice so much better than ever before - whether this is because of production or training is something I don't know.
And as usual when it comes to Falkenbach, this is a fairly long song which kinda goes along in the same tempo and style for most of the time - nothing wrong with that since that is what made songs such as "When Gjallarhorn Will Sound" and "Heathen Foray" so goddamn good in the first place.
In short, this is a very standard opener for Falkenbach - not his best and certainly not his worst so far.

The third track flaunts with the somewhat crappy title "Time Between Dog And Wolf". It is also where the record picks up a little, little bit in pace and overall aggressiveness - though to be fair - is not that aggressive in the first place. But this is also the first time on the record that we get to hear screaming vocals and what a joy it is, for it seems that this is also something tha Vratyas has improved since we last heard him on "Heralding - The Fireblade" from 2005. Not that his "black vocals" was bad earlier, this is just more putrid - and I say that in a good way.
The song itself does not vary especially much and is actually very similar to the previous one.

"Tanfana" is an instrumental piece of crap that is way too jolly and sounds too much fucking Finnish folkmetal - which is something that I utterly despise. And as usual, the pace is the same for all it's five and a half minutes.

And although "Runes Shall You Know" does not break from the-same-pace-as-always-pattern - it is easily the one that sticks out the most, simply due to it's catchy chorus and overall epicness. But sadly, this is the only place on "Tiurida" that does truly shine.
I say this because "In Flames" (why he chose to name this song after one of the most overrated bands on the planet is a mystery) is a forgettable and way too long attempt to re-connect with the more black metalesque-past of Falkenbach. Still, it also keeps the same boring pace until the acoustic break comes. So just when you think that something spectacular is about to happen - nothing happens. The closing tracks "Sunnavend" and "Asaland" I have nothing else to say about because you already know the drill. But for the major part, there are not much vocals - which truly is a shame since Vratyas voice is what makes Falkenbach truly unique.

In the end, this is easily the most dissapointing release from Falkenbach that I have ever heard. Although the atmosphere and production is good, the instrumental- and the vocal performance is the best in the bands career so far - the truly great standout-songs are not there. The lack of aggression and speed (at least some speed would be nice) is also something that I cannot look past.
Perhaps it is so that I and Falkenbach have grown apart from each other, but I don't like to think so since I regulary listen to the bands past efforts. I honestly think that I have learned to recognize good and bad albums and this is unfortunately such a mediocre album that it's almost ridiculous. Therefore, I can only give ze German and his session-compadres (in the very underrated Le Grand Guignol) 5 out of 10 Abbath-faces.

Thursday, January 13, 2011

Ad Absurdum v. 1.1 (or as Mortiis would have put it - A New Era)

Ni hade chansen. Ni tog den inte.
Jag bad om hjälp och jag bad om kommentarer men fick intet. Min besöksstatistik visar dock en stadig ström av besökare. Många dessutom från utlandet. Det hade naturligtvis varit enkelt att lägga ner Ad Absurdum helt och hållet.

Istället presenterar jag (hyfsat stolt) Ad Absrudum version 1.1 - helt på engelska. Ni mentalt underbegåvade språkmollusker som inte fattar utrikiska rekommenderas till en annan blogg -varför inte Hatpastorns Likpredikan eller någon annan eminent blogg som ni kan hitta på listan här till höger?
Ni som trots allt begriper engelska, inviterar jag till att stanna kvar här.

Here we go then. The people of Sweden appears to be dumb fucks whom doesen't know how to comment on my posts. It's either that or they are just lazy as hell and just wants to read my blogposts and then go do something completly different - perhaps play with their dolls. Since I am a Swede myself, I vote for the latter.

Anywho, on this here blog o' music - you will find lots of random rants and pointless lists that all have music in common. About 97% of the posts will be about heavy metal in one form or another. But you all knew this, otherwise you wouldn't be here. You probably also already know about the bands that I enjoy the most (Vintersorg, Arcturus, Borknagar, Otyg, My Dying Bride, Tiamat, Ásmegin, Moonspell, Arckanum etc.) and if not - you do now.

And as you may already have noticed, Swedish - not English - is my mother tounge. This means that there may or may not be many occations where I will write in Swenglish. I am not the most skilled English writer and I don't intend to be either. I intend to inform and educate you in the world of metal, because this is something that I think I do have quite a vast knowledge in.

So that's basicly it - welcome to Ad Absurdum - in English!

Oh, and I first intended to translate one or more of my old posts in Swedish, but we'll see about that...

Friday, January 7, 2011

Ad Absurdum är i behov av tips!

Ja, som titeln så stolt proklamerar så behöver jag hjälp.
Inspirationen tryter för oss alla lite då och då, men just nu har jag verkligen inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om. Gärna i listform, men det kan egentligen vara vad som helst som är någorlunda metal-relaterat. De 13 skivbesvikelserna tog som bekant slut tidigare idag, men även om Ett manifesterande monument förmodligen kommer att fortsätta ett litet tag till så känner jag att jag behöver något nytt.

Jag hade planer på att göra en inläggsserie som jag tänkte kalla för "Obskyrt tjafs" där jag ämnade gå igenom obskyra och värdelösa skivor som av olika anledningar letat sig till min lilla skivsamling. Men även om grundidén kändes bra så anar jag att det inte blir speciellt rolig läsning för de få läsare jag faktiskt har.
Så bara bombardera kommentarsfältet med tips nu är ni snälla - det får ni gärna göra i vanliga fall också...
Och kom ihåg att inga tips är för dumma.
Tackar på förhand.

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 1

Då var det dags då - finalen (eller lé final som det troligtvis heter på franska) av mina tretton skivbesvikelser. Final är förvisso kanske ett dumt ord när det redan är avgjort på förhand och förstaplatsen var så extremt ohotad. Att te.x. jämföra nedanstående platta med My Dying Bride på plats 13 ("34.788%...Complete") känns som ett hån mot My Dying Bride.
Nåväl, jag lovar att försöka komma tillbaka med nya (förhoppningsvis) intressanta listor inom en snar framtid.

Titel: "Arv"
Årtal: 2008
Föregicks av: "Hin Vordende Sod Og Sø", 2003
Musikstil: Progressiv folkmetal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Kanske för att föregångaren och debuten "Hin Vordende Sod Og Sø" ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Så varmt att den hamnade på sjätte plats på listan över mina 100 personliga favoritskivor någonsin och dessutom förärades som ett manifesterande monument. För mig och "Hin Vordende Sod Og Sø" var det kärlek vid första öronkastet. Den släpptes 2003 så ni kan förstå hur förväntansfull jag var och hur extremt höga mina förväntningar var på "Arv" då det slutligen tog 5 år innan skivan släpptes.
Jag förhandsbeställde den på studs och minns att jag darrade på handen när CD-läsaren svalde skivan för första gången. Det var riktigt, riktigt stort.
Det ni nu ska få läsa är mina första tankar och funderingar över skivan som jag minns att jag skrev ned samtidigt som jag lyssnade på den för första gången. Jag hittade textfilen på datorn idag och är härmed stolt över att kunna presentera:

<-- Första intryck av Arv.txt -->
1. Fandens Maelkebotte
Vemodiga fioler är väl det enda positiva jag har att säga om den här. Proggigt, mycket kvinnosång och allmänt trist. Hur man kan välja nåt sånt här som öppningsspår på en skiva är en gåta.

2. Hiertebrand
Inleds med trist/proggigt gitarrspel och har ett ganska tråkigt mellantempo fram till halva låten. Det funkar helt klart bättre när det blir lite mer aggressivt. Bara ett litet, litet snäpp bättre än första låten.

3. Generalen Og Troldharen
Gott sväng, väldigt hårdrockig och gungig med mycket tuffa growls. Kommer ett väldigt folkigt (som låter finskt - inte norskt) parti i mitten av låten som med snygg rensång som funkar mycket bra. Avslutas med mycket dragspel och Ronja Rövardotter-körer. Helt klart bäst hittills även om den på något sätt inte är helgjuten.

4. Arv
Mycket vemodiga fioler i början. Låter nästan lite My Dying Bride. När låten kommer igång är det hårdrock (ingen metal alltså) i kombination med progg som gäller. Det låter okej ett tag men man tappar intresset ganska snabbt. Efter halva låten händer det litegrann och tempot ökas, även om det fortfarande inte är i närheten av debutplattans intensitet. Ytterligare lite tid passerar och ÄNTLIGEN kommer det ett tungt metalparti som gungar och osar go folkmusik. Avslutningen på denna låt är det bästa på plattan hittills, men låten som helhet slår inte den förra.

5. Yndifall
Börjar med snyggt gung där basen tar betydligt mer plats än gitarrerna. Det maler dock lite för länge och det känns som om låten aldrig riktigt kommer igång. När den sen stannar av helt i mitten sitter man verkligen och tittar på klockan. HALLÅ!? Spela då för fan! Ytterligare lite tid går och det har fortfarande inte hänt något. Ett tjusigt och väldigt folkigt fiolspelande mot slutet räddar absolut inte låten. Nu börjar jag bli förbannad...

6. Gengangeren
Präglas av ett snyggt pianoparti större delen av låten. Fortfarande harvas det på i ett såsigt mellantempo och liksom förra låten stannar hela skiten av efter ett tag. Men va fan är det här för något!? Ett parti i mitten har ett riktigt snyggt fiolparti med schysst sång som sedan trappas upp med tyngre gitarrer och growls. Men sedan stannar allt av igen. När man vill att baskaggarna ska börja smattra så det svartnar för ögonen så fortsätter mellantempot att malas.

7. Prunkende, Stolt I Jokumsol
Kort låt på under 3 minuter, mest med akustiska gitarrer, piano och kvinnosång. Det finns betydligt bättre låtar av det här stuket med andra band. Inget man kommer att minnas precis.

8. En Myrmylne
Sådärja! Snygg inledning som får en att börja hoppas på lite action. Lite mer skriksång blandat med growls och kvinnosång som präglade debuten. Fortfarande ett lågt tempo dock. Mellantempo, mellantempo och så lite mellantempo. Det låter som om bandet vill ösa på men inte vågar riktigt. Lustiga keyboardeffekter i mitten av låten. Det som började så lovande visar sig vara en 9 minuter lång utfyllnad där Ásmegin låtsas vara hårda. Skivan är över och inte en enda gång har man hört något som påminner om lite hastighet.
<-- slut på .txt -->

Jag förstod ganska snabbt att det inte skulle vara rättvist att jämföra "Arv" med föregångaren, men det är väldigt svårt när man älskade den så pass mycket. Om man dock prompt måste jämföra skivorna så har jag gjort ett lite Excel-ark där man kan enkelt och överskådligt kan se resultatet. Bra så.

I min enfaldighet trodde jag länge att skivan skulle växa efter X antal genomlyssningar, men så var icke fallet. Tvärtom har skivan om möjligt blivit än mer menlös och ordet "vek" är verkligen ett ledord. Andra nyckelord är "tråkig progg", "lågt tempo", "noll atmosfär" och "ingen känsla". Produktionen är även den riktigt murkig och gör absolut inte det lättare att uppskatta hafsverken till låtar.
Tredje spåret, med det putslustiga namnet "Generalen Og Troldharen" är den enda låten jag skulle kunna tänka mig att lyssna på utan att det vore under pistolhot. För alla andra spår gör mina ögonlock sinnessjukt tunga och jag börjar helt plötsligt fundera över intressanta saker som växtnäring och boule. Lyssna på låten "Gengangeren" och döm själva:

Gillade ni det? Inte? Bra det - för så här ska Ásmegin låta:

Vad borde de gjort istället då?
Det de hade planerat från början naturligtvis. Saken var den att en dubbel-CD vid namn "Tusind Tabte Sjæles Kakofoni" var planerad att släppas kort efter debuten, men av det skedde ingenting. Istället låg bandet i dvala och när "Arv" slutligen släpptes innehöll den ett gäng gamla låtar (vågar jag gissa att "Generalen Og Troldharen" är en av dem?) och ett gäng nya.

Enligt bandets skivbolag Napalm Records har de redan gått in i studion för att färdigställa "Tusind Tabte Sjæles Kakofoni" (underbar titel f.ö.). Jag väntar, hoppas och tror att Ásmegin kan resa sig ur det träsk som "Arv" var och åter släppa en skiva värd deras namn. Jag håller dock inte andan och förväntningarna är icke ställda högt - precis som det ska vara... ;)

Thursday, January 6, 2011

Ett manifesterande monument - Del IV - Hin Vordende Sod Og Sø

Band: Ásmegin
Skiva: "Hin Vordende Sod Og Sø" (Spotifylänk)
Årtal: 2003-10-14
Land: Norge
Skivbolag: Napalm Records
Speltid: 42.13
1. Af Helvegum
2. Bruderov Paa Hægstadtun
3. Huldrandans - Hin Grønnkledde
4. Til Rondefolkets Herskab
5. Over Ægirs Vidstragte Sletter
6. Slit Livets Baand
7. Efterbyrden
8. Op Af Bisterlitjernet
9. Vargr I Véum - Eilivs Bane
10. Blodhevn
11. Valgalder
En illvillig och groteskt ful häxa med en ordentligt lömsk blick rör runt i en gryta och ser ut att slänga i något i densamma med sin andra hand. Runt henne rör sig en myriad av små demonliknande vättar. Höstlöven faller och månen är full. Allt omsorgsfullt handmålat i glätta färger. Smått fantastiskt redan här. Men sedan var det där här med skivtiteln också. "Hin Vordende Sod Og Sø" - det låter så otroligt coolt, men vad betyder det egentligen på svenska?
"Blivande buljong och soppa"
I rest my case...
1. Af Helvegum (02.46)
Åh vad snyggt den här skivjäveln startar med riffandet i "Af Helvegum". Keyboards, mörka growls, kvinnosång, helvetesskrik, aggressivitet och folkmusik i en fantastiskt härlig förpackning.
Och så kommer det - bara så där - 1 minut och 38 sekunder in i låten, världshistoriens kanske allra snyggaste kombination av fiolspelande och tungriff. Och kort därefter - runt 2 minuters speltid - kommer folkmetalvärldens absolut snyggaste kombination av fiol- och gitarrmelodier. Inget snack om saken!
Fullpott naturligtvis.
2. Bruderov Paa Hægstadtun (03.43)
Till en början är låten väldigt ondskefullt black metal-doftande, men detta övergår snart i härliga folkmetal-slingor på ett sätt som jag enbart hört på detta album tidigare. Just kombinationen av det hurtiga och det elaka är vad Ásmegin är absolut bäst på. Bara lyssna på låten runt 01.45 och framåt så förstår ni vad jag menar. Superbra låt!
3. Huldrandans - Hin Grønnkledde (04.07)
Den här låten sticker verkligen ut på skivan - dels på grund av det faktum att det är en ballad, men också då det enbart är kvinnosång när det kommer till det vokala. Personligen är detta långt ifrån favoritlåtarna på skivan, även om de verkligen har gjort en riktigt trolsk folkmusiksklingande ballad på helt rätt sätt. Saken är den att när jag tänker på "Hin Vordende Sod Og Sø" så tänker jag på fart och fläkt - black metal blandat med folkmetal - vilket är något som man naturligtvis inte finner på denna låt.
Jävligt bra som sagt, men jag är kluven ändå.
4. Til Rondefolkets Herskab (04.44)
Då har vi kommit fram till låten som bandet gjorde en kalastöntig video till. Jag förstår varför de valde just detta spår, då det är väldigt catchy, fullt av dynamik och representerar skivan som helhet på ett ypperligt sätt.
När den inledande sången börjar är det en kakofoni av röster vilket jag fullkomligt dyrkar. Kombinationen av growls, Lars Nedlands rensång, manskörer och Sareetas "su-da-di-du"-mässande är guld. Det är svårt att inte älska Lars sångröst och jag rådiggar naturligtvis honom i hans huvudband Solefald, men jag har aldrig hört honom passa in så bra som han gör på denna skivan. Den desperata talsången från Sareeta runt 02.54 förtjänar också medaljplats så mäktigt är det.
5. Over Ægirs Vidstragte Sletter (03.44)
Lars Nedland-körer gånger 8 får äran att inleda detta epos. Inget fel i det naturligtvis. När låten väl kommer igång, luras man att tro att det är något slags mellantempo vi utsätts för. Men tempot ökas sakta men säkert, fram tills den underbara fiolmelodin som möter den mys-pysiga basen runt 01.43.
Summa summarum är denna låt inte fullt lika ondskefull som tidigare spår. Här hör man också för första gången på allvar problemet som denna skivan har med produktionen av trummorna.
6. Slit Livets Baand (01.32)
Jaha, då var vi då framme vid det obligatoriska instrumentala mellanspelet. Utan tvekan det som hindrar "Hin Vordende Sod Og Sø" från att nå full pott. Vad vi har att göra med här är alltså en sinister keyboard som lurar lite sådär halvsnyggt runt knuten. Inget större fel i det. Men så helt out-of-the-fucking-jävla-blue kommer det... barnskrik!
Seriöst - hur fan tänkte de här egentligen!? Ja, vår trummis har nyss blivit pappa. Kul. Vad sägs om att ha med hans nyfödde son på "internal womb screams" på en låt på vår debutskiva?
Bra idé grabbar...
7. Efterbyrden (05.06)
De infernaliska (ej positivt menat) barnskriken följer med från "Slit Livets Baand" in i början på denna också. Men till skillnad från förra spåret visar Ásmegin att de trots allt har lite hjärna och förstår att lyssnaren behöver fart och fläkt efter nyss nämnda låt.
Här blir det sinnessjukt snabbt smattrande trummor i kombination med härliga fiolmelodier - precis som det ska vara med andra ord. Trots att låten kanske är lite väl lång för sitt eget bästa så är den inte usel på något sätt.
8. Op Af Bisterlitjernet (03.41)
Här var det hurtigt, dansant och folkigt. Fram tills det att bisvärmsriffen och helvetestrummorna tar vid alltså. Åh, vad jag älskar dynamiken på den här skivan!
Egentligen finns det inte så mycket mer att säga - detta är Ásmegin i ett nötskal.
9. Vargr I Véum - Eilivs Bane (03.42)
Här kommer denna skivans största utmanare till inledande spåret "Af Helvegum". Här finner vi gitarrmelodier att dö för, Sareetas "su-di-da", Lars undersköna sång, fiolfrenesi och naturligtvis en hel del hjärtskärande helvetesskrik.
Det blir bannemig toppbetyg igen!
10. Blodhevn (06.19)
En väldigt lång (med Ásmegin-mått mätt) låt som börjar väldigt försiktigt med fagra fioler och pianoplinkande. Det tar dock bara dryga minuten innan vi är uppe i hyfsat höga hastigheter och runt 1 minut och 20 sekunder är det black metal för halva slanten som vanligt. Dynamik var det ja - har jag sagt det tidigare? Detta är en av få gånger som bandet använder sig av en mer traditionell refräng och det är faktiskt otroligt uppfriskande att få höra.
"Blodhevn" är utan tvekan Lars Nedlands absolut största punkt på skivan och det avslutande körandet och "jag-sjunger-över-mig-själv" är så snyggt att jag får gåshud varje gång jag hör det. Lyssna själva när det är ca. 1 minut kvar.
11. Valgalder (03.30)
Jag kan tycka att detta är en lite väl försiktig avslutning på en sådan fenomenal skiva. Detta är en nyversion av låten som fanns med på bandets första (och enda) demo "Naar Rimkalkene Heves". Detta är absolut ingen dålig låt, men den är så otroligt mer lågmäld än övriga dängor på skivor. Nästan enbart rensång från Lars strupe och knappt något skrikande alls. Svartmetallen lyser också med sin frånvaro här.
Visst är det vackert som tusan, men jag hade hellre lagt den här låten tidigare på plattan om jag hade varit med i Ásmegin.
Det är verkligen omöjligt att ge "Hin Vordende Sod Og Sø" full pott. Och ja, det har med de dära otroligt avtändande barnaskriken att göra. Sedan har vi också trumljudet som lämnar en del att önska. Annars finns det absolut ingenting att klaga på, när det gäller denna mästerliga debutskiva.
Det finns heller inte mycket att tillägga om ni läst min låt-för-låt recension här ovan. Dynamik är sannerligen nyckelordet när det gäller denna inspelning. Har ni bara lite, lite till övers för antingen folk- eller black metal så måste ni åtminstone ge "Hin Vordende Sod Og Sø" en ärlig chans.
I begsorte Fieldkamre bløde, hvor Myriader af Øine vil gløde
over kristenblodig Hold forkunn til hin vordende Sod og Sø
Bragt til Rondefolkets Herskab, saa mellem Afaat og Troldskab,
stiller Aases Enbaarne hen om at ægte Trolddrottins fagreste Mø

Wednesday, January 5, 2011

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 2

Titel: "Musiqué"
Årtal: 2000
Föregicks av: "Aégis", 1998
Musikstil: Industri/technometal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Det kan man nästan förstå genom simpel addition eller hur?
Ett skivomslag med gasmask och de färgerna + millennieskifte + musikstilen som är beskriven ovan = K.A.T.A.S.T.R.O.F.

När norska Theatre Of Tragedy släppte sin självbetitlade fullängdare räknades de som pionjärer och föregångare i musikstilen som så fult går under epitetet "beauty and the beast-metal" - dvs. manligt growl kontra kvinnlig skönsång. 1995 var det framåtskridande så det förslog.
Även om efterföljande "Velvet Darkness They Fear" (1996) egentligen bara var mer av samma sak, räknar jag den som bandets absolut förnämsta stund. Tung och majestätisk goth blandat med doom metal i en fager symbios.
Uppföljaren "Aégis" blev bandets stora genombrott, även om jag aldrig fastande riktigt för skivan då vokalisten Raymond hade slutat med growlandet till förmån för en mer traditionsenlig goth-stämma. Inget fel i det, vilket försäljningssiffrorna också visade.
Men så blev det då millennieskifte och storhetsvansinne. Det lilla steget mellan "Velvet Darkness They Fear" och "Aégis" var ingenting jämfört med det sjumilakliv bandet tog när de kreerade den vedervärdiga skapelsen "Musiqué".
Jag är övertygad om att Theatre Of Tragedy visste att ca. 75% av deras fans skulle vända dem ryggen efter detta snedsteg. Det låter som ett helt annat band och det finns inga spår av varken den mästerliga gammelbrittiska lyriken, Raymonds growls, de tunga gitarrerna eller de vackra keyboard-arrangemangen. Vokalissan Liv Kristines utrymme är väldigt decimerat jämfört med tidigare och Raymond gör sitt bästa för att låta som en uttråkad robot, vilket han lyckas väldigt bra med.

På riktigt, jag har inga problem med varken industriell musik eller techno men det här kan inte någon med hyfsat normal mental status ens försöka påstå är vettig musik. Det här kan vara en av väldigt få skivor i min skivsamling som jag faktiskt skäms över. På riktigt.

Förvisso ska jag villigt erkänna att jag år 2000 inte ens var 20 år gammal och min uppfattning var att jag skulle få höra musik som påminde om den på "Velvet Darkness They Fear" då jag sprang hem från skivbutiken med denna styggelse under armen. Min besvikelse var så stor att det kändes som ett enormt svek och jag har väl kanske inte riktigt släppt detta ännu idag. Jag vet att bandet försökte skärpa till sig på senare år genom att släppa två plattor som försökte återanknyta till det äldre, innan bandet lades ner i Oktober 2010. Jag har än idag inte klarat av att lyssna på dem - möjligtvis att jag är för rädd att bandet åter ska svika mig.
Och om det nu är så att ni inte tror på mig - lyssna nedan för bevis.

Vila i frid, Theatre of Tragedy 1993-1999:

Förgås i flammor, Theatre of Tragedy 2000-2010:

Vad borde de gjort istället då?
Vad som helst förutom detta. En semester till kanarieöarna kanske?
Men man KAN INTE släppa en sådan här skiva och heta Theatre of Tragedy när man tidigare gjort sig känd på just att göra teatralisk och tragisk (i positiv bemärkelse) musik. Då får man fanimej byta namn.

Tuesday, January 4, 2011

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 3

Titel: "Amanethes"
Årtal: 2008
Föregicks av: "Prey", 2003
Musikstil: Gothmetal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Tja, föregångaren "Prey" var inte särskilt rolig den heller. Förvisso innehöll den de två smash-hitsen "Cain" och "Carry Your Cross And I'll Carry Mine" plus några övriga spår som var helt okej. Men på det stora hela var också den lite av en besvikelse efter den mästerliga "Judas Christ" 2002.

"Amanethes" inleds med "The Temple Of The Crescent Moon" - en låt som kan stoltsera med det snabbaste tempot Tiamat har haft på riktigt, riktigt länge. Men är det bra då frågar ni? Nej, det kan jag inte påstå. När bandet sedan vill återanknyta till sitt förflutna (för er icke-insatta så började de spela death metal på 80-talet under det ytterst tveksamma epitetet Treblinka - för övrigt spelade de då in en låt med den översnygga titeln "Earwings in Your Veins") och försöker leka pseudo-black metal i andraspåret "Equinox Of The Gods" är jag den förste som vänder bort huvudet i skam. Tiamat är ett band som absolut inte har gjort det enkelt för mig att tycka om, ända sedan jag upptäckte dem i och med 1994 års "Wildhoney" (se Ett manifesterande monument - Del III). Varenda skiva efter det har mer eller mindre varit ett tvärt kast från den förra och bandet har bytt skrud likt den Satan de så ofta hyllar i sin lyrik. Som sångaren Erik i Watain en gång sade om Tiamat:
"Det här må vara gothmetal, men det är fortfarande Satan i ryggraden. De som inte förstår det är dumma i huvudet". Nej, så sa han verkligen inte ordagrant, men jag orkar inte leta upp den Close-Up tidningen citatet är ifrån så skit samma. Var var jag nu någonstans?

Just det ja, hur ombytliga Tiamat var. Grejen är den att "Amanethes" försöker vara så mycket på en gång, men för första gången någonsin på en skiva med Thai-mat (ha!) hittar jag inte en enda låt som får igång mig. Eftersom bandet alltid lyckats skriva medryckande låtar - oavsett musikgenre måste detta ses som ett ytterst dåligt betyg för grabbarna.
Trist, för jag hade väntat mig stordåd när det hade gått fem långa år sedan skivan innan.

Vad borde de gjort istället då?
Experimenterat vidare på något annat sätt. Det jag gillar mest med "Amanethes" är variationen i Johans sångröst. Kanske försöka med något som hade gått lite mer åt "A Deeper Kind Of Slumber"-hållet?
Fan vet.