Tuesday, January 4, 2011

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 3

Band: TIAMAT
Titel: "Amanethes"
Årtal: 2008
Föregicks av: "Prey", 2003
Musikstil: Gothmetal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Tja, föregångaren "Prey" var inte särskilt rolig den heller. Förvisso innehöll den de två smash-hitsen "Cain" och "Carry Your Cross And I'll Carry Mine" plus några övriga spår som var helt okej. Men på det stora hela var också den lite av en besvikelse efter den mästerliga "Judas Christ" 2002.

"Amanethes" inleds med "The Temple Of The Crescent Moon" - en låt som kan stoltsera med det snabbaste tempot Tiamat har haft på riktigt, riktigt länge. Men är det bra då frågar ni? Nej, det kan jag inte påstå. När bandet sedan vill återanknyta till sitt förflutna (för er icke-insatta så började de spela death metal på 80-talet under det ytterst tveksamma epitetet Treblinka - för övrigt spelade de då in en låt med den översnygga titeln "Earwings in Your Veins") och försöker leka pseudo-black metal i andraspåret "Equinox Of The Gods" är jag den förste som vänder bort huvudet i skam. Tiamat är ett band som absolut inte har gjort det enkelt för mig att tycka om, ända sedan jag upptäckte dem i och med 1994 års "Wildhoney" (se Ett manifesterande monument - Del III). Varenda skiva efter det har mer eller mindre varit ett tvärt kast från den förra och bandet har bytt skrud likt den Satan de så ofta hyllar i sin lyrik. Som sångaren Erik i Watain en gång sade om Tiamat:
"Det här må vara gothmetal, men det är fortfarande Satan i ryggraden. De som inte förstår det är dumma i huvudet". Nej, så sa han verkligen inte ordagrant, men jag orkar inte leta upp den Close-Up tidningen citatet är ifrån så skit samma. Var var jag nu någonstans?

Just det ja, hur ombytliga Tiamat var. Grejen är den att "Amanethes" försöker vara så mycket på en gång, men för första gången någonsin på en skiva med Thai-mat (ha!) hittar jag inte en enda låt som får igång mig. Eftersom bandet alltid lyckats skriva medryckande låtar - oavsett musikgenre måste detta ses som ett ytterst dåligt betyg för grabbarna.
Trist, för jag hade väntat mig stordåd när det hade gått fem långa år sedan skivan innan.

Vad borde de gjort istället då?
Experimenterat vidare på något annat sätt. Det jag gillar mest med "Amanethes" är variationen i Johans sångröst. Kanske försöka med något som hade gått lite mer åt "A Deeper Kind Of Slumber"-hållet?
Fan vet.

No comments: