Wednesday, January 5, 2011

Tretton skivbesvikelser av episka mått - plats 2

Band: THEATRE OF TRAGEDY
Titel: "Musiqué"
Årtal: 2000
Föregicks av: "Aégis", 1998
Musikstil: Industri/technometal
Varför är den en besvikelse av episka mått?
Det kan man nästan förstå genom simpel addition eller hur?
Ett skivomslag med gasmask och de färgerna + millennieskifte + musikstilen som är beskriven ovan = K.A.T.A.S.T.R.O.F.

När norska Theatre Of Tragedy släppte sin självbetitlade fullängdare räknades de som pionjärer och föregångare i musikstilen som så fult går under epitetet "beauty and the beast-metal" - dvs. manligt growl kontra kvinnlig skönsång. 1995 var det framåtskridande så det förslog.
Även om efterföljande "Velvet Darkness They Fear" (1996) egentligen bara var mer av samma sak, räknar jag den som bandets absolut förnämsta stund. Tung och majestätisk goth blandat med doom metal i en fager symbios.
Uppföljaren "Aégis" blev bandets stora genombrott, även om jag aldrig fastande riktigt för skivan då vokalisten Raymond hade slutat med growlandet till förmån för en mer traditionsenlig goth-stämma. Inget fel i det, vilket försäljningssiffrorna också visade.
Men så blev det då millennieskifte och storhetsvansinne. Det lilla steget mellan "Velvet Darkness They Fear" och "Aégis" var ingenting jämfört med det sjumilakliv bandet tog när de kreerade den vedervärdiga skapelsen "Musiqué".
Jag är övertygad om att Theatre Of Tragedy visste att ca. 75% av deras fans skulle vända dem ryggen efter detta snedsteg. Det låter som ett helt annat band och det finns inga spår av varken den mästerliga gammelbrittiska lyriken, Raymonds growls, de tunga gitarrerna eller de vackra keyboard-arrangemangen. Vokalissan Liv Kristines utrymme är väldigt decimerat jämfört med tidigare och Raymond gör sitt bästa för att låta som en uttråkad robot, vilket han lyckas väldigt bra med.

På riktigt, jag har inga problem med varken industriell musik eller techno men det här kan inte någon med hyfsat normal mental status ens försöka påstå är vettig musik. Det här kan vara en av väldigt få skivor i min skivsamling som jag faktiskt skäms över. På riktigt.

Förvisso ska jag villigt erkänna att jag år 2000 inte ens var 20 år gammal och min uppfattning var att jag skulle få höra musik som påminde om den på "Velvet Darkness They Fear" då jag sprang hem från skivbutiken med denna styggelse under armen. Min besvikelse var så stor att det kändes som ett enormt svek och jag har väl kanske inte riktigt släppt detta ännu idag. Jag vet att bandet försökte skärpa till sig på senare år genom att släppa två plattor som försökte återanknyta till det äldre, innan bandet lades ner i Oktober 2010. Jag har än idag inte klarat av att lyssna på dem - möjligtvis att jag är för rädd att bandet åter ska svika mig.
Och om det nu är så att ni inte tror på mig - lyssna nedan för bevis.

Vila i frid, Theatre of Tragedy 1993-1999:


Förgås i flammor, Theatre of Tragedy 2000-2010:

Vad borde de gjort istället då?
Vad som helst förutom detta. En semester till kanarieöarna kanske?
Men man KAN INTE släppa en sådan här skiva och heta Theatre of Tragedy när man tidigare gjort sig känd på just att göra teatralisk och tragisk (i positiv bemärkelse) musik. Då får man fanimej byta namn.

1 comment:

Tobias Nilsson said...

Jaja, känns som att det var ett klokt beslut att stoppa efter Aegis, som både är den sista plattan jag köpt och upp till nu hört med bandet. Visste faktiskt inte att de havde lagt av. Lite synd, hade hoppats se dem live en dag, bara för möjligheten att se något av det gamla...